Vad kunde ha gjorts?

”Det är skillnad på reformering och deformering” – Lars Fresker 2012.

I tidigare inlägg:” Vad skulle ha gjorts?” ställde jag densamma frågan. I det här inlägget avser jag att, likt Uno Hedin ge mitt svar på gåtan.

I en del kommentarer på internet skriver en del att den pågående ”reformeringen” av försvarsmakten är en logisk följd av åratal av misskötsel. Bo Hugemark spårar denna misskötsel ända ifrån försvarsbeslut 1968 när man inte längre räknade upp försvarsbudgeten enligt Försvarsprisindex utan man gick över till att räkna upp försvarsbudgeten enligt nettoprisindex, en betydande urholkning av försvarsanslagen. 1972 fortsatte, enligt Hugemark, försvarsbudgeten att urholkas och Jaktviggenprojektet tillsammans med en 100 % inkallelse av de värnpliktiga årskullarna inte gick att kombinera på ett kvalitativt sätt. Läs vidare på ”Berättelsen om Operation Garbo”. Den nuvarande Försvarsministern påstås genom dessa tidigare försyndelser har målats in i ett hörn som logiskt leder fram till inriktningsbeslut 2009. Jag vill å min sida mena att det är allt annat än rätt.

Varje ministär är självständigt ansvarig för sina beslut och som jag tidigare redogjorde så var utgångsläget allt annat än gott. Försvarsministern skulle kunnat bryta den pågående deformeringen av försvarsmakten och reformerat den till något användbart och kostnadseffektivt. Jag är så fräck att jag påstår att även om vi inte 2014 skulle ha uppnått den förmåga vi hade 2004 så skulle vi kunnat vara betydligt bättre rustade och vi skulle inte behöva vänta till 2019 innan vi uppnår full operativ förmåga med våra nuvarande fåtaliga förband.

Det man skulle gjort under Almedalsveckan 2007 var att man skulle ha varit beredda att skjuta till medel till Försvarsmakten istället för att som Finansminister Anders Borg påstå att Försvarsmakten skall minska sin budget till år 2010. Försvarsmakten är ingenting man kan skära i utan konsekvenser för staten. Jämförelsen med Sven Otto Littorins budgetnedskärning med en tredjedel är absurd. Vill statsmakten ha ett fungerande försvar duger inte ständiga nedskärningar och omorganisationer, ” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012. Försvarsmakten svalde en rad med uppdrag utöver Försvarsbeslut 2004 men blev inte kompenserade för det. Tänk på att Finansministerns utspel gjordes ett halvår innan NBG 08 skulle stå i beredskap. Statsmakten skulle ha accepterat den extra kostnaden som den dåvarande regeringen påförde Försvarsmakten men man skulle ha hållit Försvarsmakten i ”Herrans tukt och förmaning”, NBG var en gökunge i Försvarsmakten.

Hur skulle vi ha löst krigsförbanden då?

Vi hade faktiskt reformerat, inte deformerat, utbildningsgången för Gruppbefäl, Soldater och Sjömän. Utbildningen av den stora massan skulle ske på två terminer och de som var intresserade av internationell tjänst och tillhörde ett för den internationella tjänsten behövt förband skulle få en tredje termins utbildning och sedan övergå till beredskap. Det här skulle vi kunnat bygga vidare på med ytterligare en termin som förstegsutbildning likt de gamla KB-eleverna och utnyttjat dessa för att kunna svälja ett tvåinryckssystem redan 2010 för att utveckla detta mot 2014 och ha fyra inryck om året. Flygvapnet hade tidigare fyra inryck om året och sålunda alltid hade soldater som var direkt gripbara för krigsuppgift, precis som den nuvarande försvarsministern vill ha 2019. Detta koncept skiljer sig inte markant ifrån dagens GSS/K där man har inriktning att ofta kunna ta emot och utbilda soldater. Alternativet till fyra inryck skulle kunna vara ett inryck om året och anställa ett kompani per bataljon i några år men då går vi mot Volontärsystemet som kanske inte var en lysande stjärna.

Vidare måste soldater fortsätta att öva och repetitionsutbildas för att kunna verka i sin krigsuppgift. Inför repövningar i samband med slutövningar. Låt de repövande soldaterna rycka in och färska upp kunskaper tillsammans med de soldater som skall ha slutövning. Tillpassning av skyddsmask, inskjutning av vapen, m.m. för att kunna gå mot slutövningen. Med jämna mellanrum övas hela brigaden. Det innebär att vi vart annat – vart tredje år samlas alla åtta till tolv muckade kullarna och övar hela det stora krigsförbandet. Den dagsaktuella inriktningen är att vi till absolut största delen skall bemanna krigsförbanden med GSS/T, tidvis tjänstgörande soldater. Anställda soldater som inte skiljer sig ifrån 1980-talets värnpliktiga med avseende på repetitionsövningar.

Genom att vi använder värnpliktiga så fyller vi upp förbanden för att kunna verka på fler ställen med högre kvalitét jämfört med att använda ett fåtal anställda, jag är inte säker på att GSS/T-soldater i mitt fack är så mycket bättre än värnpliktiga.

Vi skulle snabbt och snärtigt kunna lyfta utbildningsdivisionerna på F7 till insatsdivisioner med sidouppgift utbildning. Det som krävs är tillförsel av viss materiel, själva grundmaterielen för att bedriva flygverksamhet finns ju ändå. På sikt när materiel levereras så skulle vi likt Johan Wiktorins tankar om stridsflygförbandsgruppering vid behov öppna upp en flygflottilj inne i landet. För att kunna utbasera stridsflygplan måste vi identifiera lämpliga baser och förbereda dessa, att som nu köra med tankar om koncept med att utnyttja oförberedda civila flygplatser håller inte varken ur ett logistikperspektiv eller hantering av beväpning och annat förligt gods. I ett skymningsläge är det övermaga att kräva att det civila samhället skall ställas på undantag, vi måste kunna vara bättre än så.

Hur ökar vi kostnadseffektiviteten?

” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.

Vi måste låta varje omorganisation och varje effektivisering verka ut innan vi intecknar besparingen. Inför vi ett magiskt stödsystem för lönerapportering, semesteransökan, inköp, m.m. så måste användarna få adekvat utbildning och det måste finnas resurser att fånga felskären i början. Är det en vettig omorganisering och om det verkligen skulle vara en effektivisring så visar det sig och man kan anpassa budgeten efter det nya utfallet. En effektivisering visar sig sällan i början utan det ger sig efter ett tag, därför kan vi inte i panik möta icke infriade löften med ytterligare omorganisering. Dels tappar man uteffekt varje gång man omorganiserar och dels ökar kostnaderna momentant. Flyttar vi verksamhet till annan ort tillkommer pendlarersättning i början innan arbetstagaren hittat nytt boende, traktamente tillkommer, förmodligen uppkommer mycket övertid för att trimma in det nya. Enlig en devis i det civila arbetslivet: ”En effektivisering skall man göra i goda tider, i dåliga tider har man inte råd med en effektivisering”.

Javisst HR-transformationen siktade mot viss besparing men det nya personalförsörjningssystemet kräver en transformering likt den som infördes och då skulle jag vilja se att det nu får kosta istället för att som med Värnpliktiga skulle vara en besparing.

Jag skulle inte alls vara förvånad över om det visar sig att den ekonomiska oredan beror på att vi inte hittat rätt i alla omorganiseringar och HR-transformationen. Det är mycket som går på lösa boliner och det passar in i förutsägelsen att omställningar kostar pengar.

Jag håller med om att det hittills varit på gränsen till gnäll och mindre konstruktivt för att föra verksamheten framåt. Därför kommer jag i morgon att ge min syn på vad som behöver göras nu.

J.K Nilsson