söndag 15 november 2009

Vad skall vi göra, vad skall vi säga?

Jag väljer att skriva ett inlägg för att bemöta kommentarer gjorda på WW.

För att ytterliggare spä på förvirringen så kan jag säga att jag är kraftfullt emot insatsen p.g.a. hur den har motiverats och hur den motiveras. Insatsen saknar relevens för svensk försvars och säkerhetspolitik, utrikespolitiskt är det en helt annan femma och vi har gjort liknande insatser förut.

Vi lyckades flytta en bataljon ifrån Gaza till Kongo år 1960 med kort varsel och utbilda ny Gazatrupp. Vi lyckades, med kortare varsel än vad SE03 har (ca:83 dagar kortare,) sätta upp en division J och S29 för stöd till marktrupp i Kongo. I Kongo genomfördes luftstrid, bekämpning av markmål, direkt flygunderstöd och spaning av stridsflygdivisionen. Markförbandet var inblandat i strider där svenskar båda sårades och dödades. De svenska soldaterna använde både eldhandvapen (kpist), och understödsvapen i form av kulspruta och granatgevär. Markförbandet både tog och försvarade terräng på ett sätt som skulle få många i Sverige att kippa efter andan i dag. Motståndarna var både inhemska soldater och europeiska soldater och uppträdde på ett sätt vitt skilt ifrån hur man uppträder mot ISAF i dag. På fyra år omkom 16 svenska soldater.

Säkerhetspolitisk var ONUC ett spel, vi drog bort resurser som var vitiga för försvaret av Sverige iform av stridsflyg med tillhörande underhållsdelar och stridsledning. Vi gav bort resurser till en bataljon som skulle kunna gjort nytta i försvaret av Sverige. Trots allt syftade ONUC till att stabilisera omvärldsläget, främst relationen mellan USA och Sovjetunionen. Att det till viss del lyckades visas i hur arbetet i FN.s säkerhetsråd kunde till viss mån börja fungera igen.

Skillnaden mellan det svenska bidraget till ISAF och det svenska bidraget till ONUC är att resurserna till ONUC skedde med materiell som var bra att ha i Sverige men inte livsviktiga, t.ex. så sprängdes J29-flygplanen på plats när styrkan skulle hem, spaningstunnorna flögs hem. Materielen som behövs i Afghanistan finns inte i Sverige och för att lyckas med att använda materielen så måste vissa processer genomföras så att det finns underhållsföreskrifter, reservdelar, utbildning, m.m. Organisationen för utbilda styrkorna suger kraft i systemet, t.o.m. flygtekniker utbildar FS. Kort sagt vi är en organisation som knappt klarar av att utbilda utlandsstyrkorna. Vi kan se våra organisatoriska brister när vi övar hemma, det vi kunde för 15 år sedan klarar vi knappt av idag.

Det svenska bidraget till ISAF motiverar Allan Widman med att det är ett sätt att klia USAs rygg och hoppas på att eftersom vi nu visar god vilja så kommer USA att återgälda det om vi skulle behöva det här i Norden. Försvarsmaktsledningen har motiverat insatsen med att den syftar till öka Sveriges säkerhet genom att på sikt förstöra handeln med narkotika ifrån Afghanistan. Tolgfors talar om solidaritet med det afghanska folket. Av dessa håller jag Tolgfors motivering som den enda fungerande. Att se insatsen som en försäkringspremie är konstigt då det knappast går att lita på stöd i framtiden, det är en fråga om dagsaktuell realpolitik. Narkotikahandel i Sverige borde vara ett socialt och polisiärt problem i Sverige, att använda försvarsbudgeten till det blir bara konstigt om vi tänker på att Leni Björklund avfärdade behovet av försvarsmaktens helikoptrar till civila räddningsinsatser. Det återstår då bara argumentet att folk får det lite bättre. I det svenska AOR så kan flickor gå i skolan, skolor kan skyddas och svenska soldater skapar säkerhet så att hjälporganisationer kan verka.

Då återstår frågan om hur jag anser att den taktiska situationen ser ut för FS-förbandet i Afghanistan. Som jag nämnt på Wisemans blogg anser jag att genom att tala om hur vi uppfattar motståndet så talar vi indirekt om hur vi förväntar motståndaren att uppträda. Talar vi om hur motståndaren taktikanpassar så talar vi indirekt om våran utbildning och taktik. Att hänvisa till att journalister sagt si eller så har ingen betydelse. Att hävda att jag anser att vissa skall hålla tyst är fel, allt jag säger är att väg era ord på guldvåg så kan vi undvika tråkigheter.

J.K Nilsson

8 kommentarer:

Ndorop sa...

Det snabba verkställandet av ONUC-insatsen berodde till stor del även på en anda av uppdragstaktik och tillämpande av parallell-planering. Sådana initiativ är inte välkomna längre: besluten har lyfts upp och ett politiskt beslut inväntas innan det får börja kosta pengar eller arbetstid (jfr Morgonsurs http://morgonsur.wordpress.com/2009/11/02/bra-analys-bengt-svenson/). Denna feghet hindrar försvarets beredskap. Det går inte att skicka ut stridsflyg på 14 dagar, och det gick egentligen inte vid Kongo-insatsen heller - men Nordenskjölds flygvapen gjorde det möjligt genom att Ta initiativ och Delegera. Var är Flygvapenandan idag?

Anonym sa...

Ja, visst är det konstigt. Även den första Kongokontingentens avtp från Sverige skedde under liknande omständigheter. Kanske berodde det på att Ast/FN bestod av två man, hela HKV lade sig inte i och överorgansierade allt.
Dessutom var den materiel man medförde inget avbräck i en stor FM. Det fanns tillräckligt. Vi använde dessutom kända och fungerande organistationstyper som skyttebataljon av vilka vi hade lång erfarenhet, jmf "PRT" som hittats på runt 2004 i tron att andra kvaliteter och förmågor krävdes än de traditionellt militära (jägarförbanden präglade vsh i stor utsträckning!).

I den första Kongobataljonen X var huvuddelen av kompanicheferna reservofficerare. kompanierna var fyllda av resoff och vploff som förde plutoner o grupper i strid, anfall och försvar.
Var det bättre förr? Nej, inte nödvändigtvis, men det synes vara sämre nu........

"Hur svårt kan de´va´?"

Cynisk sa...

Afghanistan påverkar Sverige mer än vad Congokrisen gjorde på sin tid.

För att få politiskt inflytande så gäller det att vara med och spela på den internationella spelplanen. För ett litet land som Sverige är nästan det enda sättet att bidra till de gemensamma operationerna, var de än görs.

Det är bra att det blir bättre för civila i Aghanistan. Det är bättre att Sveriges politiska ställning stärks, om vi ser det hela ur realpolitiskt perspektiv.

När det gäller det globala säkerhetspolitiska spelet och vägen till gemensamma operationer så har allt blivit svårare nu än på 60-talet.
Ndorops efterfrågade flygvapenanda saknas i hela västvärldens militära ordning.

J.K Nilsson sa...

Cynisk, givetvis har du rätt. Min invändning är att det inte sägs så i de officiella kanalerna. Jag väljer att framhålla det goda som sägs, visserligen skulle jag kunna lägga till det du skrev men jag avstår nu när du sagt det. Tack för tilläget.

J.K Nilsson

Anonym sa...

Framför allt bestod gårdagens system av enklare komponenter. Att göra det vi gjorde igår idag är svårare eftersom kompnenterna är mer avancerade samt precis som någon ovan påpekat är sönder byrokratiserade av FMV.

J.K Nilsson sa...

12:39, flygvapnet tog sig till Sicilien med flygplan under 24h, materielen på en par dagar. Så nog sitter takterna i alltid.

J.K Nilsson

Anonym sa...

Det är sant, men då är Libyen insatsen inte riktigt lika stor som Kosovo eller Kongo insatserna när det kommer till manskap och materiell.

J.K Nilsson sa...

F22 flög med 5 flygplan i uppstartsskedet och man tillförde ytterligare 5 flygplan efterhand och man utförde Jakt, Attack och Spaningsuppgifter med en styrka av 220 man över tiden.

Fl 01 hade åtta flygplan men med reduktion till fem flygplan till Fl02. Förbanden hade 140 man och medförde materiel för att lösa alla uppgifter. Fl01 flög Jakt och Spaning och Fl02 löste spaningsuppgiften.

Vilket flygförband som flög över Kosovo vet jag inte.

Det är hyfsat likartade förhållanden att frakta flygplan, materiel och personal så nog går det att jämföra.

J.K Nilsson