söndag 20 juni 2010

Stora jätten Glufs Glufs?

Inrikespolitiskt kan det inte ha undgått någon att NATO är ett stort rött skynke i Sverige. I högeralliansen är det bara folkpartiet som har en tydlighet i frågan om Svensk medlemskap i NATO. Hur läget ser ut för Sahlins vänsterallians behöver jag väll inte gå in på närmare?

Min syn på ett Natomedlemskap är mer pragmatiskt. Organisationens grundidé är att medlemsländerna har en politisk vilja att med gemensamma ansträngningar utöva ett kollektivt försvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51. Detta kollektiva försvar är inskrivet i Natoorganisationens Artikel 5. Ingenstans står det uttryckligen att medlemsländerna skall bistå varandra militärt. Det gemensamma militära försvaret är en option, varje stat bidrar med det den kan bidra med, oavsett om det är militär eller diplomatisk hjälp. Historiskt så har gemensamma försvarsåtaganden inte alltid fallit ut. Titta på hur Frankrike hade åtagandet gentemot Tjeckoslovakien på 1930-talet.

För att möjliggöra att hjälpa varandra militärt krävs det ”Interoperabilitet”, Svenska försvarets modeord i början av 2000-talet. På taktisk nivå är Interoperabiliteten mellan staternas stridskrafter väldigt grundläggande. Ammunitionstyper är standardiserade men det finns ingen standard vilket förband som skall ha vilken ammunitionstyp. Olika förband är utrustade med olika tillägg, en tysk handgranat ser inte likadan ut som en svensk, o.s.v., bärsystem är inte lika, m.m. Kommunikationsutrustning är inte likadan, sättet att signalera är i stort sett samma men en tysk soldat kan nödvändigtvis inte tala med fransk soldat, lika lite som en Svensk armésoldat kan verka på en Svensk flygplats med svenska Flygvapensoldater. Det vi kan göra är att anpassa våra rutiner och annan ”mjukvara” så att man på operationsnivå kan ensa arbetet.

På strategisk/politisk nivå är vi medlemmar i Partnerskap för fred. Vi har vissa möjligheter att erbjuda övningsområden och själva delta i övningar både i Europa och hemma. Vi saknar rösträtt i stort i NATO men det är av mindre betydelse. Jag tvivlar på att man inte kommer att ta hänsyn till våra önskemål när beslut väl fattas. Organisationen kräver konsensusbeslut, motsätter sig ett land en insats i NATO:s namn så blir det inget av med den. Vill de andra länderna genomföra en insats så kan de göra det med gemensamma krafter i en ”De villigas koalition”.

Sverige har inte mycket att komma med när det gäller försvar, vårt försvar skall efter Försvarsbeslut 2004 enbart vara dimensionerat efter kraven på internationella insatser. En del försvarsdebattörer talar om att vårt försvar är numer så litet att endast ett Natomedlemskap garanterar ett trovärdigt försvar. Låt oss vända på steken, vad skulle man säga i Oslo, Köpenhamn, Paris, m.m. om Sverige en välfärdsstat av stora mått vill krypa in i värmen och bidrar måttligt bättre än de fattiga öststaterna som är nyblivna medlemmar i alliansen? Vilket politiskt spel spelar vi om ett hot uppstår? Hur villig är att man bistå med militär hjälp till Sverige när vi de facto inte kan bidra med något till de närmsta grannarna utan att blotta oss helt?

Jag ser sålunda att en svensk Natoanslutning inte kommer att bidra till svensk säkerhet i någon större utsträckning. Vi har genom vårt självsvåldiga agerande höjt tröskeln för våra grannars vilja att lämna hjälp. Det blir ett spel, visst man höjer tröskeln för en motståndare att angripa Sverige denna kan inte på förhand veta om militär hjälp kommer att lämnas eller inte. Ett svenskt medlemskap skulle förenkla vårt deltagande i NATO:s militära operationer betydligt men i praktiken är det hanterbara frågor. Ett svenskt Natomedlemskap är för mig en ”ickefråga”, jag kommer att lägga krutet på att argumentera för ett förbättrande av den svenska försvarsförmågan.

J.K Nilsson

7 kommentarer:

jan-olov sa...

Jk
Läser din blogg med stort intresse.Jag lutar åt samma håll som dig.Vi måste skaffa en egen militär förmåga först.
jag menar att vi skall kunna möta,hejda slå en motståndare i en riktning och hålla gard i annan riktning. Här måste alla goda krafter mobiliseras i syfte att övertyga vår försvarsminister och våra försvarspolitiker.

J.K Nilsson sa...

Väl talat JO, en rimlig målsättning för stunden.

Jag skulle också vilja ta med förmågan att ta emot hjälp. Vi måste öva Host Nation Support, ett steg i den riktingen är mottagandet av USAFE 555:e skvadron på F21. Det bidrar till att vi är trovärdiga den stund vi måste ta emot hjälp.

J.K Nilsson

jan-olov sa...

Jk,
Riktigt försvarsbeslutet 2009 säger ju uttryckligen att vi skall kunna ta emot och ge(med vad?)militärt stöd.
De är alltså hög tid att det planeras och övas, instämmer helt.

För att de skall bli en röd tråd MÅSTE dock försvarsmakten ta fram en operationsplan för Sverige med den ambitionsnivån jag beskrev och den latenta motståndaren som finns enl min mening så att vi övar "Rätt saker".

J.K Nilsson sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
J.K Nilsson sa...

Helt rätt JO, jag skulle också vilja återgå till att UD är den som betalar för utlandsstyrkan. Öva med Helikoptrarna i Spanien har tydlig bäring mot ISAF. Det borde bekostas av utrikesdepartementet.

Vi skall kunna ställa upp i missioner som vi alltid har gjort men jag tror att Afghanistandoktrinen är ganska död efter Georgienkriget. Hur mycket hjälpte det Georgien att man hade sina bäst utrustade soldater utomlands?

Alltså, en operationsplan för försvaret av Sverige, skall vi göra mer så får det skjutas till medel. Problemet är att varje försök till en sådan plan nu ter sig ganska löjlig. Försvar av Sverige är inte, efter 2009, en dimensionerande faktor för Försvarsmakten.

J.K Nilsson

jan-olov sa...

Ja tycker också att de är en vettig modell att låta UD stå för notan när de gäller utlandsinsatserna eftersom de triggas av utrikespolitiken.
Jag tycker ända att det skett en tyngdpunktsförskjutning i riksdagens försvarsbeslut 2009 i relation till de två andra tidigare försvarsbesluten och de uttalanden som Försvarsministern gjort efter Georgien kriget.
Måhända läser jag besluten som fan läser bibeln ;-)

Anonym sa...

Nu är jag inte påläst i denna fråga, men är det inte så att man vid ansökan om NATO-medlemskap får reda på vad som krävs för att man ska uppfylla kraven (såväl materiellt, personellt och i övriga aspekter)?

Och är det inte så att ett grundläggande krav för NATO-medlemskap är att man ska kunna hålla sitt territorium tills hjälp kommer?

Om jag har rätt i ovanstående så kan man väl ganska enkelt konstatera att vi måste investera rätt tungt för att bli aktuella som NATO-medlemmar

Eller ?