Nu ser vi flera "Förmåglapp" uppstå när ny materiell inte kan komma förbanden tilgodo för att ersätta föråldrad materiell.
Varför uppstår då dessa glapp? Svaret kan i bland tyckas vara svårförståeligt men obland enkelt.
Om vi börjar med något så enkelt system som att ersätta en jaktrobot i Flygvapnet. När bytet planeras ske och det skall vara ett visst överlapp mellan ny och gammal materiel så kommer underhållsbehovet av den gammla materiellen att minska samtidigt som det kommer att uppstå ett underhållsbehov av den nya materiellen. Så därför börjar man med att sätta upp en budget för den nya materiellen och man kan minska budgeten för den gamla materiellen i ganska så stor utsträckning.
Om vi nu har minskande budget för underhåll av en viss apparat så måste vi också minska beställningen av underhåll vid central verkstad. Minskar beställningarna så kommer den centrala verkstaden att ha för mycket personal, man kan inte avlöna om man inte ha inkomster. Men personalen kommer säkert att omskolas till att kunna utföra underhåll på den nya jaktroboten dock kommer den nya materiellen att vara mindre underhållsintensiv så det kommer att ske en överflyttning av personal för att täcka naturliga avgångar inom andra delar av verkstaden. De totala undehållsresurserna kommer att minska.
Viss materiell kan delas mellan de nya och de gammla robotarna så dessa kommer att fortlöpande behöva underhåll men genom att den nya roboten inte är driftsatt så kommer den budgeten inte att vara åtkommlig utan man hänvisas till den krympande budgeten för den gammla roboten.
Ju längre införandet dröjer så övergår överlappet till att bli en störtspiral av lätförståeliga skäl. Då kommer den stora frågan: Har vi ett förmågeglapp i jaktrobotar? Mitt svar är hur tusan skall jag veta, det jag vet är att den risken finns precis som i allt annat som skall ersättas.
Om vi skalar upp detta resonamng till större materiel som taktisk flygspaning så är det ingen hemlighet att AJS37 Viggen är utskrotad och flygvapnet länge saknade den förmågan till JAS39. Nu går vi från robotar till kameror men det är inte så enkelt längre utan nu pratar vi om införande och avveckling av hela flygsystem. Dessutom så behöll vi AJS37-systemet längre tid än vad som var planerat. På slutet hade det tagit slut på reservdelar så man startade upp produktion för att tillverka en sista laddning av en del. Apparatunderhållet minskade, Volvo flygmotor skrotade sin översynslina för motorn så att när man saknar motorer så kostar det multum att börja göra översyner igen. Så här kan vi gå igenom delsystem för delsystem på flygplanet, det kommer att kosta så mycket att fortsätta att flyga och av ekonomiska skäl så kommer man att sluta.
Övergågen i från 37 till 39 skedde med fördröjning genom att vi saknade 39 flygplan som var tillräckligt utvecklade då man prioriterat andra förmågor på dels flygplanet men också i stort i flygvapnet. Vi körde 37-systemet i botten så glappet kom i taktisk spaning. Hade vi prioriterat annorlunda och inte gapat efter så stor förmåga så har vi haft taktisk spaning med 39 i lång tid men vi har prioriterat andra förmågor för internationell tjänst och vi har velat ha ytterst avancerade kamerakapslar till flygplanet.
Om vi skalar om resonemanget ytterligare så hamnar vi bland helikoptrarna. Vi har avvecklat HKP3, 4, 5 och 6 för att frigöra resurser att ta emot helikoptrar 14 och 15. Avveckling skall liksom införande följa en tidsplanering, när den helikopterindividen har flugit tillräckligt länge för att det skall göras en tillsyn så gör vi inte det, genom att vi inte gör tillsynen så frigör vi tekniker som kan ta sig an de nya systemen, vi behöver inte skicka grejor på underhåll, vissa delar kan vi använda i andra helikoptrar och andra grejor kasserar vi. Vill vi fortsätta att flyga efter att vi inte beställt undehållet så kostar det att dra igång. Vi har en tidsplan för avveckling att följa vare sig vi vill det eller inte när avvecklingen väl har startat. När vi tappar flygande skrov så tappar vi möjligheter för piloter att få flygtid vare sig dom är inskolade på det nya systemet eller inte. Tekniker tappar möjligheter att upprätthålla certifikat, slänger vi in ett antal omorganisationer på det så kommer det att sluta behöriga yrkesmänniskor. Hur många tekniker följde med i från Berga till Malmen? Hur många tekniker följde med helikoptrarna i från Boden till Malmen?
Att i det här läget kräva insatsberedda helikpoptrar till ett visst datum går som vi alla inser inte. Har vi inte fått helikoptrar så har vi inte, har vi avvecklat helikoptrar så har vi. Skall vi sätta helikoptrar i bruk så tar det resurser i från införandet av de typer som visserligen är försenade men det kostar också resurser som används för annan verksamhet.
Om vi tittar på organisatoriska lösningar som riskerade att bli förmågeglapp så vill vi kunna genomföra luftstridsoperationer med flygplan som baseras i Mälardalen. FV vill inte stå ensam och driva en flygplats så därför vill man lämna över Ärna eller lämna det för att kunna stå någon annanstans i mälardalsområdet. Nu togs beslutet att inte inleda avvecklingen av Ärna.
Vi måste med andra ord gå tillbaka till en av operationskonstens grundregler: "Sätt upp ett mål och håll fast vid det". Börja inte att försöka styra om och hatta med uppgifter, förmågor och organisation när vi skall byta system.
Min inspiration har jag som vanligt fått ifrån. Wiseman 1, Wisman 2, Strilaren II, Chefsingenjören, SvD Brännpunkt
J.K Nilsson
söndag 20 december 2009
fredag 18 december 2009
Svensk försvarsindustri eller GM?
Idag gick en gren av svensk försvarsindustri i graven. Biltillverkaren SAAB kommer att avvecklas men vad har det för koppling till svensk försvarsindustri?
Biltillverkaren SAAB grundades som en reservindustri för att låsa fast tekniker och ingenjörer på fall att landet helt plötsligt skulle ha ett behov av snabb tillväxt av antalet stridsflygplan. Biltillverkaren var en del av Wallenbergsfären och har i princip aldrig genererat vinst till tillverkaren.
Nu är jag inte inläst på hur företaget skulle ha fungerat som del av svensk försvarsindustri efter 1960 men jag har på känn på att företaget skulle fungerat som en svensk försvarsmaterielleverantör likt andra mobiliserande företag. Under hela det kalla kriget så har bilttilverkaren SAAB dels gått med förlust och inte kunnat utveckla en modell som varit vettigt designad ur ett tillverkarperspektiv. 9000-modellen gick inte att tillverka så att försäljningspriset kunde motsvara tillverkningskostnaden. Tittar man under skalet på den bilmodellen så finner man en hel del kluriga och fascinerande lösningar som inte har ett dugg att göra med driftsäkerheten men kostar pengar vid tillverkningen. Nya modellen av SAAB 900 lanserades på rekordtid, man till och marknadsförde SAAB som effektivare än japanska tillverkare, men man fick betala med kvalitétsproblem och teknik som har sina rötter i Opel Ascona C en bil som var mindre modern än den 9000 man tillverkat i 8 år. Varför har ett sådant företag kunnat leva kvar utanför marknadsekonomins logik?
Hur ser vår försvarsmateriellförsörjning ut nu? Jo vi vill vara en del av den Europeiska försvarsmateriellförsörjningen, våra industrier åläggs att leverera produkter som betalas genom förseningar och införandet av tandlösa system. Om vi tittar på kockums och de övriga leverantörerna i Europa så tillverkas försvarsmateriellens motsvarigheten till SAAB 9000 men med kvalitét och funktionalitet som den nya generationens 900. Jag är rädd att så fort EU-imperiet tröttnat på att betala för mycket för något som har så liten funktionalitet så kommer europas försvarsmateriellföretag att sluta sina dagar som brickor i ett spel där småtillverkare och rysk/kinsesiska intressen kommer att slita häcken av sig för att köpa spillrorna.
Jag kan notera att det funnits ryska intressenter i Opelförsäljnignen som GM drog tillbaka och i Spykerfallet för SAAB som GM valde att avveckla.
Läslänkar: DN, SvD, Wiseman, Chefsingenjören
J.K Nilsson
Biltillverkaren SAAB grundades som en reservindustri för att låsa fast tekniker och ingenjörer på fall att landet helt plötsligt skulle ha ett behov av snabb tillväxt av antalet stridsflygplan. Biltillverkaren var en del av Wallenbergsfären och har i princip aldrig genererat vinst till tillverkaren.
Nu är jag inte inläst på hur företaget skulle ha fungerat som del av svensk försvarsindustri efter 1960 men jag har på känn på att företaget skulle fungerat som en svensk försvarsmaterielleverantör likt andra mobiliserande företag. Under hela det kalla kriget så har bilttilverkaren SAAB dels gått med förlust och inte kunnat utveckla en modell som varit vettigt designad ur ett tillverkarperspektiv. 9000-modellen gick inte att tillverka så att försäljningspriset kunde motsvara tillverkningskostnaden. Tittar man under skalet på den bilmodellen så finner man en hel del kluriga och fascinerande lösningar som inte har ett dugg att göra med driftsäkerheten men kostar pengar vid tillverkningen. Nya modellen av SAAB 900 lanserades på rekordtid, man till och marknadsförde SAAB som effektivare än japanska tillverkare, men man fick betala med kvalitétsproblem och teknik som har sina rötter i Opel Ascona C en bil som var mindre modern än den 9000 man tillverkat i 8 år. Varför har ett sådant företag kunnat leva kvar utanför marknadsekonomins logik?
Hur ser vår försvarsmateriellförsörjning ut nu? Jo vi vill vara en del av den Europeiska försvarsmateriellförsörjningen, våra industrier åläggs att leverera produkter som betalas genom förseningar och införandet av tandlösa system. Om vi tittar på kockums och de övriga leverantörerna i Europa så tillverkas försvarsmateriellens motsvarigheten till SAAB 9000 men med kvalitét och funktionalitet som den nya generationens 900. Jag är rädd att så fort EU-imperiet tröttnat på att betala för mycket för något som har så liten funktionalitet så kommer europas försvarsmateriellföretag att sluta sina dagar som brickor i ett spel där småtillverkare och rysk/kinsesiska intressen kommer att slita häcken av sig för att köpa spillrorna.
Jag kan notera att det funnits ryska intressenter i Opelförsäljnignen som GM drog tillbaka och i Spykerfallet för SAAB som GM valde att avveckla.
Läslänkar: DN, SvD, Wiseman, Chefsingenjören
J.K Nilsson
söndag 15 november 2009
Vad skall vi göra, vad skall vi säga?
Jag väljer att skriva ett inlägg för att bemöta kommentarer gjorda på WW.
För att ytterliggare spä på förvirringen så kan jag säga att jag är kraftfullt emot insatsen p.g.a. hur den har motiverats och hur den motiveras. Insatsen saknar relevens för svensk försvars och säkerhetspolitik, utrikespolitiskt är det en helt annan femma och vi har gjort liknande insatser förut.
Vi lyckades flytta en bataljon ifrån Gaza till Kongo år 1960 med kort varsel och utbilda ny Gazatrupp. Vi lyckades, med kortare varsel än vad SE03 har (ca:83 dagar kortare,) sätta upp en division J och S29 för stöd till marktrupp i Kongo. I Kongo genomfördes luftstrid, bekämpning av markmål, direkt flygunderstöd och spaning av stridsflygdivisionen. Markförbandet var inblandat i strider där svenskar båda sårades och dödades. De svenska soldaterna använde både eldhandvapen (kpist), och understödsvapen i form av kulspruta och granatgevär. Markförbandet både tog och försvarade terräng på ett sätt som skulle få många i Sverige att kippa efter andan i dag. Motståndarna var både inhemska soldater och europeiska soldater och uppträdde på ett sätt vitt skilt ifrån hur man uppträder mot ISAF i dag. På fyra år omkom 16 svenska soldater.
Säkerhetspolitisk var ONUC ett spel, vi drog bort resurser som var vitiga för försvaret av Sverige iform av stridsflyg med tillhörande underhållsdelar och stridsledning. Vi gav bort resurser till en bataljon som skulle kunna gjort nytta i försvaret av Sverige. Trots allt syftade ONUC till att stabilisera omvärldsläget, främst relationen mellan USA och Sovjetunionen. Att det till viss del lyckades visas i hur arbetet i FN.s säkerhetsråd kunde till viss mån börja fungera igen.
Skillnaden mellan det svenska bidraget till ISAF och det svenska bidraget till ONUC är att resurserna till ONUC skedde med materiell som var bra att ha i Sverige men inte livsviktiga, t.ex. så sprängdes J29-flygplanen på plats när styrkan skulle hem, spaningstunnorna flögs hem. Materielen som behövs i Afghanistan finns inte i Sverige och för att lyckas med att använda materielen så måste vissa processer genomföras så att det finns underhållsföreskrifter, reservdelar, utbildning, m.m. Organisationen för utbilda styrkorna suger kraft i systemet, t.o.m. flygtekniker utbildar FS. Kort sagt vi är en organisation som knappt klarar av att utbilda utlandsstyrkorna. Vi kan se våra organisatoriska brister när vi övar hemma, det vi kunde för 15 år sedan klarar vi knappt av idag.
Det svenska bidraget till ISAF motiverar Allan Widman med att det är ett sätt att klia USAs rygg och hoppas på att eftersom vi nu visar god vilja så kommer USA att återgälda det om vi skulle behöva det här i Norden. Försvarsmaktsledningen har motiverat insatsen med att den syftar till öka Sveriges säkerhet genom att på sikt förstöra handeln med narkotika ifrån Afghanistan. Tolgfors talar om solidaritet med det afghanska folket. Av dessa håller jag Tolgfors motivering som den enda fungerande. Att se insatsen som en försäkringspremie är konstigt då det knappast går att lita på stöd i framtiden, det är en fråga om dagsaktuell realpolitik. Narkotikahandel i Sverige borde vara ett socialt och polisiärt problem i Sverige, att använda försvarsbudgeten till det blir bara konstigt om vi tänker på att Leni Björklund avfärdade behovet av försvarsmaktens helikoptrar till civila räddningsinsatser. Det återstår då bara argumentet att folk får det lite bättre. I det svenska AOR så kan flickor gå i skolan, skolor kan skyddas och svenska soldater skapar säkerhet så att hjälporganisationer kan verka.
Då återstår frågan om hur jag anser att den taktiska situationen ser ut för FS-förbandet i Afghanistan. Som jag nämnt på Wisemans blogg anser jag att genom att tala om hur vi uppfattar motståndet så talar vi indirekt om hur vi förväntar motståndaren att uppträda. Talar vi om hur motståndaren taktikanpassar så talar vi indirekt om våran utbildning och taktik. Att hänvisa till att journalister sagt si eller så har ingen betydelse. Att hävda att jag anser att vissa skall hålla tyst är fel, allt jag säger är att väg era ord på guldvåg så kan vi undvika tråkigheter.
J.K Nilsson
För att ytterliggare spä på förvirringen så kan jag säga att jag är kraftfullt emot insatsen p.g.a. hur den har motiverats och hur den motiveras. Insatsen saknar relevens för svensk försvars och säkerhetspolitik, utrikespolitiskt är det en helt annan femma och vi har gjort liknande insatser förut.
Vi lyckades flytta en bataljon ifrån Gaza till Kongo år 1960 med kort varsel och utbilda ny Gazatrupp. Vi lyckades, med kortare varsel än vad SE03 har (ca:83 dagar kortare,) sätta upp en division J och S29 för stöd till marktrupp i Kongo. I Kongo genomfördes luftstrid, bekämpning av markmål, direkt flygunderstöd och spaning av stridsflygdivisionen. Markförbandet var inblandat i strider där svenskar båda sårades och dödades. De svenska soldaterna använde både eldhandvapen (kpist), och understödsvapen i form av kulspruta och granatgevär. Markförbandet både tog och försvarade terräng på ett sätt som skulle få många i Sverige att kippa efter andan i dag. Motståndarna var både inhemska soldater och europeiska soldater och uppträdde på ett sätt vitt skilt ifrån hur man uppträder mot ISAF i dag. På fyra år omkom 16 svenska soldater.
Säkerhetspolitisk var ONUC ett spel, vi drog bort resurser som var vitiga för försvaret av Sverige iform av stridsflyg med tillhörande underhållsdelar och stridsledning. Vi gav bort resurser till en bataljon som skulle kunna gjort nytta i försvaret av Sverige. Trots allt syftade ONUC till att stabilisera omvärldsläget, främst relationen mellan USA och Sovjetunionen. Att det till viss del lyckades visas i hur arbetet i FN.s säkerhetsråd kunde till viss mån börja fungera igen.
Skillnaden mellan det svenska bidraget till ISAF och det svenska bidraget till ONUC är att resurserna till ONUC skedde med materiell som var bra att ha i Sverige men inte livsviktiga, t.ex. så sprängdes J29-flygplanen på plats när styrkan skulle hem, spaningstunnorna flögs hem. Materielen som behövs i Afghanistan finns inte i Sverige och för att lyckas med att använda materielen så måste vissa processer genomföras så att det finns underhållsföreskrifter, reservdelar, utbildning, m.m. Organisationen för utbilda styrkorna suger kraft i systemet, t.o.m. flygtekniker utbildar FS. Kort sagt vi är en organisation som knappt klarar av att utbilda utlandsstyrkorna. Vi kan se våra organisatoriska brister när vi övar hemma, det vi kunde för 15 år sedan klarar vi knappt av idag.
Det svenska bidraget till ISAF motiverar Allan Widman med att det är ett sätt att klia USAs rygg och hoppas på att eftersom vi nu visar god vilja så kommer USA att återgälda det om vi skulle behöva det här i Norden. Försvarsmaktsledningen har motiverat insatsen med att den syftar till öka Sveriges säkerhet genom att på sikt förstöra handeln med narkotika ifrån Afghanistan. Tolgfors talar om solidaritet med det afghanska folket. Av dessa håller jag Tolgfors motivering som den enda fungerande. Att se insatsen som en försäkringspremie är konstigt då det knappast går att lita på stöd i framtiden, det är en fråga om dagsaktuell realpolitik. Narkotikahandel i Sverige borde vara ett socialt och polisiärt problem i Sverige, att använda försvarsbudgeten till det blir bara konstigt om vi tänker på att Leni Björklund avfärdade behovet av försvarsmaktens helikoptrar till civila räddningsinsatser. Det återstår då bara argumentet att folk får det lite bättre. I det svenska AOR så kan flickor gå i skolan, skolor kan skyddas och svenska soldater skapar säkerhet så att hjälporganisationer kan verka.
Då återstår frågan om hur jag anser att den taktiska situationen ser ut för FS-förbandet i Afghanistan. Som jag nämnt på Wisemans blogg anser jag att genom att tala om hur vi uppfattar motståndet så talar vi indirekt om hur vi förväntar motståndaren att uppträda. Talar vi om hur motståndaren taktikanpassar så talar vi indirekt om våran utbildning och taktik. Att hänvisa till att journalister sagt si eller så har ingen betydelse. Att hävda att jag anser att vissa skall hålla tyst är fel, allt jag säger är att väg era ord på guldvåg så kan vi undvika tråkigheter.
J.K Nilsson
måndag 19 oktober 2009
Någon Ljuger
Någon ljuger så både tungan blir svart och näsan blir lång. Greasemonkey gjorde mig uppmärksam på detta förhållande genom sin kommentar om Anna Dahlbergs ledare i Expressen: Stoppa Super-Jas. Anna Dahlberg påstår sig citera Johan Thunberger i påståendet att vi i Sverige flugit, J35J Draken, AJ37 Viggen, JA37 Viggen, JAS39A/B Gripen och JAS39C/D Gripen under samma tid som Norge och Danmark flugit F-16 med en uppdatering.
Den slutsats som Thunberger drar enligt Dahlberg är att eftersom Sverige har haft en högre takt i flygplanutveckling än USA så skulle vi fortfarande kunna flyga Viggen. Påståndet är något oerhört ignorant i både sin första del och sin andra del. USA har naturligtvis under den tiden utvecklat ett flertal flygplan i ett flertal olika versioner, F-16 har mig veterligen 6 olika inkarnationer oräknat de Israeliska och Japanska kreationerna på samma flygplan. USA har utvecklat flygplanet F/A-18 i minst sex olika versioner, flygplanen F-14 och F-15 har jag inte ens brytt mig om att räkna något närmare på hur många varianter de haft under de senaste 30 åren. Sedan har USA utvecklat ett antal mer nischade attackflygplan i form av A-10 och F-117
Låt mig bara citera Dahlberg:
"Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA."
Thunberger/Dahlberg påstår vidare att vi fortfarande skulle kunna fortsätta flyga Viggen i dag med tanke på att Österike flög J35 till för något år sedan. Inget skulle kunna vara mer fel, AJ37 skulle ha slut på flygtid i skrovet och därmed vara lika användbar som en utrostad Ford Eskort. Faktum är att man talade om att modifiera ett antal J35 till A35 för att kunna ha ett flygplan som fyller platsen för attackrollen då flygtiden i AJ37 Viggens skrov skulle vara slut. Skulle vi flyga Viggen så blir det alltså ett hundratal viggar i Jaktrollen med ytterst begränsas attackförmåga. Det skjuts alltså inga styrda attackvapen ifrån den fågeln.
VIdare påstår Dahlberg att flygtiden i JAS39 systemet skulle räcka i 70 till 80 år. Enligt mina beräkningar så räcker flygtiden till 70 år om vi har ett lågt flygtidsuttag per pilot och inte räknar med flygtiden som går åt till taktisk/teknisk utprovning och utbildning av nya piloter. om jag räknar snällt så skulle flygtiden kunna räcka i 50 år. Poängen med dessa uträkningar är att Dahlberg menar att vi nu planerar för en ersättare som skall kunna drifsättas om 20 år.
Låt mig visa hur detta kan vara orimligt i Anna Dahlbergs värld:
Dahlberg önskar att Tolgfors gör upp med "Försvarskramarna" genom orden:
"Han bör göra klart att de internationella insatserna fortfarande är försvarets huvudsakliga uppgift. Det är bara där vår försvarsförmåga prövas på riktigt och det är där vi gör nytta och bygger solidaritet med andra länder."
Anna Dahlberg vill således inte ha ett försvar som fungerar nationellt och då är det rationellt att behålla ett flygplan som inte klarar av de flygtider som krävs i Sverige som har den försvarsinfrastruktur vi håller på att skapa med Tolgfors "Insatsorganisation 2014". I syfte att finansiera denna organisation så minskar man flygvapnets del av förbandsanslaget i försvarsbudgeten med 25 %. För flygvapnets del innebär det centralisering av basbataljonerna och avvecklingen av en flottilj, lästips: Efter valet fortsätter vansinnet för försvaret. Om vi avvecklar en flotilj som vi skall verka ifrån enligt insatsorganisation 2009 så kommer flygplanet JAS39C/D inte att kunna verka i försvaret av Sverige. Alltså måste vi skapa en ersättare för flygplanet i förtid. Ersättaren måste ha prestanda och förmåga för att kunna täcka det svenska territoriet ifrån de verksamhetsställena som blir kvar.
Dahlborg talar vidare om att JAS är gökungen som ätit ur flygvapnets bo som gör att flygplanet inte beväpnats med jaktrobotar eller sensorer i adekvat utsträckning. Enligt politiska beslut så har det inte anskaffats en större mängd jaktrobotar då vi avstått färdiga amerikanska alternativ till förmån för europeiska projekt i form av IRIS-T och Meteor. Jag ställer mig tvivlande till att det är ett billigare alternativ än att köpa färdiga robotar, dock kan vi säga att vi får en större förmåga jämfört med att köpa amerikanskt. Spaningsförmågan har varit styrd till att köpa ett svenskt alternativ och jag vet så mycket att den förmågan är vansinnigt mycket dyrare än att köpa de system som SAAB erbjuder presumtiva Gripenkunder och nu har vi köpt det dyra spaningssystemet. Hur kan JAS vara en gökunge som gör att flygvapnet inte har råd med beväpning och sensorer när vi nu köper de dyrare systemen?
I Anna Dahlebergs ledare den elfte oktober så utlovas en serie ledarartiklar som skall avslöja Thunborgs svenska försvarsindustri som en parasit på den svenska försvarsmakten. Frågan är varför Dahlberg måste antingen ljuga eller vidarebefodra Thunborgs lögner? Kan svaret vara att Dahlberg inte vill ha en svensk nationell försvarsförmåga.
Jag ser gärna fram emot en kritisk granskning av försvarsmakten och försvarsmaterielförsörjningen men det Anna Dahlberg gör är löjligt.
J.K Nilsson
Den slutsats som Thunberger drar enligt Dahlberg är att eftersom Sverige har haft en högre takt i flygplanutveckling än USA så skulle vi fortfarande kunna flyga Viggen. Påståndet är något oerhört ignorant i både sin första del och sin andra del. USA har naturligtvis under den tiden utvecklat ett flertal flygplan i ett flertal olika versioner, F-16 har mig veterligen 6 olika inkarnationer oräknat de Israeliska och Japanska kreationerna på samma flygplan. USA har utvecklat flygplanet F/A-18 i minst sex olika versioner, flygplanen F-14 och F-15 har jag inte ens brytt mig om att räkna något närmare på hur många varianter de haft under de senaste 30 åren. Sedan har USA utvecklat ett antal mer nischade attackflygplan i form av A-10 och F-117
Låt mig bara citera Dahlberg:
"Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA."
Thunberger/Dahlberg påstår vidare att vi fortfarande skulle kunna fortsätta flyga Viggen i dag med tanke på att Österike flög J35 till för något år sedan. Inget skulle kunna vara mer fel, AJ37 skulle ha slut på flygtid i skrovet och därmed vara lika användbar som en utrostad Ford Eskort. Faktum är att man talade om att modifiera ett antal J35 till A35 för att kunna ha ett flygplan som fyller platsen för attackrollen då flygtiden i AJ37 Viggens skrov skulle vara slut. Skulle vi flyga Viggen så blir det alltså ett hundratal viggar i Jaktrollen med ytterst begränsas attackförmåga. Det skjuts alltså inga styrda attackvapen ifrån den fågeln.
VIdare påstår Dahlberg att flygtiden i JAS39 systemet skulle räcka i 70 till 80 år. Enligt mina beräkningar så räcker flygtiden till 70 år om vi har ett lågt flygtidsuttag per pilot och inte räknar med flygtiden som går åt till taktisk/teknisk utprovning och utbildning av nya piloter. om jag räknar snällt så skulle flygtiden kunna räcka i 50 år. Poängen med dessa uträkningar är att Dahlberg menar att vi nu planerar för en ersättare som skall kunna drifsättas om 20 år.
Låt mig visa hur detta kan vara orimligt i Anna Dahlbergs värld:
Dahlberg önskar att Tolgfors gör upp med "Försvarskramarna" genom orden:
"Han bör göra klart att de internationella insatserna fortfarande är försvarets huvudsakliga uppgift. Det är bara där vår försvarsförmåga prövas på riktigt och det är där vi gör nytta och bygger solidaritet med andra länder."
Anna Dahlberg vill således inte ha ett försvar som fungerar nationellt och då är det rationellt att behålla ett flygplan som inte klarar av de flygtider som krävs i Sverige som har den försvarsinfrastruktur vi håller på att skapa med Tolgfors "Insatsorganisation 2014". I syfte att finansiera denna organisation så minskar man flygvapnets del av förbandsanslaget i försvarsbudgeten med 25 %. För flygvapnets del innebär det centralisering av basbataljonerna och avvecklingen av en flottilj, lästips: Efter valet fortsätter vansinnet för försvaret. Om vi avvecklar en flotilj som vi skall verka ifrån enligt insatsorganisation 2009 så kommer flygplanet JAS39C/D inte att kunna verka i försvaret av Sverige. Alltså måste vi skapa en ersättare för flygplanet i förtid. Ersättaren måste ha prestanda och förmåga för att kunna täcka det svenska territoriet ifrån de verksamhetsställena som blir kvar.
Dahlborg talar vidare om att JAS är gökungen som ätit ur flygvapnets bo som gör att flygplanet inte beväpnats med jaktrobotar eller sensorer i adekvat utsträckning. Enligt politiska beslut så har det inte anskaffats en större mängd jaktrobotar då vi avstått färdiga amerikanska alternativ till förmån för europeiska projekt i form av IRIS-T och Meteor. Jag ställer mig tvivlande till att det är ett billigare alternativ än att köpa färdiga robotar, dock kan vi säga att vi får en större förmåga jämfört med att köpa amerikanskt. Spaningsförmågan har varit styrd till att köpa ett svenskt alternativ och jag vet så mycket att den förmågan är vansinnigt mycket dyrare än att köpa de system som SAAB erbjuder presumtiva Gripenkunder och nu har vi köpt det dyra spaningssystemet. Hur kan JAS vara en gökunge som gör att flygvapnet inte har råd med beväpning och sensorer när vi nu köper de dyrare systemen?
I Anna Dahlebergs ledare den elfte oktober så utlovas en serie ledarartiklar som skall avslöja Thunborgs svenska försvarsindustri som en parasit på den svenska försvarsmakten. Frågan är varför Dahlberg måste antingen ljuga eller vidarebefodra Thunborgs lögner? Kan svaret vara att Dahlberg inte vill ha en svensk nationell försvarsförmåga.
Jag ser gärna fram emot en kritisk granskning av försvarsmakten och försvarsmaterielförsörjningen men det Anna Dahlberg gör är löjligt.
J.K Nilsson
lördag 10 oktober 2009
Ghezalis senaste gripande och frisläppande
Den 18 September rapporterade SvD att en grupp bestående av bl.a. Mehdi Ghezali gripits av Pakistanska myndigheter för Spioneri då man har befunnit sig på vad som i Sverige skulle kunna kallas för ”Militärt Skyddsområde”. En term som tydligen har fallit i glömska i Sverige och i medvetandet ersatts med Muslimsk Terrorism. På området finns tydligen ”kärnvapenutrustning”. Tyvärr har ryktesspridningen gått varm om att gruppen varit ute i avsikter som mer liknas vid terrorism än som spioneri och den närmare termen sabotage. Anledningen till detta kan vara att Pakistan varit förtegen om anledningen för till detta sedan gripandet den 11 September.
I den svenska Bloggvärlden har detta rönt ett stort intresse där det finns en politisk skiljelinje. Dels den vänsterorienterade där man betonat rättsäkerhet och att ingen skall gripas utan misstanke eller dömas utan bevis. Vi har också den mer högerinriktade där man anser att man måste frihetsberöva människor som man tror kan begå terroristbrott och den som suttit i det amerikanska fängelset på Kuba inte kan sättas där utan orsak. Ingen bloggare har vad jag sett reflekterat över anklagelsen som vi kan läsa om i SvD, nämligen intrång på militärt skyddsområde och vad det kan innebära. Om vi drar oss till minnes filmen S.O.S – En segelsällskapsresa och karaktären Ole när dom seglar i den svenska skärgården och hamnar på militärt skyddsområde. Komiken att övertyga Ole att tala med svenska är obetalbar.
I dag nås vi av rapporter att gruppen är på väg hem till Sverige och en viss skadeglädje kan skönjas i bloggkommentarerna av att Pakistan tydligen avskrivit de misstankar som gruppen ställts inför.
Den som lever får se och jag anser att vi får vara försiktiga att anklaga folk baserade på rykten.
J.K Nilsson
I den svenska Bloggvärlden har detta rönt ett stort intresse där det finns en politisk skiljelinje. Dels den vänsterorienterade där man betonat rättsäkerhet och att ingen skall gripas utan misstanke eller dömas utan bevis. Vi har också den mer högerinriktade där man anser att man måste frihetsberöva människor som man tror kan begå terroristbrott och den som suttit i det amerikanska fängelset på Kuba inte kan sättas där utan orsak. Ingen bloggare har vad jag sett reflekterat över anklagelsen som vi kan läsa om i SvD, nämligen intrång på militärt skyddsområde och vad det kan innebära. Om vi drar oss till minnes filmen S.O.S – En segelsällskapsresa och karaktären Ole när dom seglar i den svenska skärgården och hamnar på militärt skyddsområde. Komiken att övertyga Ole att tala med svenska är obetalbar.
I dag nås vi av rapporter att gruppen är på väg hem till Sverige och en viss skadeglädje kan skönjas i bloggkommentarerna av att Pakistan tydligen avskrivit de misstankar som gruppen ställts inför.
Den som lever får se och jag anser att vi får vara försiktiga att anklaga folk baserade på rykten.
J.K Nilsson
Ingen fred att bevara i Afghanistan
Jag snodde helt samvetslöst Svds rubrik av Shahrbanou Tadjbakhsh och Pierre Schoris brännpunktsartikel.
Författarna är barnsligt naiva, dels i synen på krig och krigföring men också i synen på FNs arbete och hur multifunktionella fredsstödjande insatser kan bedrivas. Wiseman har tidigare skrivit om synen på krigföring i österlandet till skillnad mot synen på krigföring i Väst så det behöver jag inte återupprepa. Författarna verkar (avsiktligt?) missförstå det amerikanska dilemmat och anför missförståndet som led i ifrågasättandet av det svenska ISAF-bidraget. Ja, det amerikanska handlandet har varit fel och i vissa fall katastrofalt. Jag tolkar det som att man inte lärt läxan man erbjöds i Vietnam då man sett Operation Enduring Freedom – Afghanistan som en traditionell krigsinsats där proportionalitetsprinciper och krigets lagar som de styrande principerna. Detta har nu med rätta ifrågasatts av den amerikanska ledningen och man arbetar på en mera rätt väg. Att fela är mänskligt men att förstå och rätta till är gudomligt, vi kan alltså inte använd den amerikanska insikten nu för att kritisera ISAF.
Författarna till artiklarna kritiserar att man vill nå en snabb seger i Afghanistan, vilket man kritiserar i USA och därmed är insatsen fel. Man menar också att detta innebär att underminerar ett återuppbyggnadsarbete och bryter mot FNs ”grundprincip” om fredsinsats. Här gör författarna det klassiska felet, man definierar fred som frånvaron av krig. Jag vill å andra sidan definiera fred som ”frånvaron av strukturell våldsanvändning och förtryck”. Begreppet krig som vi använder det är inte tillämpligt i interna konflikter, vi har inga tydliga fronter, vi har inga vapenstilleståndslinjer att patrullera, hela landet är ett fronavsnitt. Vi kan alltså inte kräva fred innan vi kan arbeta i ett modernt konfliktområde.
Man kritiserar också att NATO för befäl över ISAF men det är ju en pragmatisk inriktning som följd av att FN inte har egna militära förband eller en ledningsförmåga. Alla militära operationer som FN sanktionerat har också letts av andra stater eller samanslutningar av stater. Vidare hävdar man att det är ett problem att USA genomför ”Operation Enduring Freedom” samtidigt som ISAF verkar i landet. Det är dock rent nonsens att framföra farhågor att främmande militärs operationer leder till att Svenska soldater utsätts för risker. En främmande soldat är en främmande soldat och har alltid varit så. Det är när man interagerar med befolkningen som man skapar skillnaden. Om svenskarna sköter sig väl och är ofta synliga så bygger man sin egen säkerhet. Folk är inte dummare än att man kan skilja på person och kollektiv. Men det innebär också att området som svenskarna skall verka i inte får vara för stort, alternativt får man tillföra mer resurser. Svensk säkerhet är inte avhängigt OEF-A.
Hur bör vi göra? Vi måste fastställa vad vi vill med vårt deltagande och därefter dimensionera insatsen för att kunna uppnå våra ambitioner och skyddet för förbandet. Vi måste också inse (till skillnad ifrån brännpunktsförfattarna) att den svenska insatsen inte belastar det civila stödet. Svenska Afghanistankommittén verkar ofta i osäker miljö för att hjälpa men hjälpen måste vara mer ambitiös än så. En skola byggd av Afghanistankommittén måste kunna skyddas mot attentat om hjälpen skall fungera uthålligt och det innebär daglig närvaro. Det är inte FN som eskalerar som författarna påstår, eskaleringen står aktörerna i landet för och ISAF svarar.
Men grundfrågan måste vara: ”Vad vill vi?” och agera därefter, inte svamla om otydlighet mellan militär och civil hjälp. Författarna tycks helt ha missuppfattat moderna multifunktionella operationer. Man kan kritisera ISAF på goda grunder, men Schori med kamrat missar målet.
J.K Nilsson
Författarna är barnsligt naiva, dels i synen på krig och krigföring men också i synen på FNs arbete och hur multifunktionella fredsstödjande insatser kan bedrivas. Wiseman har tidigare skrivit om synen på krigföring i österlandet till skillnad mot synen på krigföring i Väst så det behöver jag inte återupprepa. Författarna verkar (avsiktligt?) missförstå det amerikanska dilemmat och anför missförståndet som led i ifrågasättandet av det svenska ISAF-bidraget. Ja, det amerikanska handlandet har varit fel och i vissa fall katastrofalt. Jag tolkar det som att man inte lärt läxan man erbjöds i Vietnam då man sett Operation Enduring Freedom – Afghanistan som en traditionell krigsinsats där proportionalitetsprinciper och krigets lagar som de styrande principerna. Detta har nu med rätta ifrågasatts av den amerikanska ledningen och man arbetar på en mera rätt väg. Att fela är mänskligt men att förstå och rätta till är gudomligt, vi kan alltså inte använd den amerikanska insikten nu för att kritisera ISAF.
Författarna till artiklarna kritiserar att man vill nå en snabb seger i Afghanistan, vilket man kritiserar i USA och därmed är insatsen fel. Man menar också att detta innebär att underminerar ett återuppbyggnadsarbete och bryter mot FNs ”grundprincip” om fredsinsats. Här gör författarna det klassiska felet, man definierar fred som frånvaron av krig. Jag vill å andra sidan definiera fred som ”frånvaron av strukturell våldsanvändning och förtryck”. Begreppet krig som vi använder det är inte tillämpligt i interna konflikter, vi har inga tydliga fronter, vi har inga vapenstilleståndslinjer att patrullera, hela landet är ett fronavsnitt. Vi kan alltså inte kräva fred innan vi kan arbeta i ett modernt konfliktområde.
Man kritiserar också att NATO för befäl över ISAF men det är ju en pragmatisk inriktning som följd av att FN inte har egna militära förband eller en ledningsförmåga. Alla militära operationer som FN sanktionerat har också letts av andra stater eller samanslutningar av stater. Vidare hävdar man att det är ett problem att USA genomför ”Operation Enduring Freedom” samtidigt som ISAF verkar i landet. Det är dock rent nonsens att framföra farhågor att främmande militärs operationer leder till att Svenska soldater utsätts för risker. En främmande soldat är en främmande soldat och har alltid varit så. Det är när man interagerar med befolkningen som man skapar skillnaden. Om svenskarna sköter sig väl och är ofta synliga så bygger man sin egen säkerhet. Folk är inte dummare än att man kan skilja på person och kollektiv. Men det innebär också att området som svenskarna skall verka i inte får vara för stort, alternativt får man tillföra mer resurser. Svensk säkerhet är inte avhängigt OEF-A.
Hur bör vi göra? Vi måste fastställa vad vi vill med vårt deltagande och därefter dimensionera insatsen för att kunna uppnå våra ambitioner och skyddet för förbandet. Vi måste också inse (till skillnad ifrån brännpunktsförfattarna) att den svenska insatsen inte belastar det civila stödet. Svenska Afghanistankommittén verkar ofta i osäker miljö för att hjälpa men hjälpen måste vara mer ambitiös än så. En skola byggd av Afghanistankommittén måste kunna skyddas mot attentat om hjälpen skall fungera uthålligt och det innebär daglig närvaro. Det är inte FN som eskalerar som författarna påstår, eskaleringen står aktörerna i landet för och ISAF svarar.
Men grundfrågan måste vara: ”Vad vill vi?” och agera därefter, inte svamla om otydlighet mellan militär och civil hjälp. Författarna tycks helt ha missuppfattat moderna multifunktionella operationer. Man kan kritisera ISAF på goda grunder, men Schori med kamrat missar målet.
J.K Nilsson
fredag 9 oktober 2009
Super Tucano som Sveriges nästa militära skolflyg?
MENT.se rapporterar i dagarna om att SAAB ytterligare sockrat offerten till Brasilien angående Brasiliens köp av stridsflygplan. SAAB åtar sig att införa Super Tucano i den svenska flygskolningen om Brasilien väljer att köpa JAS.
Beskedet har tydligen mottagits med en konsternerad sinnesstämning i försvarsmakten:
”På Försvarsmakten förvånas man över Saabs uttalande om att flygvapnet skulle vara beredda att ersätta Sk-60. Mats Knafve som arbetar på avdelningen för materialutveckling för flygvapnet vill inte kommentera uppgifterna då de är helt nya för honom.
Men är det inte konstigt att Saab går ut och lovar att svenska flygvapnet skulle vara berett att byta ut Sk-60?
- Jo, det kan de inte göra. Vi styrs av lagen om offentlig upphandling som alla andra myndigheter, säger Knafve och tillägger:
- Sk-60 närmar sig förvisso slutet av sin levnadstid men det kommer att finnas kvar i alla fall i sex - sju år till”
Om vi sedan går och läser vad FMV publicerade för näst intill två månader sedan:
”Efter en sex månader lång överlämningsperiod har nu Saab tagit över ansvaret för drift och underhåll av Försvarsmaktens SK60-flygplan.
…
Saabs åtagande sträcker sig över åtta år och där ingår bland annat anskaffning av reservdelar och utbytesenheter, konfigurationsledning, främre och bakre underhåll, planering och genomförande av modifieringar, innehav av militärt typcertifikat och materielsystemintyg, avveckling/kassation och avvikelsehantering.”
Flygvapnet producerar alltså inte flygtid inom ramen för den egna organisationen längre. De militära flygteknikerna inom Sk60-systemet kommer att omfördelas till andra tjänster i organisationen. Det är med andra ord näst intill egalt vilket luftfartyg som SAAB ställer ut så länge de uppfyller flygvapnets krav för flygskolning och sambandsflyg.
Skärskådar vi de båda citaten så ser vi att flygvapnet förväntar sig att Sk60 skall finnas i tjänst som mest sju år till men man har skrivit avtal med SAAB som löper på åtta år och har option om förläning. I praktiken så behöver inte försvarsmakten köpa in ett skolflygplan till i egen regi utan kan upphandla flygtiden av SAAB eller annan aktör på marknaden.
Jag vill också lägga in en liten disclaimer, Jag hittar ingen Mats Knafve på annan plats än Ment.se när jag Googlar. Dessutom har sajten anklagats för ”Lurendrejeri och Spam”. Dock så konfirmeras SAABs offert av Di men utan intervju. Inlägget har därmed verkan i målet dock kanske lite mer spektakulärt än vad verkligheten bjuder.
J.K Nilsson
Beskedet har tydligen mottagits med en konsternerad sinnesstämning i försvarsmakten:
”På Försvarsmakten förvånas man över Saabs uttalande om att flygvapnet skulle vara beredda att ersätta Sk-60. Mats Knafve som arbetar på avdelningen för materialutveckling för flygvapnet vill inte kommentera uppgifterna då de är helt nya för honom.
Men är det inte konstigt att Saab går ut och lovar att svenska flygvapnet skulle vara berett att byta ut Sk-60?
- Jo, det kan de inte göra. Vi styrs av lagen om offentlig upphandling som alla andra myndigheter, säger Knafve och tillägger:
- Sk-60 närmar sig förvisso slutet av sin levnadstid men det kommer att finnas kvar i alla fall i sex - sju år till”
Om vi sedan går och läser vad FMV publicerade för näst intill två månader sedan:
”Efter en sex månader lång överlämningsperiod har nu Saab tagit över ansvaret för drift och underhåll av Försvarsmaktens SK60-flygplan.
…
Saabs åtagande sträcker sig över åtta år och där ingår bland annat anskaffning av reservdelar och utbytesenheter, konfigurationsledning, främre och bakre underhåll, planering och genomförande av modifieringar, innehav av militärt typcertifikat och materielsystemintyg, avveckling/kassation och avvikelsehantering.”
Flygvapnet producerar alltså inte flygtid inom ramen för den egna organisationen längre. De militära flygteknikerna inom Sk60-systemet kommer att omfördelas till andra tjänster i organisationen. Det är med andra ord näst intill egalt vilket luftfartyg som SAAB ställer ut så länge de uppfyller flygvapnets krav för flygskolning och sambandsflyg.
Skärskådar vi de båda citaten så ser vi att flygvapnet förväntar sig att Sk60 skall finnas i tjänst som mest sju år till men man har skrivit avtal med SAAB som löper på åtta år och har option om förläning. I praktiken så behöver inte försvarsmakten köpa in ett skolflygplan till i egen regi utan kan upphandla flygtiden av SAAB eller annan aktör på marknaden.
Jag vill också lägga in en liten disclaimer, Jag hittar ingen Mats Knafve på annan plats än Ment.se när jag Googlar. Dessutom har sajten anklagats för ”Lurendrejeri och Spam”. Dock så konfirmeras SAABs offert av Di men utan intervju. Inlägget har därmed verkan i målet dock kanske lite mer spektakulärt än vad verkligheten bjuder.
J.K Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
