FM-ORG 13 som resultat av insatsfokus?

Vad skulle man kalla en skola som sparkar vaktmästaren, behåller en städerska och en ur bespisningspersonalen, sparkar fyra femtedelar av språklärarna samt stänger NO-salarna för att hänvisa eleverna till trä och syslöjdsalarna?

Under 2000-talet har vi sett det nya försvarets födslovärkar. Vid skrotandet av återtagningsdoktrinen vid sekelskiftet verkar modern drabbats av förlossningspsykos. Beslutet var kraftfullt underfinansierat, år 2001 reducerade man antalet personer som fick gå utbildning ifrån Löjtnant till Kapten bl.a. ställdes det taktiska programmet för 20 helikopterelever in.* Vid försvarsbeslut 2004 skulle försvarsmakten ytterligare reduceras med 3 miljarder men min minnesbild är redovisningen att Fb00 var underfinansierat med 3 miljarder svenska kronor. En besparing på verksamheter skulle alltså ske med 6 miljarder svenska kronor år 2008 jämfört med år 2004. Något försvarsbeslut kom inte år 2008 utan vi fick ett inriktningsbeslut år 2009 där man lät värnplikten vila och man räknade hem en hel del besparingar på omdaning av logistik, m.m. Man ville också reducera kostnader samt att de insatsförband man beslutat om skulle uppfyllas. Försvarsmakten tolkning av detta beslut blev först förspelet ÖBs semesterhälsning sommaren 2009 där officerare som skulle gå nivåhöjande utbildning också fick acceptera YOP 02-04:as krav om obligatorisk internationell tjänst. Huvudnumret var dock att hela personalstocken året efter var tvungen att acceptera ett obligatorium om internationell tjänst i sina anställningsavtal.

Som om inte det här milleniets första årtionde varit illa nog i försvarsmakten. Galenskaperna fortsätter med införandet av ”Försvarsmaktsorganisation 13” den sammansatta organisationen av Insatsorganisation 14 och den basplattform Försvarsmakten har för att stödja utbildningen och vidmakthållandet av insatsförbanden. I torsdags fick vi se hur man flyttat personal ifrån tjänster i bas/stödorganisationen för att fylla upp insatsorganisationen. I detta arbete har man också minskat på stödorganisationen för att få råd med den organisation som riksdagen i inriktningsbeslutet beställt. Sedan detta beslut togs har vi varit ett flertal bloggare som påpekat det orimliga och anorektiska i den här lösningen. Nu har vi fått svart på vitt att förbanden får svårt att regenerera sig själva.

Stödet i trafikutbildning upphör till stor del, bevakningschef blir på vissa håll en tillikauppgift. Hela uppgifter försvinner då det inte finns något i förbandens Krigsförbandsspecifikationer (en beskrivning av förbandets förmågor) som anger vilket förband som skall lösa dessa stöduppgifter. Resultatet blir att under januari månad 2013 kommer försvarsmakten succesivt tappa förmåga att möta beredskapskraven då specifika förmågor saknar huvudmän. Efter någon månad kommer man att tappa krigsförbandsduglighet, då materiel hos vissa förband saknar användningsbarhet. Tidigare understödda förband kommer att sakna materiel då vi sluter oss samman och kraftsplitrar för att möta våra egna krav så det inte räcker till att stödja andra.

Jag hoppas att vi fram emot sommaren 2013 kommer att ha ett fåtal dugliga plutoner i kompanierna då man inser att vi kommer att få börja återbemanna någon form av den tidigare basorganisationen för att hjälpa varandra. Det kommer att bli smärtsamt och med en lägre förmåga än vi skulle kunna ha om vi fått tillåtelse att dela på personal mellan insatsförband och basförband.

Den ensidiga fokuseringen på ”Insatsförbanden” leder till min tanke om att försvarsmaktens personalbehov kan, lite förenklat, beskrivas enligt nedanstående skiss då vår svenska försvarsmakt beskrivs som någon form av handikappad ”Huvudfoting”. Eller med andra termer, Få indianer men många hövdingar. Det belackarna missar är att en försvarsmakt inte bara kan bestå av verkansdelar, så länge vi vill ha en förmåga måste vi förvalta den här förmågan. Så länge ishockeylandslaget Tre Kronor spelar hockey med skridskor och klubba måste någon vässa skridskor se till att det finns klubbor. Förbundskaptetenen måste ha hjälp av tränare för utespelare och målvakterna. Spelarna måste kunna vara trygga i att kunna få hjälp när de gör illa sig under spel. Oavsett om laget ställer upp med två femmor eller tre femmor med fjärdekedja måste de ha denna ledning. Om laget ställer upp med två femmor är de knappast VM-mässiga. Om laget lämnar materialförvaltaren och målvaktstränaren hemma för att kunna ställa upp med tre femmor och fjärdekedja så är de inte heller VM-mässiga.

 Den vänstra triangeln beskriver ett förbands behov av officerare, jag har valt att utlämna specialistofficerarna för tydlighetens skull men även om jag tagit med dem så skulle vi fått se en i princip likvärdig triangel. I basen ser vi att de officerare som leder verksamheten direkt samtidigt som det mer indirekta ledarskapet kräver färre och färre fram till vi kommer upp till en förbandschef med en ställföreträdande chef.

I hela försvarsmakten krävs det personal enligt den högra figuren. Vi kommer att ha en stor midja i personalbehovet i syfte att kunna delegera och ta ansvar för att kunna bereda ärenden i enlighet med lagar, förordningar och riksdagens/regeringens regleringsbrev/uppgifter samt utveckla Försvarsmakten. Åren vid sekelskiftet hade förbanden stora krav på sig att skicka lärare, instruktörer samt bestrida övriga bemanningsuppdrag bärandes mot det vi nyss beskrev. I kölvattnet efter förbandsavvecklingarna i Fb00 omvandlades en hel del rörliga personalrader på skolor, centra och staber till fasta rader där personal ifrån avvecklingsförband fick ny tjänst. För oss som inte tillhörde avvecklingsförband innebar detta att vi kunde fokusera på vår huvudtjänst. Dock fick belackarna åter vatten på sin kvarn om ”Många hövdingar, få indianer”. Tidigare innebar många värnpliktiga med nyutbildning av många förband att många av oss vissa år kunde i anspråkstagas för dessa bemanningsuppdrag men när antalet värnpliktiga minskade i takt med krigsförbanden ställdes högre krav på oss att vi är tillgängliga att leda förband då omsättningen av förband ökade fram till i dag när vi skall helt eller delvis stående förband. I dag klarar vi knappast av att sköta bemanningsuppdrag utan att det går ut över krigsförbandets duglighet.

Vi ser alltså att ett minskat antal soldater kräver en högre andel personal utanför krigsförbandstjänsten för att kunna underhålla vår förbandsmassa. Den här personalen kan i mina ögon gott och väl kunna utgöras av officerare ifrån insatsorganisationen som av olika orsaker inte längre kan stå i beredskap för internationella insatser. Den här personalen kan också, med visst lagstöd, utgöras av reservofficerare med speciella civila kunskaper. Stödpersonalen skulle dessutom kunna utgöras av personal på förbanden som är intresserad av viss växeltjänstgöring. Ett antal år på en enhet för utveckling och tillbaka på förband som instruktör eller i någon funktionstjänst för att implementera sina kunskaper ifrån centra, HKV, m.m. Det handlar om att vi skall kunna sätta upp femårsplaner för personalen igen och det är ingen nackdel om centra, skolor och staber ligger i mer attraktiva områden. Personalen har familjer som med goda förmåner kan skapa förutsättningar för god tjänst under bemanningsuppdraget eller nivåhöjande utbildning.

Strunt samma i om juristen som utvecklar avtalen mellan Frankrike och Sverige om deltagande i vissa operationer också är Örlogskapten. Eller att Statsvetaren som deltar som operationsanalytiker vid spel om väpnat angrepp mot Sverige också är Kapten. Vi måste ju ändå ha en viss personalmassa, varför inte skapa ett mervärde i att dessa är användbara i insatsorganisationen också? Att vi på den här sidan sekelskiftet inte har avvecklat någon förbandstyp innebär att vi måste ha en viss overhead för att kunna vidmakthålla ens en rudimentär förmåga att veta vad Luftvärn, Ubåtsvapen, m.m. är för fåglar. Att samtidigt kunna utveckla detta kräver ännu mer insats oavsett om vi har 2 eller 22 ubåtar, 2 eller 32 luftvärnsbataljoner. Det enda som egentligen växer med utökad förbandsmassa är kravet på utbildning på bredden, alltså 1 eller 3 lärare i ett ämne.

 

*Försvarsmaktens årsredovisning 2002

J.K Nilsson

Om flygplan – helst från förr

Hittade Peter Lianders blogg på nätet. Nu hamnar den i blogglistan.

J.K Nilsson

En sådan seger till och jag är förlorad, Uppdatrerad 252224

Med dessa ord samanfattade, enligt legenden, Pyrruhs segern vid Asculum. En dag som denna så känner jag som försvarsbloggare likadant, även om jag kan verka hoppingivande så har min insikt om försvarspolitik gjort att jag ofta genomskådar de ”Ärliga blåa ögon” som Försvarspolitiker och Försvarsmakten kan visa upp.

Dagen inleddes med nyheten att regeringen anger ett anskaffningsutrymme i försvarsbudgeten för 40 till 60 stycken flygplan av en utvecklad version av JAS 39. Försvarsministerns presskonferens lämnar inga svar på huruvida man avser att avveckla en flygflottilj/två divisioner men jag anar att svaret blir så. Så jag väljer att låta huvuddelen av detta inlägg handla om regeringens försvars/industipolitik. Betänk att Försvarsmakten genom Jan Salestrand själva anger ett minsta behov, efter att ha skattat en tänkt fiendes förmåga i underkant, av 60 till 80 stycken flygplan. Försvarsministern väljer att inte tala om antalet flygplan under sin presskonferens men hon väljer att använda ord som ”Försvara hela Sverige”, Försvar i balans och liknande.

Försvarsministern väljer att formulera sig som att utvecklingsutrymmet för JAS 39 C/D intecknas och redan för de nästkommande två åren förstärks med 300 miljoner SEK om året, därefter tillkommer 200 miljoner om året. Vi ser alltså att någon form av JAS-ram formuleras. Vad jag inte kan förstå i detta är om regeringen väljer att utveckla JAS 39 C/D parallellt med JAS 39 E/F.

Wiseman formulerade problemställningen redan för fyra år sedan varför jag helt enkelt utnyttjar citaträtten till max här:

Det är väl känt att alla politiker och även officerare inom andra försvarsgrenar som förespråkar ca 60 JAS 39 jämför Flygvapnet med våra grannländer Norge och Finland som bägge har runt 60 stridsflygplan samt med Arméns och Marinens storlekar. Vad dessa förespråkare inte lyckas ta in i ekvationen är att varken Norge eller Finland har byggt ett eget flygplan. Finland utbildar egna piloter och tekniker på sina inköpta F-18, medan Norge liksom övriga F-16-brukare låter USA ta hand om detta. Framförallt ska varken Norge eller Finland utbilda något (mer korrekt några) annat lands piloter eller tekniker på sina flygplan. Ingen av länderna behöver heller bedriva någon utveckling av flygplanen eftersom man köper allt direkt från USA. På samma sätt är det med Armén och Marinen, utom möjligtvis att Marinen utbildade Singaporeaner ett kort tag på Sjöormen.

Allt ovan uppräknat ska svenska Flygvapnet lösa. Det är därför det bara finns 4 taktiska JAS 39-divisoner idag, medan det finns ~4 divisioner för all annan verksamhet som ålagts Flygvapnet direkt (exportstöd, utprovning) eller indirekt (taktikutveckling) av statsmakterna. De fyra taktiska divisionerna räknar ca 60 flygplan. De tre utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs räknar runt 40 fpl. Sedan tillkommer utprovning och taktikutveckling i Linköping med drygt 10 och runt 5 fpl utlånade till SAAB för provändamål. Slutligen står också runt 5 i Halmstad för svensk och utländsk teknikerutbildning. Redan då är vi över 100 flygplan. Jag är allvarligt oroad över detta för jag tror inte att våra beslutsfattare har detta klart för sig.

Källa: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2008/06/frsvar-i-anvndning.html

Efter att detta har skrivits tillkommer Thailands flygvapen som kund till utbildning och utprovning. Betydelsen av F7 och TU JAS i Linköping minskar inte. Däremot står vi med den mycket intressanta problemställningen att vara moderflygvapen till Tjeckien, Ungern, Thailand och i viss mån Sydafrika. Alla dessa länder opererar med JAS 39 C/D. Ungern skall leasa sina flygmaskiner fram till 2026 med tanke om köp efter leasingtiden. Tjeckien är tydligen på jakt efter ett annat flygplan nu efter 2014 om inte Svenska staten ger en billigare offert på fortsatt leasing. (Jag undrar bara om man tänker fråga Norge efter en billigare lösning?). Thailand har köpt 12 flygplan och frågan är huruvida de är intresserade att byta ut dessa flygplan redan om 15 år. Sydafrika verkar inte heller ha råd att byta flygplan under 2020-talet. Det finns alltså operatörer av JAS 39C/D som skall ha fortsatt support med utbildning och i viss mån utveckling efter år 2027.

Vi tittar tillbaka på vad Wiseman tidigare skrev om overheaden. 60 flygplan går åt till ”moderflygvapenuppgifter”. Förmodligen finns det synergieffekter att hämta i utprovning och utbildning så att vi inte kommer att behöva 120 flygplan för att supporta de två olika flygplantyperna men vi kommer att behöva minst ett 30 till 40 tal JAS 39 C/D i drift i Sverige parallellt med en ny JAS. Vår overhead i antalet flygplan kommer då att räknas till minst ett 70-tal med en fördyrad organisation att hålla dess två flygplantyper luftvärdiga.

I flygvapnets insatsorganisation kommer det då att finnas tillgängligt 20 till 40 flygplan av den nyare modellen. Med tanke på det nya flygplanets bättre förmåga och de reducerade svenska divisionerna så kanske vi kan räkna med 16 flygplan per division istället för de 18 stycken flygplanen enligt de tidigare besluten. Flygvapnets insatsdivisioner består då av en och en fjärdedels till två och en halv division med det nya flygplanet. Flygvapnet kan då sägas använda tre ungefär lika stora delar flygplan. En tredjedel JAS 39 C/D i basorganisationen, en tredjedel JAS 39 E/F i basorganisationen och tredjedel JAS 39 E/F i insatsorganisationen om vi nu skall ersätta JAS 39 C/D med JAS 39 E/F i insatsorganisationen.

Nu kommer vi till de flirtigt ”Ärliga blå ögonen”. Redan de kommande två åren skjuter regeringen till 600 miljoner kronor till försvarsmakten för utveckling av det nya flygplanet, därefter 200 miljoner kronor om år totalt 1,2 miljarder. Försvarsmaktens bidrag kommer då att bli anskaffning av utvecklade versioner av JAS 39 C/D fram till första leverenas av JAS 39 E/F någon gång under år 2018. Därefter torde utvecklingskostnaderna delas mellan JAS 39 E/F och JAS 39 C/D beroende på Thailand, Ungern, Sydafrika och kanske Tjeckiens köp av utbildning och utveckling. Kroatien och en del andra länder finns också som okända faktorer den här ekvationen. Med tanke på försvarsministerns uttalande om att Försvarsmaktens krav tillgodoses och man tillför en utvecklingsbudget för att möta överenskommelsen med Schweiz redan långt innan Försvarsberedningen gjort sitt arbete gällande för tiden när nästa försvarsbeslutsperiod löper så kan jag hoppas på att det blir utrymme för mer i nästa försvarsbeslut.

Jag hoppas att mina läsare kan läsa mellan raderna när det gäller min syn på denna försvarspolitiks inverkan på säkerhetspolitiken så att jag inte behöver skriva mer explicit om mina åsikter. Jag undrar dock hur man kunde tillåta sig att pruta 20 flygplan ifrån ÖBs underlag.

Läs också Peter Hammarberg, Staffan Danielsson, Carl Bildt, StenTolgfors, Klart skepp, Cornucopia och Johan Westerholm. 

Lägger till Annicka Engblom till "läs också listan", Fyller på med "Signatory", "Wiseman" och "Skipper"

J.K Nilsson

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.

Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.

Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se/

Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/

Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se

J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/

Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se

Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/

Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/

Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/

Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/

Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/

Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/

Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB 
i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

Diskussion men Miljöpartist i grönt

Jag drev lite iväg när jag svarade Jakob Wedman på hans blogg, vilken jag för övrigt nu lägger upp i Bloggrollen. Här kommer min kommentar på Jakobs kommenter 2012-08-09 17:57

Jakob, riksrevisionens kritik om hur försvarsdepartementet jobbar gäller för tidigare år också. Man har kört direktstyrning, muntliga överenskommelser, m.m. Det bör inte stå någonstans i detalj hur riksdagen vill att försvarsmakten skall organisera basförband för marin/flygvapen eller hur ett stridsvagnsförband skall vara organiserat.

Vad gäller den gamla fina basbataljon 85 så fanns det en utmärkt skriftserie: "Anvisningar för basförband ANBAS" den var inte hemlig och skall sedan länge vara kasserad. Men jag läser ifrån utgåvan 1988, första kapitlet, andra stycket:
"1.2.1 Flygbaser

 Baserna (flygplatserna) sammanförs i flygbasgrupper. En flygbasgrupp utgörs av en huvudbas, till vilken det knyts en eller flera närliggande sidobaser och (eller) reservbaser.

Huvudbasen [beskrivning av en bas90]

Sidobaserna är i regel civila eller militära flygplatser som normalt inte byggts ut med kortbanor och spridda flygplanplatser. Reservbaserna utgörs av flygplatser som kräver kompletterande utbyggnad av varierande omfattning för användning i krig.


1.2.2 Basförband

En flygbasgrupp betjänas av en basbataljon. Varje basbataljon dimensioneras med utgångspunkt dels från planerad betjäningsuppgift för flygförband, dels huvudbasens omfattning samt eventuella tillhörande sidobaser eller reservbaser. Basbataljonen utgångsgrupperas normalt med kraftsamling till huvudbasen. ..."

Så om vi skärskådar Fb00 så ser vi att regeringen vill styra betjäningsförbanden till att basera en stridsflygdivision per flygbasbataljon. Försvarsmakten organiserade då sex stycken förberedda flygbaser där stridsflygdivisionerna kunde få betjäning i princip från timme ett efter att ÖB beordrat Givakt.

Vidare organiserade man fem stycken baser där det krävdes att flottiljerna körde ut materiel och påbörjade iordningställande för att de skulle kunna tas i bruk, en planerad återtagandetid om ungefär ett år. Detta kunde göras utefter kravet som formuleras på sidan 6 i prop 1999/2000:30 :
"Regeringen finner, som framgått av avsnitt 4.3, att det inte finns anledning att ompröva de fyra huvuduppgifterna för vilka det militära försvarets resurser skall kunna användas."

Med andra ord så anvisar man Försvarsmakten att planera för väpnat angrepp av Sverige. Försvarsmakten tilldelades tillräckligt stor numerär personal så att Flygvapnet kunde organisera den, jämfört med nu, relativt stora basorganisationen. Sidorna 41 och 45 utvecklar vidare kravet för luftförsvaret med avseende på försvar av Sverige.

I prop 2004/05:5 anger man på sidan 34 att Försvarsmaktens militära försvar av Sverige kommer i sista hand:
"Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet. Uppgiften ställer krav på att kontinuerligt upprätthålla grundläggande kompetenser, för att på sikt kunna utveckla en mer omfattande försvarsförmåga."

Rangordningen var att Försvarsmakten skall i utgångsläget ha förmåga att delta i fredsfrämjande insatser. I andra hand som beredduppgift också kunna utveckla förmåga att delta i fredsframtvingande insatser. Och som sagt i sista hand...

Jag har debatterat med Allan Widman om konsekvenserna för flygvapnet och där mer specifikt Länk16. Var någonstans finner vi stöd för att vi skall ha ett nationellt länksystem här? Var någonstans kan Försvarsmakten rättfärdiga att vi skall ha fler krigsbaser än de som krävs för att kunna öva internationella insatser?

Dolkstötslegend eller ej, det är rätt uppenbart vilka beslut som riksdagen fattat men i vanlig ordning så gör man stort nummer av avvecklingar av fredsförband. Vilket är förståeligt då det drabbar personer som blir uppsagda, kommuner förlorar statliga arbetstillfällen, m.m. Så ja, nu står vi här och väntar på att få riva upp asfalten på taxivägar, kortbanor, flygplanfickor och uppställningsplatser, ta bort och fylla igen skyddsrum och värn, m.m på Gunnarns/Storumans flygbas.

En anskaffning av E/F är beordrad av Riksdagen, hela 10 stycken skrov skall försvarsmakten anskaffa om annat land väljer flygplanet. Jag väljer att se saken som att nu när vi ändå skall köpa flygplan som bara innebär kostnader för Flygvapnet så varför inte omsätta flygplanparken med flygplan som kan göra bra ifrån sig på andra sidan år 2020.

Väljer Försvarsmakten att anskaffa en tillräckligt stor mängd flygplan så kan vi vara med och påverka utformning så att det blir användbart för markpersonal, m.m.

Väljer vi att anskaffa 10 stycken så blir det till att vi betalar hälften av t.ex. Schweiz utveckling av ett nytt stridsflygplan. De 90 extra flygplanskroven ifrån de 10 stycken vi redan är ålagda att köpa blir då till självkostnadspris. Vi har ju redan betalat utvecklingen genom de 10 första.

Att Jan Salestrand redovisade det kommande flygplanbehovet är skiljt ifrån anskaffningen av 10 skrov. Det kommer ifrån uppgiften att studera det framtida flygplanbehovet. Men det är klart, vi skulle ju kunna betala utvecklingen av en uppgradering av C/D samtidigt som vi skall betala för utvecklingen av E/F.

10 skrov är som sagt var försvarsindustripolitiskt beslut men att välja 90 skrov till blir försvarspolitik. Det första 10 kan Försvarsmakten välja att besluta om men den resterande flottan kan Försvarsmakten ha synpunkter om.

Jag är rädd för att Försvarsmakten kommer att få ansvaret för Schweiz kommer att bli likadant som vi har för Tjeckien och Ungern. D.v.s vi kommer att med dessa 10 skrov bedriva utbildning, utprovning och utveckling utan att vi kommer att få annat en vissa spillovereffekter. Väljer vi att omsätta flygplanparken och när leasingen för de andra kunderna går ut så har vi en kostnad för flygplanen. Väljer vi att för Försvarsmaktens del hålla kvar i C/D kommer overheadkostnaden för E/F ändå att finnas där trots att vi inte själva använder flygplanet.

J.K Nilsson

Långt ifrån amatörernas afton!

Det här blir ett mastigt men i mitt tycke läsvärt inlägg. Läsare som har lätt att få ”tråkslag” är härmed varnade.

Med tanke på den kritik som JAS-projektet har fått utså kommer här ännu ett inlägg som skall ses som historisk återblick på beslut som ledde fram till beställningen av Delserie 1 av flygplanet JAS39 Gripen. Jag tycker det här inlägget blir läsvärt om man har inläggen ”Någon ljuger”, ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen”, ”Stilaren II.s ”REMO” och ”Ny flygplan billigare och bättre än äldre flygplan”. Då som nu har vi samma förutsättningar med materiel , genom att lära oss vår historia kan vi hantera vår framtid. Föreliggande inlägget handlar om hur Luftförsvarsutredning 67 (LFU67) sätter sin prägel på Försvarspolitiken för trettio år sedan. Vi talar om en tid när närings- och industripolitik är hörnstenar i den svenska säkerhetspolitiken, en tid när till och med totala samhällsutgifter analyseras i ett Försvarsbeslut, en total lägesbild av verkan i förhållande till kostnaderna. Man tar hänsyn till valutakostnader och den svenska handelsbalansen vid val av vapensystem.

När vi väljer flygplansystem så skall det passa in i det flygbassystem vi valt. Vi valde ett flygbassystem som erbjöd skydd av flygplansystemet genom spridning. Vi byggde en mängd flygbaser som också skulle kunna ta emot stödjande flygförband. Vid valet av den flygbasfilosofin hade man avgränsat bort ett kvalificerat luftvärn med stor numerär enligt LFU67. Flygbaser kommer alltså att kunna bli delvis bekämpande, därför skall flygplanssystemet som baserar på dessa baser ha prestanda att starta och landa på delvis förstörd rullbana. Raljerande kan man säga att flygplanet skall ha ”Mellan bombkratrarprestanda”.

Under slutet mot sjuttiotalet påbörjades ett arbete om att förbättra flygvapnets förmåga där en alternativgenereringsprocess av flygplanssystem initierades, vilket senare låg till grund för Försvarssbeslut 82 där beslutet om att välja JAS 39 som efterträdaren till både AJ 37 Viggen och JA 37 Viggen. LFU67 var styrande i den här processen och man fastställde med hänsyn till flygplan- och vapenprestanda att flygpvapnet skulle ha 16 divisioner(vilket alltså fastställdes innan kostnaderna för olika flygplansystems ”break even” som beräknades till 100 flygplan av det utländska alternativet 1, 200 flygplan av det utländska alternativet 2 och 300 flygplan av den inhemska typen JAS)

I "Proposition1979/80:117, Om vissa anslagsfrågor m.m. rörande försvaret" utkristalliserade sig resultatet av denna alternativgenereringsprocess, här förespråkade den dåvarande ÖB att köpa ett utländskt alternativ efter att ha studerat en rad urvalsfaktorer. I propositionen presenteras följande tabell:

I propositionen studerar man Sk2(reducerad B3LA/38), JA37B(A20?), modifiering av J35F till attack i två olika nivåer, något enklare skol/lätt attack (sk1) och olika kombinationer av dessa. Endast JA37B tillför någon ekonomisk försvarbar förmåga men för att det skall kunna försvaras skall detta köp ses som inledningen av fler divisioner än de som studerats.

Man anger F-16 som ett typflygplan för utländsk anskaffning av attackflygplan, ÖB anger att det troligen inte kan anpassas helt till svenska basförhållanden men väl i luften så skall det kunna bära Rb15 och ge ett betydande tillskott i luftförsvaret. Men med hänsyn till basförhållanden så uppstår "besvärande begränsningar" men med hänsyn tagen till de alternativ som regeringen anvisat så föreslår ÖB anskaffning av F-16 p.g.a operativa skäl.

I Juni 1980 redovisas perspektivplaneringen, där ser man att i framtiden krävs ett enhetsflygplan som helt anpassas till de svenska förhållandena. ÖB anger att kontroller gjorts mot tillverkare av stridsflygplan som anger att man inte kommer att låta de svenska kraven vara designstyrande.

Med hänsyn till att efterträdaren till JA37 måste passas in det svenska bassystemet föreslog man att avbryta alla skol/lätta attack-utvecklingar, modifieringar (Gångtidsförlängning av J35F till mitten av 90-talet förespråkas för att hålla uppe kvantiteten) och anskaffningen av utländskt attackflygplan. Detta syftade till att bereda ekonomiskt utrymme samt handlingsfrihet för ett inhemskt utvecklat flygplan. Om ÖB finner att ett svenskt alternativ inte är realiserbart önskar ÖB att riksdagen uppdrar åt honom att senast år 1982 berett beslut om inköp av ett utländskt alternativ.

I "proposition 1981/82:102, Yttrande om säkerhets- och försvarspolitiken" En matig sak om 618 sidor tar man hänsyn till kravet att växla och omsätta utländsk valuta för att kunna betala för flygplanaskaffningen samt senare hantering vid motköp, man beräknar att den svenska handelsbalansen också skulle bli negativ med 10 miljarder om man väljer ett utländskt flygplanssystem.

I flygplanfrågan levererade ÖB följande resultat ifrån Försvarsplaneringen:

Denna alternativsjämförelse är möjlig då man genom begäran om offert ifrån amerikanska utrikesdepartementet fått offerter på flygplan som är helt anpassade till svenska förhållanden, något som tillverkarna tidigare sagt inte skulle vara designstyrande.

F-18L är ett flygplan utan hangarfartygsförmåga där krok och katapultfäste bortplockat och maskinen är något lättare än F-18A. Utvecklingen hade inte startat men man hade lämnat offert på det systemet. Dock skulle det vara till 80 % lika F-18A. Jag kan här fundera över skillnaden mellan utvecklat i USA åt Svenska flygvapnet eller utvecklat i Sverige för svenska flygvapnet. F-16 här är i svensk version, man avser alltså här att utveckla en Sverige-specifik variant av F-16. F-5S ytterligare ett sverigespecifikt utvecklat flygplan, flygplanet är i grunden här 20 år gammalt och har enligt ÖB operativa brister. F-5S är sedermera beteckningen för det singaporianska flygvapnets F-5.

I den redovisade tabellen anges kostnaderna för att anskaffa och driva 16 divisioner, i de olika alternativen ingår det olika antal flygplan per division. I perspektivplanering och andra tidigare arbeten så anger man flygvapnets styrka till 9 flottiljer och kopplingen är stark mellan antalet flottiljer och divisioner. Man vill ha nio flottiljer intill minst år 1992 för att ha handlingsfrihet under 1990-talet att ompröva behovet av antalet flottiljer. Om alternativet med licenstillverkning i landet väljs äskar ÖB om att ytterligare tre divisioner JA37 anskaffas.

I en diskussion om ekonomin i att välja flygplan vill jag understryka att för det första verkar det som att det är bara flygplan F-18A inte avses modifieras eller utvecklas för svenskt behov även om man talar om viss anpassning, här noterar jag en osäkerhet i ekonomin även hos de utländska alternativen. Intressant är också att man anser sig redan till Försvarsbeslut 1982 kunna lägga beställningar om 16 divisioner utländska stridsflygplan med leverans i början på 1990-talet. Möjligheten har varit att vi köpt 288 st utländska flygplan istället för de sedemera 204 st inhemska. För det tredje är det intressant hur man anser att vi skall anskaffa ytterligare tre divisioner JA37 samtidigt som vi skall licenstillverka 16 divisioner utländska stridsflygplan.

Som vidareutveckling av koncpetet med skydd genomspridning genomförde vi utveckling av Bas90 som bemanades av Basbatljon 85. Vi kan titta på hur grundutföranden av alternativen till JAS klarat sig i den tjänst de är designade för och försöka dra slutsatser hur väl de egentligen skulle ha passat in i vårt Bas90 som började utvecklas samtidigt som vi skulle välja flygplan enligt ovan. Vi ser alltså att även om bekämpning av flygbas inte skett är ett av kraven på flygplanssystemet att kunna starta och landa på en 800m lång rullbana, så kallad Kortbana

Kortbaneprestanda innebär i princip kravet att man skall hålla sig inom flygdäcket på ett stort amerikanskt hangarfartyg. Det är det som gör att jag är tveksam till att F-16, F-18L och F-5 skulle kunna få riktiga kortbaneprestanda. För att landa på kortbana så gör man en hangarfartygslandning, du väljer en markkollisionspunkt och flyger ned flygplanet till den punkten, det var därför AJ37 fick en så pass kvalificerad siktlinjesindikator/HUD. Inte bara norrmännen utan även andra operatörer som har långa sträckor att taxa upptäckte att deras F-5 maskiner fick sprickor i balkar där landställen och vingar fäste till skrovet, F-16 likadant och det är därför man satte "Laglappar" på vissa ställen av skroven på F-16AM/BM,

inringat i bilden nedan: 

Klicka här för en förstoring av bilden, den är stor så scrolla ned på ”Forumbildersidan”.

De reella alternativen som jag ser det stod mellan F-18A i full skrud och JAS. Alternativen var att i princip hangarfartygsanpassa en 20 år gammal kärra (F-5) med tveksamma operationella förmågor samtidigt som den skall göras till en enmotorkärra är i princip en nyutveckling. F-18L, ja visst men det innebär nog mer kostnad att plocka av den utrustning och göra den svagare i skrovet än att köpa F-18A, intressant nog skulle F-18L vara billigare. F-16, om originalskrovet inte håller för att taxa långa sträckor, hur skall det hålla för att kortbanelanda? Nej jag är ganska övertygad om att det amerikanska utrikesdepartementet antingen kommer att klå de amerikanska skattebetalarna på en massa pengar för flygplanen alternativt så kommer de amerikanska skattebetalarna få betala vårt luftvärn och hårdgjorda flygplanskydd då vi skulle få backa på vår Luftförsvarsutredning och helt göra om vårt luftförsvar. Luftförsvaret är ett system av system där stridsflygpansystemet är systemkritiskt, faller det faller resten av konceptet med Stridsledning, luftvärn, baser, flottiljer, m.m.

J.K Nilsson

Tillbaka till framtiden?

Doc: No! It can't be! just sent you back to the future.

Marty: For all I know you did send me back to the future, but I'm back. I'm back from the future.

Det här inlägget har legat och grott länge I mitt bakhuvud. Jag luftade tankarna med Lars Gyllenhaal redan vid årsskiftet. Dock har planerna åter aktualiserats. Jag tänker närmast nu på Rysslands upprustning. Vilket håll går det, kommer staten Ryssland att bestå eller kommer den att likt Sovjetunionen att kollapsa under tyngden av sin egen rustning? Sitter vi och betraktar 1989 än en gång?

I flera år har vi kunnat följa löften om inköp av rysk materiel, man har haft som mål att de väpnade styrkorna bara skall ha rysk eller västerländsk materiel. Observera ordvalet, man vill omsätta och få bort den gamla sovjetisktillverkade materielen. Min utmärkte bloggkamrat Observationsplatsen redovisar näst intill på daglig basis om ny rysk materiel. I flera år har vi nåtts om uppgifter om uppräkning av den ryska försvarsbudgeten. Nu senast nåddes vi av beskedet att den ryska försvarsbudgeten skall öka med över 25 % under år 2013, detta sker på bekostnad av ”Vård-Skola-Omsorg”.

Vi ser vidare hur svansföringen hos den ryska militären ökar, tidigare har vi kunnat ta del av en karta som anger att stora delar av Sverige ingår den ryska intressesfären genom vårt strategiska läge att kunna placera robotförsvar mot Ryska robotar. Häromdagen flög ryska bombflygplan, eskorterade av jaktplan, över Östersjön. Wiseman har som vanligt en god analys av händelsen. Själv kan jag inte släppa tanken att vara tillbaka på 1980-talet. Vi kan se en sammanfattning av vad den svenska stridsledningen i luftförsvaret såg då i Ljuspunkter i mörkret - En sammanställning av PPI-filmer (Radarbilder). För de som bemannade operatörsplatserna i på 80 talet måste ha känt ett stråk av deja vu över händelsen. Dock är det intressant att vi får veta det genom att den ryska nyhetsbyrån rapporterar det. I andra länder rapporterar försvarsmakter så att den egna befolkningen kan bedöma vad de gör, i Sverige är det som vanligt locket på. Franska flygvapnet gläntade oavsiktligt på detta lock när franska Mirage i Baltic QRA startade mot en av Su27 eskorterad A-50. Av en händelse var dessa ryska flygplan eskorterade av svenska JAS39. Är man lite konspiratoriskt lagd kan man nästan misstänka att den ryska militära ledningen måste bedriva försvarsupplysning mot det svenska folket på egen hand.

Men vad kan detta innebära inrikespolitiskt för Ryssland? I september 2011 avgick den högt uppskattade finansministern Alexei Kudrin då han menade att denna satsning på rustning skulle innebära fara för den ryska ekonomin. Detta var innan denna veckas nyheter om rysk uppräkning av försvarsbudgeten. Vi har också sett nytt mål för den ryska Armén: 126 brigader vid år 2020 istället för 109. Vi har sett uppgifter att den ryska försvarsindustrin inte hinner leverera p.g.a stora beställningar.

Allt vi sett nu kan med sannolikhet innebära att Ryssland inte längre kan betraktas som en riktig stat. Ryssland lider av låg medelålder på befolkningen, jag har sett uppgifter om att befolkningsmängden minskar, vilket minskar skatteunderlaget, vilket lämnar finansiering av de ryska statsfinanserna till de sinande olje och gasfälten. Får vi se en uppsplittring av Ryssland kan Sovjetunionens sönderfall te sig som en västanfläkt. Med tanke på denna månads nya lagstiftning om bl.a. utländskt stöd till vissa NGO. Vi har sett lagstiftning mot demonstrationer, m.m. Kommer Ryssland att gå den Vitryska vägen? Kan ett sönderfallande Ryssland likna Syrien nu och vilka konsekvenser får det?

Kan vi lita på att Ryssland, om det faller sönder, faller på samma mot omvärlden fredliga sätt som Sovjetunionen? Skall vi eller skall vi inte ha beredskap för det och vilken beredskap skall vi iså fall ha? En sak är säker, ett Ryssland fullt av moderna vapen men med svagt styre kommer inte att vara något som är lätt att förutsäga.

1955 Doc: It was nice talking to you. Maybe again we'll bump into each other sometime in the future.

1985 Doc: Or the past.

Studera gärna Lars Gyllenhaal och Observationsplatsen för att inhämta uppgifter om den ryska upprustningen.

 

J.K Nilsson