Professor Zimbardo har i kväll gett en intervju i SVTs "Skavlan", 35 minuter in i avsnittet. En tänkvärd intervju.
Läs också mitt inlägg: "Ett försök till att visa att många människor är kapabla att göra illa varandra."
J.K Nilsson
fredag 28 januari 2011
söndag 23 januari 2011
Tillräckligt bra är tillräckligt bra?
Jag har med stigande intresse följt resonemangen hos både Wiseman och CI. Det är en smula fascinerande att ingen ser igenom retoriken, båda bloggarna citerar Lars Hammarlund och i båda bloggarna kan vi läsa att kvinnor antas till utbildning bara om de uppfyller kraven.
Resten av det här inlägget kommer att vara av anekdotisk karaktär då jag inte iddes spara referenser på den tiden jag var ung, dum och naiv (Något jag tror Salestrand kan hålla med mig om). Jag skäms för att jag inte förmått mig att se hela bilden och för att jag varit så tjurskallig.
Till varje utövande av arbetsuppgift hör ett antal kriterier som arbetaren skall kunna uppfylla för att anses fähig för att kunna utföra den ålagda uppgiften. I Försvarsmakten har vi ett grundkriterium i form av styrka och kondition. Därefter bygger vi på med teknisk förståelse, intresse, fallenhet, social kompetens, m.m. Av alla dessa kriterier är det endast fysisk status som enkelt är kvantifierbar. Hur många gånger hinner man vända på en inomhusbana (Beep test), hur många armhävningar kan man genomföra, rygglyft, situps, m.m.
När vi kommer till att diskutera man och kvinna blir begreppen lite mer komplext. Jag har erfarenhet att grupper fungerar bättre när det finns kvinnor inblandade, plutonens Clown är plötsligt mer ödmjuk, stämningen blir bättre – viss tävlingsinriktning är bra men i utbildningssituationer är det inte alltid optimalt. Kvinnor och män är biologiskt olika, om skillnaden är så pass stor att just den faktorn har utslag eller om det är skillnaden i uppfostran som gör det. I vilket fall så är det en skillnad. I en enkönad miljö blir könet (eller genus beroende på perspektiv) en merit att värderas som vilka andra av mina ovan beskrivna kriterier.
Hur skall vi nu se grundkriteriet fysisk status? Skall det vara krigets krav som är lägsta nivå eller är det den relativa fysiska prestationen? Eftersom det är svårt att se att krigets krav som är styrande för uttagningen, pansarskytteofficerare har (eller har haft) samma krav som radar/sambandstekniker som har haft samma krav som Striloperatör som har haft samma krav som luftvärnsofficer som har haft samma krav som... Det är bara i senare tjänst som jägarofficer eller stabsråtta man har differentierat kraven. En av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är syreupptagningsförmåga, det vill säga att när en kvinna gör samma godkända prestation som en man så har hon utfört en högre kroppslig prestation. Om vi med fysisk status endast ser det som en prestation så har ju kvinnan nu utfört en högre prestation men med samma resultat. Om vi ser fysisk status som en kravnivå baserat på tjänstens krav så är det ju också ett godkänt resultat.
När rekryter och aspiranter befinns lämpliga att tjänstgöra så finns det kvantitativt endast fysisk status att konkurrera med. En tekniker som kan springa milen på 40 minuter men är i övrigt knappt lämplig som tekniker med avseende på teknisk färdighet så finns det ingen som protesterar när denne prioriteras ned till förmån för en individ som klarar de fysiska kraven men är en fena på att riva, laga och sätta ihop det som en gång var trasigt. När det gäller kvinnor så har de identifierats som en tillgång baserat på kön/genus, skall vi då göra samma sak mot den individen som vi gör med nyss nämnde tekniker? Kvinnan behöver inte vara bäst på någonting av det som traditionellt är urvalsskiljande men hon kommer att bidra med annat som gör det mer värt än att springa milen på 40 minuter, bära börda som en kustrobotsoldat, m.m.
Vad jag kan skönja i kritiken hos Wiseman och CI är de påstått sjunkande fysiska kraven. Det är möjligt att det är så men jag som har provat tycker att de nuvarande kraven är tuffa, springa två kilometer med stridsutrustning i stället för en kilometer, ett Beep test som gör att knäna gråter i tre veckor efter testet. Tittar vi på krigets krav i form av TOEM och beordrad PersQ så ser vi att kriget måste ha blivit lättare de senaste tio åren. För en basbataljon i flygvapnet så skall personalen ha sin uppgift som huvuduppgift, förut så var försvar av basen en av huvuduppgifterna. Bara för att pengarna ser ut att ta slut i budgeten så räcker det att förbandet uppfyller PersQ2.
Rekryterarna vill ha låga krav just för att kunna få in fler kvinnor men frågan är om förbandens fysiska krav är ett resultat av rekryterarnas önskemål eller om det är ett resultat av Försvarsmaktens inriktning och ekonomi? Med dagens positiva diskriminering, det är inget nyord utan etablerad svenska, av kvinnor så ser vi kvinnor kompetenta nog att genomföra sin tjänst, de har uppfyllt antagningskraven men sluppit konkurrera fysisk med manliga medsökande. Jag förstår inte CI´s uttryck för ifrågasättande av en kvinnlig kollega. Ifrågasätter den gamle flygföraren att man har en skickligare tekniker istället för den starkaste teknikern för att klargöra hans flygplan?
Att ha kvinnor i organisationen är önskvärt men att låta de konkurrera på lika resultatvillkor som män i de fysiska testerna är orättvist, hellre då att göra som i Försvarsmaktens atletofficer och vikta resultaten men då kommer förmodligen diskussionen om att männen som kvinnorna konkurrerar med är förfördelade. Kan vi inte bara enas om att ”tillräckligt bra är tillräckligt bra”?
J.K Nilsson
Resten av det här inlägget kommer att vara av anekdotisk karaktär då jag inte iddes spara referenser på den tiden jag var ung, dum och naiv (Något jag tror Salestrand kan hålla med mig om). Jag skäms för att jag inte förmått mig att se hela bilden och för att jag varit så tjurskallig.
Till varje utövande av arbetsuppgift hör ett antal kriterier som arbetaren skall kunna uppfylla för att anses fähig för att kunna utföra den ålagda uppgiften. I Försvarsmakten har vi ett grundkriterium i form av styrka och kondition. Därefter bygger vi på med teknisk förståelse, intresse, fallenhet, social kompetens, m.m. Av alla dessa kriterier är det endast fysisk status som enkelt är kvantifierbar. Hur många gånger hinner man vända på en inomhusbana (Beep test), hur många armhävningar kan man genomföra, rygglyft, situps, m.m.
När vi kommer till att diskutera man och kvinna blir begreppen lite mer komplext. Jag har erfarenhet att grupper fungerar bättre när det finns kvinnor inblandade, plutonens Clown är plötsligt mer ödmjuk, stämningen blir bättre – viss tävlingsinriktning är bra men i utbildningssituationer är det inte alltid optimalt. Kvinnor och män är biologiskt olika, om skillnaden är så pass stor att just den faktorn har utslag eller om det är skillnaden i uppfostran som gör det. I vilket fall så är det en skillnad. I en enkönad miljö blir könet (eller genus beroende på perspektiv) en merit att värderas som vilka andra av mina ovan beskrivna kriterier.
Hur skall vi nu se grundkriteriet fysisk status? Skall det vara krigets krav som är lägsta nivå eller är det den relativa fysiska prestationen? Eftersom det är svårt att se att krigets krav som är styrande för uttagningen, pansarskytteofficerare har (eller har haft) samma krav som radar/sambandstekniker som har haft samma krav som Striloperatör som har haft samma krav som luftvärnsofficer som har haft samma krav som... Det är bara i senare tjänst som jägarofficer eller stabsråtta man har differentierat kraven. En av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är syreupptagningsförmåga, det vill säga att när en kvinna gör samma godkända prestation som en man så har hon utfört en högre kroppslig prestation. Om vi med fysisk status endast ser det som en prestation så har ju kvinnan nu utfört en högre prestation men med samma resultat. Om vi ser fysisk status som en kravnivå baserat på tjänstens krav så är det ju också ett godkänt resultat.
När rekryter och aspiranter befinns lämpliga att tjänstgöra så finns det kvantitativt endast fysisk status att konkurrera med. En tekniker som kan springa milen på 40 minuter men är i övrigt knappt lämplig som tekniker med avseende på teknisk färdighet så finns det ingen som protesterar när denne prioriteras ned till förmån för en individ som klarar de fysiska kraven men är en fena på att riva, laga och sätta ihop det som en gång var trasigt. När det gäller kvinnor så har de identifierats som en tillgång baserat på kön/genus, skall vi då göra samma sak mot den individen som vi gör med nyss nämnde tekniker? Kvinnan behöver inte vara bäst på någonting av det som traditionellt är urvalsskiljande men hon kommer att bidra med annat som gör det mer värt än att springa milen på 40 minuter, bära börda som en kustrobotsoldat, m.m.
Vad jag kan skönja i kritiken hos Wiseman och CI är de påstått sjunkande fysiska kraven. Det är möjligt att det är så men jag som har provat tycker att de nuvarande kraven är tuffa, springa två kilometer med stridsutrustning i stället för en kilometer, ett Beep test som gör att knäna gråter i tre veckor efter testet. Tittar vi på krigets krav i form av TOEM och beordrad PersQ så ser vi att kriget måste ha blivit lättare de senaste tio åren. För en basbataljon i flygvapnet så skall personalen ha sin uppgift som huvuduppgift, förut så var försvar av basen en av huvuduppgifterna. Bara för att pengarna ser ut att ta slut i budgeten så räcker det att förbandet uppfyller PersQ2.
Rekryterarna vill ha låga krav just för att kunna få in fler kvinnor men frågan är om förbandens fysiska krav är ett resultat av rekryterarnas önskemål eller om det är ett resultat av Försvarsmaktens inriktning och ekonomi? Med dagens positiva diskriminering, det är inget nyord utan etablerad svenska, av kvinnor så ser vi kvinnor kompetenta nog att genomföra sin tjänst, de har uppfyllt antagningskraven men sluppit konkurrera fysisk med manliga medsökande. Jag förstår inte CI´s uttryck för ifrågasättande av en kvinnlig kollega. Ifrågasätter den gamle flygföraren att man har en skickligare tekniker istället för den starkaste teknikern för att klargöra hans flygplan?
Att ha kvinnor i organisationen är önskvärt men att låta de konkurrera på lika resultatvillkor som män i de fysiska testerna är orättvist, hellre då att göra som i Försvarsmaktens atletofficer och vikta resultaten men då kommer förmodligen diskussionen om att männen som kvinnorna konkurrerar med är förfördelade. Kan vi inte bara enas om att ”tillräckligt bra är tillräckligt bra”?
J.K Nilsson
söndag 9 januari 2011
Ny kamrat
Smickrande nog har en nybliven bloggkamrat lagt till Väpnaren i sin blogglista. Mycket uppfriskande är det ännu en blöt blogg, välkommen i gänget Klart skepp.
Jag återgäldar länkningen.
J.K Nilsson
Jag återgäldar länkningen.
J.K Nilsson
söndag 12 december 2010
Tunbergers JAS-besvär
Jag finner det en smula lustigt hur en människa kan anklaga ett tekniskt system för brister som människor har beslutat om. Tunberger beklagar sig över att responsen på hans inlägg fokuserar på tekniken i stället för hans hjärtefråga organisationen.
Jag skulle inte med gott samvete kunna säga att JA37 beväpnad endast med Sidewinderrobot skulle vara slagkraftigare än JAS39 beväpnad med IRIS-T, hjälmsikten och AMRAAM/Meteor. Nu hävdar Tunberger emellertid detta och som grund för det så hävdar han STRIL och Basorganisation. Nu hävdar jag emellertid att Strilsystemet ökat i förmåga med JAS39 jämfört med RRGC för JA37 även om antalet ledningsplatser reducerats något. Visserligen säger Tunberger att man skulle köpa in vapen till JA37 för att flygplanet skulle kunna visa tänderna men då kostar det integration och det kan endast tillverkaren göra. Skulle vi för resonemangets skull säga att vi avbryter JAS-projektet vid Delserie 1 så har vi varit tvungen att betala för utvecklingen av flygplanet eller menar Tunberger att vi visste att det framtida flygplanbehovet var en lögn? Men oavsett om vi tagit leverans av JAS eller inte så måste vi ha flygplanstillverkaren eller någon annan som kan ta tillverkaransvaret med oss för att kunna flyga flygplanet och framför allt om vi vill kunna implementera nya vapen och förmågor.
Så nya vapen, alltså till och börja med så skulle AMRAAM in på flygmaskinen. Här måste avioniken i flygplanet kunna hantera datatrafik till och från robotarna som hänger på flygmaskinen. Tillverkaren sitter med kunskapen om systemen och räcker det med en mjukvaruförändring eller måste det in andra burkar? Att gå från Rb71 Skyflash till Rb99 AMRAAM så innebär det i JA37 att det måste in minst en burk till för att klara av integrationen. Sedan måste vi byta andra burkar såsom centraldatorn så att man kan övervaka och styra AMRAAM.
Då går vi över till IRIS-T och här kan vi direkt se att för att flygplanet inte taktiskt skall bli pucktvåa måste vi ha hjälmsikte. Att integrera hjälmsikte i JA37 innebär ytterligare burkar och integration mot presentationssystem och beväpningssystem. Alltså fler burkar som vi måste hitta plats för och vi måste förmodligen byta ut presentationssystemet helt. För att integrera IRIS-T så blir det ytterligare en burk i flygplanet och mer att programmera i Centraldatorn.
Om vi ytterligare vill accentuera den internationella rollen bör vi implementera Länk16 för att flygplanet skall kunna vara riktigt interoperabel. Nu går vi in på kommunikationssystemet och dess integration mot presentationssystemet och centraldatorn.
Över tiden kommer navigationssystemet i JA37 att bli omodernt med sina mekaniska gyron och vi måste ersätta det med modernare system.
Vi ser alltså att bara hålla flygplanet up to date i jaktrollen kostar en hel del resurser i rent arbete men tillverkaren måste fortleva för att vi skall kunna flyga, alltså blir det ännu dyrare att genomföra dessa fram till att Viggensystemet skrotas helt och då ersätta det med ett utländskt system.
Att flyga två typer och vidmakthålla en separat jakt och en separat attack/spaningsversion kommer att bli dyrt. Vi hade 149 tillverkade JA37, ett tjugotal tillverkade fotospaningsmaskiner och 17 st levererade skolkärror. Vi ser alltså att vi har ungefär 170 maskiner att vinka på. Man kunde uppgradera JA till att bära attacklast så AJ-typen blir onödig. 329 stycken fpl37 levererades och jag tvivlar på att vi skulle behöva så många nu. Tittar vi på våra grannar så klarar man sig med runt 60 flygplan men med tanke på vårt långa land, flygplanets begränsade förmåga att bära bränsle så kanske vi måste upp till hundra stycken i divisionstjänst. Ett ytterligare antal behövs för att klara teknisk och taktisk utveckling samt utbildning så säg att vi behöver 140 maskiner nu. Hur gör vi då för att klara ekonomin att driva dessa maskiner? En lösning kan vara att modifiera SK och SF.maskinerna att dela avionik med JA så håller vi bara motorn som skiljande mellan typerna.
Det här är alltså Johan Tunbergers förslag. Ett kraftfullt industristöd för att vi överhuvudtaget skall kunna det flygplan han förespråkar att vi nu skall flyga. Jag ser inte hur detta skall kunna bli billigare än dagens lösning med JAS.
Varför har då kostnaderna drivit iväg med JAS? En fråga lika berättigad som intressant. Inriktningen var att ersätta flygplan 37 med flygplan 39 i storleksordningen 1:1. Kriterierna var att prestanda och lastförmåga skulle vara oförändrade eller bättre men storleken skulle ned till 60 % av Flygplan 37:s storlek och driftskostnaden skulle vara hälften av flygplan 37. Så långt allt väl med tanke på att det här var i början på 1980-talet, den sista vågen av det kalla kriget började bygga upp. Sovjetunionen började på att fälttesta sina nya flygplan MiG-29 och Su27. Flygplan med prestanda som skulle kunna äta JA37 i en munsbit. Det var då vi fick JAS39 A/B, ett flygplan med vansinnigt lägre bränsleförbrukning än tidigare JA37, ett flygplan som kunde bära samma last som det, men en faktor 1,4, större flygplan 37, ett flygplan med samma eller bättre prestanda i stridsledning och länkförmåga. Vi fick ett flygplan som enkelt kunde uppgraderas och vidmakthållas utan kravet på att integrera extra anpassningsenheter för nya vapen, ett enhetsflygplan med samma presentationsutrustning oavsett om rollen var jakt, attack eller spaning. Vi fick ett flygplan där skolflygplanen har taktisk förmåga, vilket vi tidigare saknat i flygvapnet.
Men vad hände? Jo Berlinmuren föll med dunder och brak strax efter att flygplanet börjat flyga, när provflygningar fick upp farten så föll Sovjetunionen samman och efterlämnade ett vakuum som ingen visste vad som skulle fylla i dess ställe och delserie två av JAS beställdes. Samtidigt inträffade en ekonomisk kris som ledde till avvecklingen av två flygflottiljer
När det var definitivt att Sovjetunionen var död och begraven stoppade man utbyggnaden av Bas 90 och avvecklade F15 i Söderhamn. Kvar fanns 6 flygflottiljer som skall ha flygplan. Ett behov av 192 flygplan finns för krigsorganisationen och vi måste ha ytterligare flygplan till utveckling och utbildning. Men vid sekelskiftet öppnade man Pandoras ask och pekade ut att försvarsmaktens framtid inte är nationellt försvar utan Sverige försvaras utomlands i samarbete med andra. Nu spårade flygplanutvecklingen ut totalt kostnadsmässigt.
De flygplan vi redan har beställt är byggda mer eller mindre för svenskt klimat, varken vidrigt varmt eller någon luftfuktighet att tala om. Skall vi då utomlands så är risken stor att vi måste operera i klimat som innebär att i flygplanet ingående apparater överhettas och vi har korrosionsrisken där aluminiumet inne i flygplanet riskerar att korrodera till oigenkännlighet. Det här svarade SAAB snabbt på, nu kunde man lämna offerter på flygplan som det svenska flygvapnet måste operera på uppdrag av riksdagen. Tidigare flygplansaffären såsom Eurofighter Viggen stupade på att det fanns ingen trovärdighet i offerterna det fanns ingen tidigare operatör av flygplanen. En av de politiska målsättningarna med JAS-projektet var också att sälja flygplanet utomlands.
Nu påbörjas en intressant växelverkan mellan SAAB, Flygvapnet/FMV och riksdagen. SAAB förklarar vad ett flygplan behöver för att kunna sälja internationellt och Riksdagen ålägger FMV att köpa och Flygvapnet att driva flygplanet. Riksdagen ålägger till och Flygvapnet att åka på övningar utomlands trots att flygvapnet tackat nej till delta då man anser att kostnaden överstiger nyttan av övningsutbytet. I Försvarsbeslut efter Försvarsbeslut minskar den nationella förmågan till försvar genom avvecklingen av flygbaser. Att påstå att avvecklingen av våra flygbaser initieras för att bekosta JAS är vågat, med tanke på ”Långtbortistandoktrinen” skulle jag snarare vara förvånad över att vi skulle ha behållit ett tiotal baser ute i landet utöver flygflottiljerna. För att uppfylla ”Långtbortistandoktrinen” kan vi inte ha ett exklusivt nationellt stridsledningssystem utan måste övergå till vad våra kompisar i NATO har för system. Vidare har vi övergett våra RRGC i tidigare Stril60 och gått över till fortifikatoriskt skyddade StriC och LedE ovan jord på flottiljerna. Det har inte inneburit någon nedmontering av STRIL som Johan Tunberger påstår det som har hänt är att för att vi skall kunna vara interoperabla med andra stater så har vi släppt in Länk 16. Flygplanets beväpning måste också anpassas till vad som erbjuds internationellt och är gångbart i Afghanistan, Sudan, m.fl. Skulle vi flugit Viggen så blir inte det billigare om man har gått igenom flygplanet och klimatanpassat det samtidigt som man modifierat in lufttankningsförmåga.
Tunberger påstår att ett alternativ är att köpa F18 eller JSF och då underlätta att kunna ge och ta emot hjälp. Till och börja med så är då fortfarande hänvisad till Länk16, vi slipper själva utveckla flygplan och kan leja bort utbildningen. Vad Tunberger missar är att svenska staten har ett åtagande gentemot de andra köparna av flygplanet. Sverige skall alltså tekniskt och taktiskt utveckla flygplanet samt utbilda de andra köparnas personal men vi skall flyga ett helt annat plan själva
Krig är en materialsport och Viggen föreslår inte långt även om vi skulle lagt ned mycket pengar på att modifiera flygplanet så skulle det inte räcka och vi måste ändå se till att tillverkaren lever så det innebär ännu mer pengar i kvarnen. Men skulle vi ha nöjt oss med JAS 39A/B så har vi haft ett Viggen i miniatyr med driftskostnader i miniatyr. Vi har arvet av att beställda flygplan och vi har våra exportåttaganden. Tunberger kan klaga hur mycket han vill om att JAS är dyrt, alternativet Viggen är mycket sämre och lika dyrt.
J.K Nilsson
Jag skulle inte med gott samvete kunna säga att JA37 beväpnad endast med Sidewinderrobot skulle vara slagkraftigare än JAS39 beväpnad med IRIS-T, hjälmsikten och AMRAAM/Meteor. Nu hävdar Tunberger emellertid detta och som grund för det så hävdar han STRIL och Basorganisation. Nu hävdar jag emellertid att Strilsystemet ökat i förmåga med JAS39 jämfört med RRGC för JA37 även om antalet ledningsplatser reducerats något. Visserligen säger Tunberger att man skulle köpa in vapen till JA37 för att flygplanet skulle kunna visa tänderna men då kostar det integration och det kan endast tillverkaren göra. Skulle vi för resonemangets skull säga att vi avbryter JAS-projektet vid Delserie 1 så har vi varit tvungen att betala för utvecklingen av flygplanet eller menar Tunberger att vi visste att det framtida flygplanbehovet var en lögn? Men oavsett om vi tagit leverans av JAS eller inte så måste vi ha flygplanstillverkaren eller någon annan som kan ta tillverkaransvaret med oss för att kunna flyga flygplanet och framför allt om vi vill kunna implementera nya vapen och förmågor.
Så nya vapen, alltså till och börja med så skulle AMRAAM in på flygmaskinen. Här måste avioniken i flygplanet kunna hantera datatrafik till och från robotarna som hänger på flygmaskinen. Tillverkaren sitter med kunskapen om systemen och räcker det med en mjukvaruförändring eller måste det in andra burkar? Att gå från Rb71 Skyflash till Rb99 AMRAAM så innebär det i JA37 att det måste in minst en burk till för att klara av integrationen. Sedan måste vi byta andra burkar såsom centraldatorn så att man kan övervaka och styra AMRAAM.
Då går vi över till IRIS-T och här kan vi direkt se att för att flygplanet inte taktiskt skall bli pucktvåa måste vi ha hjälmsikte. Att integrera hjälmsikte i JA37 innebär ytterligare burkar och integration mot presentationssystem och beväpningssystem. Alltså fler burkar som vi måste hitta plats för och vi måste förmodligen byta ut presentationssystemet helt. För att integrera IRIS-T så blir det ytterligare en burk i flygplanet och mer att programmera i Centraldatorn.
Om vi ytterligare vill accentuera den internationella rollen bör vi implementera Länk16 för att flygplanet skall kunna vara riktigt interoperabel. Nu går vi in på kommunikationssystemet och dess integration mot presentationssystemet och centraldatorn.
Över tiden kommer navigationssystemet i JA37 att bli omodernt med sina mekaniska gyron och vi måste ersätta det med modernare system.
Vi ser alltså att bara hålla flygplanet up to date i jaktrollen kostar en hel del resurser i rent arbete men tillverkaren måste fortleva för att vi skall kunna flyga, alltså blir det ännu dyrare att genomföra dessa fram till att Viggensystemet skrotas helt och då ersätta det med ett utländskt system.
Att flyga två typer och vidmakthålla en separat jakt och en separat attack/spaningsversion kommer att bli dyrt. Vi hade 149 tillverkade JA37, ett tjugotal tillverkade fotospaningsmaskiner och 17 st levererade skolkärror. Vi ser alltså att vi har ungefär 170 maskiner att vinka på. Man kunde uppgradera JA till att bära attacklast så AJ-typen blir onödig. 329 stycken fpl37 levererades och jag tvivlar på att vi skulle behöva så många nu. Tittar vi på våra grannar så klarar man sig med runt 60 flygplan men med tanke på vårt långa land, flygplanets begränsade förmåga att bära bränsle så kanske vi måste upp till hundra stycken i divisionstjänst. Ett ytterligare antal behövs för att klara teknisk och taktisk utveckling samt utbildning så säg att vi behöver 140 maskiner nu. Hur gör vi då för att klara ekonomin att driva dessa maskiner? En lösning kan vara att modifiera SK och SF.maskinerna att dela avionik med JA så håller vi bara motorn som skiljande mellan typerna.
Det här är alltså Johan Tunbergers förslag. Ett kraftfullt industristöd för att vi överhuvudtaget skall kunna det flygplan han förespråkar att vi nu skall flyga. Jag ser inte hur detta skall kunna bli billigare än dagens lösning med JAS.
Varför har då kostnaderna drivit iväg med JAS? En fråga lika berättigad som intressant. Inriktningen var att ersätta flygplan 37 med flygplan 39 i storleksordningen 1:1. Kriterierna var att prestanda och lastförmåga skulle vara oförändrade eller bättre men storleken skulle ned till 60 % av Flygplan 37:s storlek och driftskostnaden skulle vara hälften av flygplan 37. Så långt allt väl med tanke på att det här var i början på 1980-talet, den sista vågen av det kalla kriget började bygga upp. Sovjetunionen började på att fälttesta sina nya flygplan MiG-29 och Su27. Flygplan med prestanda som skulle kunna äta JA37 i en munsbit. Det var då vi fick JAS39 A/B, ett flygplan med vansinnigt lägre bränsleförbrukning än tidigare JA37, ett flygplan som kunde bära samma last som det, men en faktor 1,4, större flygplan 37, ett flygplan med samma eller bättre prestanda i stridsledning och länkförmåga. Vi fick ett flygplan som enkelt kunde uppgraderas och vidmakthållas utan kravet på att integrera extra anpassningsenheter för nya vapen, ett enhetsflygplan med samma presentationsutrustning oavsett om rollen var jakt, attack eller spaning. Vi fick ett flygplan där skolflygplanen har taktisk förmåga, vilket vi tidigare saknat i flygvapnet.
Men vad hände? Jo Berlinmuren föll med dunder och brak strax efter att flygplanet börjat flyga, när provflygningar fick upp farten så föll Sovjetunionen samman och efterlämnade ett vakuum som ingen visste vad som skulle fylla i dess ställe och delserie två av JAS beställdes. Samtidigt inträffade en ekonomisk kris som ledde till avvecklingen av två flygflottiljer
När det var definitivt att Sovjetunionen var död och begraven stoppade man utbyggnaden av Bas 90 och avvecklade F15 i Söderhamn. Kvar fanns 6 flygflottiljer som skall ha flygplan. Ett behov av 192 flygplan finns för krigsorganisationen och vi måste ha ytterligare flygplan till utveckling och utbildning. Men vid sekelskiftet öppnade man Pandoras ask och pekade ut att försvarsmaktens framtid inte är nationellt försvar utan Sverige försvaras utomlands i samarbete med andra. Nu spårade flygplanutvecklingen ut totalt kostnadsmässigt.
De flygplan vi redan har beställt är byggda mer eller mindre för svenskt klimat, varken vidrigt varmt eller någon luftfuktighet att tala om. Skall vi då utomlands så är risken stor att vi måste operera i klimat som innebär att i flygplanet ingående apparater överhettas och vi har korrosionsrisken där aluminiumet inne i flygplanet riskerar att korrodera till oigenkännlighet. Det här svarade SAAB snabbt på, nu kunde man lämna offerter på flygplan som det svenska flygvapnet måste operera på uppdrag av riksdagen. Tidigare flygplansaffären såsom Eurofighter Viggen stupade på att det fanns ingen trovärdighet i offerterna det fanns ingen tidigare operatör av flygplanen. En av de politiska målsättningarna med JAS-projektet var också att sälja flygplanet utomlands.
Nu påbörjas en intressant växelverkan mellan SAAB, Flygvapnet/FMV och riksdagen. SAAB förklarar vad ett flygplan behöver för att kunna sälja internationellt och Riksdagen ålägger FMV att köpa och Flygvapnet att driva flygplanet. Riksdagen ålägger till och Flygvapnet att åka på övningar utomlands trots att flygvapnet tackat nej till delta då man anser att kostnaden överstiger nyttan av övningsutbytet. I Försvarsbeslut efter Försvarsbeslut minskar den nationella förmågan till försvar genom avvecklingen av flygbaser. Att påstå att avvecklingen av våra flygbaser initieras för att bekosta JAS är vågat, med tanke på ”Långtbortistandoktrinen” skulle jag snarare vara förvånad över att vi skulle ha behållit ett tiotal baser ute i landet utöver flygflottiljerna. För att uppfylla ”Långtbortistandoktrinen” kan vi inte ha ett exklusivt nationellt stridsledningssystem utan måste övergå till vad våra kompisar i NATO har för system. Vidare har vi övergett våra RRGC i tidigare Stril60 och gått över till fortifikatoriskt skyddade StriC och LedE ovan jord på flottiljerna. Det har inte inneburit någon nedmontering av STRIL som Johan Tunberger påstår det som har hänt är att för att vi skall kunna vara interoperabla med andra stater så har vi släppt in Länk 16. Flygplanets beväpning måste också anpassas till vad som erbjuds internationellt och är gångbart i Afghanistan, Sudan, m.fl. Skulle vi flugit Viggen så blir inte det billigare om man har gått igenom flygplanet och klimatanpassat det samtidigt som man modifierat in lufttankningsförmåga.
Tunberger påstår att ett alternativ är att köpa F18 eller JSF och då underlätta att kunna ge och ta emot hjälp. Till och börja med så är då fortfarande hänvisad till Länk16, vi slipper själva utveckla flygplan och kan leja bort utbildningen. Vad Tunberger missar är att svenska staten har ett åtagande gentemot de andra köparna av flygplanet. Sverige skall alltså tekniskt och taktiskt utveckla flygplanet samt utbilda de andra köparnas personal men vi skall flyga ett helt annat plan själva
Krig är en materialsport och Viggen föreslår inte långt även om vi skulle lagt ned mycket pengar på att modifiera flygplanet så skulle det inte räcka och vi måste ändå se till att tillverkaren lever så det innebär ännu mer pengar i kvarnen. Men skulle vi ha nöjt oss med JAS 39A/B så har vi haft ett Viggen i miniatyr med driftskostnader i miniatyr. Vi har arvet av att beställda flygplan och vi har våra exportåttaganden. Tunberger kan klaga hur mycket han vill om att JAS är dyrt, alternativet Viggen är mycket sämre och lika dyrt.
J.K Nilsson
torsdag 9 december 2010
Friktion
En vän lärde mig följande uttryck för några år sedan:
"När två eller flera personer träter/är oense skapas friktion och friktion är nödvändigt för att vi skall kunna röra oss framåt."
Jag håller inte med signaturen Smågodis i mycket av vad jag sett i kommentarer hittills. Men mothugg och andra perspektiv är välkomna. Så Välkommen till bloglistan, Smågodis.
J.K Nilsson
"När två eller flera personer träter/är oense skapas friktion och friktion är nödvändigt för att vi skall kunna röra oss framåt."
Jag håller inte med signaturen Smågodis i mycket av vad jag sett i kommentarer hittills. Men mothugg och andra perspektiv är välkomna. Så Välkommen till bloglistan, Smågodis.
J.K Nilsson
söndag 5 december 2010
Övertrasserat konto?
I en kommentarsväxling hos Allan Widman aka Strilaren II försökte jag förklara att trovärdighet och förtroende kan ses som ett bankkonto. Allt man gör som upplevs som försakande, förbättrande eller försök till förbättringar är insättningar på detta konto. Det blir då ett tillgodo som man kan använda när man måste göra uttag iform av försämringar, beordring, o.dyl.
I ett tidigare inlägg jag gjort har jag försökt förklara hur jag tycker att uttag gjorts men jag har inte sett några större insättningar av värde.Beskedet som Chefsingenjören lämnande Måndag den 29 november redovisade ett stort uttag av Försvarsmaktens personalledning på kontot. I det beskedet redogjorde CI för hur man också avsåg att skilja honom ifrån tjänsten i Utlandsstyrkan genom ett beslut i Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd. Problemet med det är att grunden för att ett ärende skall hamna där är att vederbörandes chef anser att ett tjänstefel har begåtts. Först lämnar besked om uppsägning via SMS och senare under delgivningen om uppsägning delger man också beslutet om skiljande av tjänst i US genom FPAN. Man säger alltså att Björn begått tjänstefel genom att tacka nej (fast krysset satt i JA) till att omreglera sitt anställningsavtal.
En person som har anställning i Försvarsmakten behöver inte längre enligt lag en särskilld anställning i Utlandsstyrkan, det är en tidsbegränsad tjänst som vilken som helst i Försvarsmakten. Alltså kunde man beordra Björn till tjänst i A1 (Personalstaben) på F7, precis som vilken annan som har tjänst på F7 och tackat nej till att omreglera sitt anställningsavtal, och då lämnat tjänsten i Afghanistan vakant. Tydligen har Björn inte nåtts av någon order om ny placering i Försvarsmakten utan utlysningen om vakans till hans tjänst kom då överaskande. Nytt uttag på förtroendekontot, lämna besked om skiljande av tjänst via Försvarsmaktens hemsida.
Nu kan man ju tycka att det här inte skall beröra någon annan än Björn då det är en sak mellan honom och Personalstaben på Högkvarteret. För mig förhåller det dock inte så, jag känner att Försvarsmaktens ledning arbetar för att allienera sig ifrån de anställda. Det som händer Björn kan lika hända mig även om det inte är samma sak som är grundande. Hur skall jag förhålla mig till beslut jag tar i tjänsten? Kommer jag att hotas med FPAN om jag kräver ett klarläggande i något ärende? Kommer man att kalla mig till ett mindre trevligt möte via SMS? Kommer jag att få läsa på internet att den tjänst jag förbereder mig för helt plötsligt är Vakant? Genom att hota Björn med FPAN och senare komma till sans att det kanske inte behövs är inte förtroendeingivande. Man signalerar att man inte har full koll på hur bemmaningen i Försvarsmakten går till.
Det har varit nog med uttag på kontot, nu är det dags för några rejäla insättningar. Börja med att betala ut ersättningarna för ställningstjänst, kom igen med ett för dom anställda riktigt bra avtal om utlandstjänst och i fortsättningen strunta i att driva linjer om att göra omflyttningar och säga upp folk för att senare ta tillbaka ärendet. Det kan inte vara dom anställdas sak att acceptera den ena saken efter den andra bara för att Försvarsmaktens ledning upplever att den politiska ledningen vill än den ena, än den andra saken. Visa att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dom anställda och tala om det för den politiska ledningen.
J.K Nilsson
I ett tidigare inlägg jag gjort har jag försökt förklara hur jag tycker att uttag gjorts men jag har inte sett några större insättningar av värde.Beskedet som Chefsingenjören lämnande Måndag den 29 november redovisade ett stort uttag av Försvarsmaktens personalledning på kontot. I det beskedet redogjorde CI för hur man också avsåg att skilja honom ifrån tjänsten i Utlandsstyrkan genom ett beslut i Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd. Problemet med det är att grunden för att ett ärende skall hamna där är att vederbörandes chef anser att ett tjänstefel har begåtts. Först lämnar besked om uppsägning via SMS och senare under delgivningen om uppsägning delger man också beslutet om skiljande av tjänst i US genom FPAN. Man säger alltså att Björn begått tjänstefel genom att tacka nej (fast krysset satt i JA) till att omreglera sitt anställningsavtal.
En person som har anställning i Försvarsmakten behöver inte längre enligt lag en särskilld anställning i Utlandsstyrkan, det är en tidsbegränsad tjänst som vilken som helst i Försvarsmakten. Alltså kunde man beordra Björn till tjänst i A1 (Personalstaben) på F7, precis som vilken annan som har tjänst på F7 och tackat nej till att omreglera sitt anställningsavtal, och då lämnat tjänsten i Afghanistan vakant. Tydligen har Björn inte nåtts av någon order om ny placering i Försvarsmakten utan utlysningen om vakans till hans tjänst kom då överaskande. Nytt uttag på förtroendekontot, lämna besked om skiljande av tjänst via Försvarsmaktens hemsida.
Nu kan man ju tycka att det här inte skall beröra någon annan än Björn då det är en sak mellan honom och Personalstaben på Högkvarteret. För mig förhåller det dock inte så, jag känner att Försvarsmaktens ledning arbetar för att allienera sig ifrån de anställda. Det som händer Björn kan lika hända mig även om det inte är samma sak som är grundande. Hur skall jag förhålla mig till beslut jag tar i tjänsten? Kommer jag att hotas med FPAN om jag kräver ett klarläggande i något ärende? Kommer man att kalla mig till ett mindre trevligt möte via SMS? Kommer jag att få läsa på internet att den tjänst jag förbereder mig för helt plötsligt är Vakant? Genom att hota Björn med FPAN och senare komma till sans att det kanske inte behövs är inte förtroendeingivande. Man signalerar att man inte har full koll på hur bemmaningen i Försvarsmakten går till.
Det har varit nog med uttag på kontot, nu är det dags för några rejäla insättningar. Börja med att betala ut ersättningarna för ställningstjänst, kom igen med ett för dom anställda riktigt bra avtal om utlandstjänst och i fortsättningen strunta i att driva linjer om att göra omflyttningar och säga upp folk för att senare ta tillbaka ärendet. Det kan inte vara dom anställdas sak att acceptera den ena saken efter den andra bara för att Försvarsmaktens ledning upplever att den politiska ledningen vill än den ena, än den andra saken. Visa att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dom anställda och tala om det för den politiska ledningen.
J.K Nilsson
torsdag 2 december 2010
Trygghetsstiftelsen
Med anledning av Chefsingenjörens vidare öden och göranden så finns det ett litet underlag för det här inlägget.
Trygghetsstiftelsens (TSN) enda uppgift är att möjliggöra att en anställd i statlig tjänst inte blir arbetslös. För att lyckas med detta uppdrag har stiftelsen ett batteri av åtgärder till sitt förfogande. Detta regleras i Trygghetsavtalet. Naturligtvis gäller arbetsplikten i första hand så länge som arbetstagaren har ett anställningsförhållande. För att komma i åtnjutande av TSN:s förmåner måste man, utom i vissa undantagsfall, säga upp sig själv.
TSN jobbar med tre skeden mot anställningens slut. Det första skedet är när arbetstagare har pekats ut för uppsägning p.g.a. arbetsbrist eller omlokalisering. Handlar det om arbetsbrist men verksamheten är kvar på orten kan TSN stötta med utbildning så att arbetstagaren är omplaceringsbar och därmed kan behålla ett arbete på orten i samma statliga bolag/myndighet. I Björns fall är detta inte en möjlighet utan tiden mellan identifieringen (förstärkta personalnämnden) och uppsägningens överlämnande var något kort men det är skede 1
Skede två är de identifierade arbetstagarna som faktiskt kommer att drabbas av arbetsbristen. Besked om uppsägning har lämnats eller uppsägningstid rullar. I det här skedet så kan man också identifiera andra insatser som behövs för att den anställde skall kunna övergå i annan försörjning. Det är främst utbildning för nytt yrke men ”starta eget företag”-kurser i form av marknadsföring, bokföring och lite annat kan också erbjudas. Det är den anställde som skall vara drivande i formande av sin framtid, TSN ställer upp det är rimliga tankar i form av möjligheter och ekonomi. I det här skedet skall arbetsgivaren visa välvilja om det är så att den anställde erbjuds jobb av annan arbetsgivare och släppa denne.
Skede tre är när anställningsrelationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren har upphört. Här kan stiftelsen lämna fortsatt stöd som om det vore skede två men utan ersättning ifrån den tidigare arbetsgivaren.
Som jag nu ser det ligger Björn i skede två. Det innebär att han nu kan få tjänstledigt med lön för att utbilda sig och göra sig attraktiv för någon ny arbetsgivare. Om så krävs så kan stiftelsen betala inskolningslön. Uppsägningstiden kommer genom trygghetsavtalet att fördubblas. Björn talar om att han arbetat för Försvarsmakten i 24 år och är flygförare borde därmed ha 24 månaders uppsägningstid till sitt förfogande att göra sig snygg och villig för en ny partner. Trygghetsavtalet som TSN arbetar efter möjliggör att en medföljande partner till den uppsagda kan få hjälp vid en eventuell avflyttning till en ort där den uppsagde kan få jobb. Som jag ser det så är det Linköping som är den ort som Björn har störst möjlighet att få jobb på. Det innebär att en eventuell fru/partner till Björn kan i princip få samma hjälp som Björn kan få för att börja det nya livet efter den statliga anställningen. En inte allt för okvalificerad gissning är att Björn ändå snabbt lär gå in på en tjänst med samma eller högre lön än han uppbär nu och att man då har medel att hjälpa en medflyttare om det nu är med utbildning, kurser, marknadsföring, m.m.
TSN:s hjälp är omfattande, om det nu är så att den uppsagde väljer att starta en egen firma så får denne hjälp och utbildning. Målet är att när uppsägningstiden börjar rulla så skall den uppsagde helt gå över och jobba i det nya företaget. Denna är tjänstledig med lön ifrån Försvarsmakten och kan helhjärtat jobba upp sitt företag. Lön ifrån företaget behöver man inte ta ut innan utbetalningarna ifrån det tidigare jobbet slutar komma. Skulle det vara så att företaget inte bär sig vid den tidpunkten så gör man en ny bedömning om vilket stöd den tidigare anställde behöver. Det kan vara så enkelt som en kortare utbildning med lönestöd och marknadsföringshjälp eller så hjälper man med en annan utbildning som bär mot en anställning. Villkoret för att få utbildning betald utöver den dubblade anställningstiden är att utbildningen är avgiftsbelagd och inte är studiemedelsberättigad. Vissa yrkesutbildningar faller under dessa kriterier. I vissa fall kan det vara så att om man har några strökurser kvar till en akademisk examen så kan TSN bevilja stöd någon/några månader extra.
Trygghetsavtalet innehåller ett inkomsttrygghetstillägg så att man kan gå ner i lön hos en ny arbetsgivare utan att förlora inkomsten ifrån det förra jobbet så länge den nya lönen är avtalsenlig. De två första åren tappar man inte men sedan trappas tillägget ner. Man räknar med att arbetstagaren skall kunna utvecklas i lön hos den nya arbetsgivaren.
Som synes så skulle Björn kunna plocka ut ännu fler sköna slantar ifrån Försvarsmakten. Bara för Björns uppsägning så kan det kosta Försvarsmakten närmare SEK 1 700 000:-. Med uppsägningstider och åtgärder i TSN:s regi så kan vi se att den här omregleringen av anställningsavtal kostar Försvarsmakten mångmiljonbelopp i monetära termer. I form av de anställdas lojalitet har det här varit ovärderbart.
Nåväl jag har nu försökt att ge en liten introduktion till Trygghetsstiftelsen och trygghetsavtalet (TA). Att tänka på är att en icke uppsägningshotat person kan ges möjligheter att ta del av TA om det är så att det möjliggör för en uppsägningshotad person att behålla arbetet eller bli omplacerad.
J.K Nilsson
Trygghetsstiftelsens (TSN) enda uppgift är att möjliggöra att en anställd i statlig tjänst inte blir arbetslös. För att lyckas med detta uppdrag har stiftelsen ett batteri av åtgärder till sitt förfogande. Detta regleras i Trygghetsavtalet. Naturligtvis gäller arbetsplikten i första hand så länge som arbetstagaren har ett anställningsförhållande. För att komma i åtnjutande av TSN:s förmåner måste man, utom i vissa undantagsfall, säga upp sig själv.
TSN jobbar med tre skeden mot anställningens slut. Det första skedet är när arbetstagare har pekats ut för uppsägning p.g.a. arbetsbrist eller omlokalisering. Handlar det om arbetsbrist men verksamheten är kvar på orten kan TSN stötta med utbildning så att arbetstagaren är omplaceringsbar och därmed kan behålla ett arbete på orten i samma statliga bolag/myndighet. I Björns fall är detta inte en möjlighet utan tiden mellan identifieringen (förstärkta personalnämnden) och uppsägningens överlämnande var något kort men det är skede 1
Skede två är de identifierade arbetstagarna som faktiskt kommer att drabbas av arbetsbristen. Besked om uppsägning har lämnats eller uppsägningstid rullar. I det här skedet så kan man också identifiera andra insatser som behövs för att den anställde skall kunna övergå i annan försörjning. Det är främst utbildning för nytt yrke men ”starta eget företag”-kurser i form av marknadsföring, bokföring och lite annat kan också erbjudas. Det är den anställde som skall vara drivande i formande av sin framtid, TSN ställer upp det är rimliga tankar i form av möjligheter och ekonomi. I det här skedet skall arbetsgivaren visa välvilja om det är så att den anställde erbjuds jobb av annan arbetsgivare och släppa denne.
Skede tre är när anställningsrelationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren har upphört. Här kan stiftelsen lämna fortsatt stöd som om det vore skede två men utan ersättning ifrån den tidigare arbetsgivaren.
Som jag nu ser det ligger Björn i skede två. Det innebär att han nu kan få tjänstledigt med lön för att utbilda sig och göra sig attraktiv för någon ny arbetsgivare. Om så krävs så kan stiftelsen betala inskolningslön. Uppsägningstiden kommer genom trygghetsavtalet att fördubblas. Björn talar om att han arbetat för Försvarsmakten i 24 år och är flygförare borde därmed ha 24 månaders uppsägningstid till sitt förfogande att göra sig snygg och villig för en ny partner. Trygghetsavtalet som TSN arbetar efter möjliggör att en medföljande partner till den uppsagda kan få hjälp vid en eventuell avflyttning till en ort där den uppsagde kan få jobb. Som jag ser det så är det Linköping som är den ort som Björn har störst möjlighet att få jobb på. Det innebär att en eventuell fru/partner till Björn kan i princip få samma hjälp som Björn kan få för att börja det nya livet efter den statliga anställningen. En inte allt för okvalificerad gissning är att Björn ändå snabbt lär gå in på en tjänst med samma eller högre lön än han uppbär nu och att man då har medel att hjälpa en medflyttare om det nu är med utbildning, kurser, marknadsföring, m.m.
TSN:s hjälp är omfattande, om det nu är så att den uppsagde väljer att starta en egen firma så får denne hjälp och utbildning. Målet är att när uppsägningstiden börjar rulla så skall den uppsagde helt gå över och jobba i det nya företaget. Denna är tjänstledig med lön ifrån Försvarsmakten och kan helhjärtat jobba upp sitt företag. Lön ifrån företaget behöver man inte ta ut innan utbetalningarna ifrån det tidigare jobbet slutar komma. Skulle det vara så att företaget inte bär sig vid den tidpunkten så gör man en ny bedömning om vilket stöd den tidigare anställde behöver. Det kan vara så enkelt som en kortare utbildning med lönestöd och marknadsföringshjälp eller så hjälper man med en annan utbildning som bär mot en anställning. Villkoret för att få utbildning betald utöver den dubblade anställningstiden är att utbildningen är avgiftsbelagd och inte är studiemedelsberättigad. Vissa yrkesutbildningar faller under dessa kriterier. I vissa fall kan det vara så att om man har några strökurser kvar till en akademisk examen så kan TSN bevilja stöd någon/några månader extra.
Trygghetsavtalet innehåller ett inkomsttrygghetstillägg så att man kan gå ner i lön hos en ny arbetsgivare utan att förlora inkomsten ifrån det förra jobbet så länge den nya lönen är avtalsenlig. De två första åren tappar man inte men sedan trappas tillägget ner. Man räknar med att arbetstagaren skall kunna utvecklas i lön hos den nya arbetsgivaren.
Som synes så skulle Björn kunna plocka ut ännu fler sköna slantar ifrån Försvarsmakten. Bara för Björns uppsägning så kan det kosta Försvarsmakten närmare SEK 1 700 000:-. Med uppsägningstider och åtgärder i TSN:s regi så kan vi se att den här omregleringen av anställningsavtal kostar Försvarsmakten mångmiljonbelopp i monetära termer. I form av de anställdas lojalitet har det här varit ovärderbart.
Nåväl jag har nu försökt att ge en liten introduktion till Trygghetsstiftelsen och trygghetsavtalet (TA). Att tänka på är att en icke uppsägningshotat person kan ges möjligheter att ta del av TA om det är så att det möjliggör för en uppsägningshotad person att behålla arbetet eller bli omplacerad.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
