Långt ifrån amatörernas afton!

Det här blir ett mastigt men i mitt tycke läsvärt inlägg. Läsare som har lätt att få ”tråkslag” är härmed varnade.

Med tanke på den kritik som JAS-projektet har fått utså kommer här ännu ett inlägg som skall ses som historisk återblick på beslut som ledde fram till beställningen av Delserie 1 av flygplanet JAS39 Gripen. Jag tycker det här inlägget blir läsvärt om man har inläggen ”Någon ljuger”, ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen”, ”Stilaren II.s ”REMO” och ”Ny flygplan billigare och bättre än äldre flygplan”. Då som nu har vi samma förutsättningar med materiel , genom att lära oss vår historia kan vi hantera vår framtid. Föreliggande inlägget handlar om hur Luftförsvarsutredning 67 (LFU67) sätter sin prägel på Försvarspolitiken för trettio år sedan. Vi talar om en tid när närings- och industripolitik är hörnstenar i den svenska säkerhetspolitiken, en tid när till och med totala samhällsutgifter analyseras i ett Försvarsbeslut, en total lägesbild av verkan i förhållande till kostnaderna. Man tar hänsyn till valutakostnader och den svenska handelsbalansen vid val av vapensystem.

När vi väljer flygplansystem så skall det passa in i det flygbassystem vi valt. Vi valde ett flygbassystem som erbjöd skydd av flygplansystemet genom spridning. Vi byggde en mängd flygbaser som också skulle kunna ta emot stödjande flygförband. Vid valet av den flygbasfilosofin hade man avgränsat bort ett kvalificerat luftvärn med stor numerär enligt LFU67. Flygbaser kommer alltså att kunna bli delvis bekämpande, därför skall flygplanssystemet som baserar på dessa baser ha prestanda att starta och landa på delvis förstörd rullbana. Raljerande kan man säga att flygplanet skall ha ”Mellan bombkratrarprestanda”.

Under slutet mot sjuttiotalet påbörjades ett arbete om att förbättra flygvapnets förmåga där en alternativgenereringsprocess av flygplanssystem initierades, vilket senare låg till grund för Försvarssbeslut 82 där beslutet om att välja JAS 39 som efterträdaren till både AJ 37 Viggen och JA 37 Viggen. LFU67 var styrande i den här processen och man fastställde med hänsyn till flygplan- och vapenprestanda att flygpvapnet skulle ha 16 divisioner(vilket alltså fastställdes innan kostnaderna för olika flygplansystems ”break even” som beräknades till 100 flygplan av det utländska alternativet 1, 200 flygplan av det utländska alternativet 2 och 300 flygplan av den inhemska typen JAS)

I "Proposition1979/80:117, Om vissa anslagsfrågor m.m. rörande försvaret" utkristalliserade sig resultatet av denna alternativgenereringsprocess, här förespråkade den dåvarande ÖB att köpa ett utländskt alternativ efter att ha studerat en rad urvalsfaktorer. I propositionen presenteras följande tabell:

I propositionen studerar man Sk2(reducerad B3LA/38), JA37B(A20?), modifiering av J35F till attack i två olika nivåer, något enklare skol/lätt attack (sk1) och olika kombinationer av dessa. Endast JA37B tillför någon ekonomisk försvarbar förmåga men för att det skall kunna försvaras skall detta köp ses som inledningen av fler divisioner än de som studerats.

Man anger F-16 som ett typflygplan för utländsk anskaffning av attackflygplan, ÖB anger att det troligen inte kan anpassas helt till svenska basförhållanden men väl i luften så skall det kunna bära Rb15 och ge ett betydande tillskott i luftförsvaret. Men med hänsyn till basförhållanden så uppstår "besvärande begränsningar" men med hänsyn tagen till de alternativ som regeringen anvisat så föreslår ÖB anskaffning av F-16 p.g.a operativa skäl.

I Juni 1980 redovisas perspektivplaneringen, där ser man att i framtiden krävs ett enhetsflygplan som helt anpassas till de svenska förhållandena. ÖB anger att kontroller gjorts mot tillverkare av stridsflygplan som anger att man inte kommer att låta de svenska kraven vara designstyrande.

Med hänsyn till att efterträdaren till JA37 måste passas in det svenska bassystemet föreslog man att avbryta alla skol/lätta attack-utvecklingar, modifieringar (Gångtidsförlängning av J35F till mitten av 90-talet förespråkas för att hålla uppe kvantiteten) och anskaffningen av utländskt attackflygplan. Detta syftade till att bereda ekonomiskt utrymme samt handlingsfrihet för ett inhemskt utvecklat flygplan. Om ÖB finner att ett svenskt alternativ inte är realiserbart önskar ÖB att riksdagen uppdrar åt honom att senast år 1982 berett beslut om inköp av ett utländskt alternativ.

I "proposition 1981/82:102, Yttrande om säkerhets- och försvarspolitiken" En matig sak om 618 sidor tar man hänsyn till kravet att växla och omsätta utländsk valuta för att kunna betala för flygplanaskaffningen samt senare hantering vid motköp, man beräknar att den svenska handelsbalansen också skulle bli negativ med 10 miljarder om man väljer ett utländskt flygplanssystem.

I flygplanfrågan levererade ÖB följande resultat ifrån Försvarsplaneringen:

Denna alternativsjämförelse är möjlig då man genom begäran om offert ifrån amerikanska utrikesdepartementet fått offerter på flygplan som är helt anpassade till svenska förhållanden, något som tillverkarna tidigare sagt inte skulle vara designstyrande.

F-18L är ett flygplan utan hangarfartygsförmåga där krok och katapultfäste bortplockat och maskinen är något lättare än F-18A. Utvecklingen hade inte startat men man hade lämnat offert på det systemet. Dock skulle det vara till 80 % lika F-18A. Jag kan här fundera över skillnaden mellan utvecklat i USA åt Svenska flygvapnet eller utvecklat i Sverige för svenska flygvapnet. F-16 här är i svensk version, man avser alltså här att utveckla en Sverige-specifik variant av F-16. F-5S ytterligare ett sverigespecifikt utvecklat flygplan, flygplanet är i grunden här 20 år gammalt och har enligt ÖB operativa brister. F-5S är sedermera beteckningen för det singaporianska flygvapnets F-5.

I den redovisade tabellen anges kostnaderna för att anskaffa och driva 16 divisioner, i de olika alternativen ingår det olika antal flygplan per division. I perspektivplanering och andra tidigare arbeten så anger man flygvapnets styrka till 9 flottiljer och kopplingen är stark mellan antalet flottiljer och divisioner. Man vill ha nio flottiljer intill minst år 1992 för att ha handlingsfrihet under 1990-talet att ompröva behovet av antalet flottiljer. Om alternativet med licenstillverkning i landet väljs äskar ÖB om att ytterligare tre divisioner JA37 anskaffas.

I en diskussion om ekonomin i att välja flygplan vill jag understryka att för det första verkar det som att det är bara flygplan F-18A inte avses modifieras eller utvecklas för svenskt behov även om man talar om viss anpassning, här noterar jag en osäkerhet i ekonomin även hos de utländska alternativen. Intressant är också att man anser sig redan till Försvarsbeslut 1982 kunna lägga beställningar om 16 divisioner utländska stridsflygplan med leverans i början på 1990-talet. Möjligheten har varit att vi köpt 288 st utländska flygplan istället för de sedemera 204 st inhemska. För det tredje är det intressant hur man anser att vi skall anskaffa ytterligare tre divisioner JA37 samtidigt som vi skall licenstillverka 16 divisioner utländska stridsflygplan.

Som vidareutveckling av koncpetet med skydd genomspridning genomförde vi utveckling av Bas90 som bemanades av Basbatljon 85. Vi kan titta på hur grundutföranden av alternativen till JAS klarat sig i den tjänst de är designade för och försöka dra slutsatser hur väl de egentligen skulle ha passat in i vårt Bas90 som började utvecklas samtidigt som vi skulle välja flygplan enligt ovan. Vi ser alltså att även om bekämpning av flygbas inte skett är ett av kraven på flygplanssystemet att kunna starta och landa på en 800m lång rullbana, så kallad Kortbana

Kortbaneprestanda innebär i princip kravet att man skall hålla sig inom flygdäcket på ett stort amerikanskt hangarfartyg. Det är det som gör att jag är tveksam till att F-16, F-18L och F-5 skulle kunna få riktiga kortbaneprestanda. För att landa på kortbana så gör man en hangarfartygslandning, du väljer en markkollisionspunkt och flyger ned flygplanet till den punkten, det var därför AJ37 fick en så pass kvalificerad siktlinjesindikator/HUD. Inte bara norrmännen utan även andra operatörer som har långa sträckor att taxa upptäckte att deras F-5 maskiner fick sprickor i balkar där landställen och vingar fäste till skrovet, F-16 likadant och det är därför man satte "Laglappar" på vissa ställen av skroven på F-16AM/BM,

inringat i bilden nedan: 

Klicka här för en förstoring av bilden, den är stor så scrolla ned på ”Forumbildersidan”.

De reella alternativen som jag ser det stod mellan F-18A i full skrud och JAS. Alternativen var att i princip hangarfartygsanpassa en 20 år gammal kärra (F-5) med tveksamma operationella förmågor samtidigt som den skall göras till en enmotorkärra är i princip en nyutveckling. F-18L, ja visst men det innebär nog mer kostnad att plocka av den utrustning och göra den svagare i skrovet än att köpa F-18A, intressant nog skulle F-18L vara billigare. F-16, om originalskrovet inte håller för att taxa långa sträckor, hur skall det hålla för att kortbanelanda? Nej jag är ganska övertygad om att det amerikanska utrikesdepartementet antingen kommer att klå de amerikanska skattebetalarna på en massa pengar för flygplanen alternativt så kommer de amerikanska skattebetalarna få betala vårt luftvärn och hårdgjorda flygplanskydd då vi skulle få backa på vår Luftförsvarsutredning och helt göra om vårt luftförsvar. Luftförsvaret är ett system av system där stridsflygpansystemet är systemkritiskt, faller det faller resten av konceptet med Stridsledning, luftvärn, baser, flottiljer, m.m.

J.K Nilsson