Så rätt men ändå så fel

Nu har jag låtit bloggen ligga för fäfot tillräckligt länge men jag anser mig ha acceptabla skäl för det.

Nåväl, jag vill resonera kring Operation Karakal. Jag är positiv till tankesättet till varför denna operation uppkom, i den bästa av alla världar drabbas inte oskyldiga av något ont när ondska bekämpas. Jag känner mig jublande glad över principen R2P men jag inser samtidigt att den har stora svårigheter den skall användas för att försvara användning av militär styrka. I inlägget ”Just war?” försöker jag beskriva hur vissa författare sett på begreppet rättfärdigt krig. Det vore intressant att försöka beskriva Operation Unified Protector i termer av rättfärdigt krig. Jag har en magkänsla om vad svaret blir men jag kan nog vänta med att beskriva det på bloggen.

Ett problem med insatsen över Libyen är andra staters motvilja mot Khaddafi, olika medier har rapporterat om hur statsöverhuvuden ingående i denna operation har uttryckt att Khaddafi skall avgå och att man förmodligen avser att bryta vapenembargot för att kunna beväpna Khaddafis motståndare. Vi har läst om hur ”NATO-bomber” dödat Khaddafis barn och barnbarn. Det är det här som gör insatsen så problematisk. Hur skall vi kunna komma fram till en lösning av konflikten när vi åtagit oss att skjuta bort huvudmotståndaren? Kan en förhandlingslösning vara görlig utifrån denna utgångspunkt? I det här perspektivet ställer jag mig nu närmare den svenska politiska oppositionens ståndpunkt. Låt flygplanen vara kvar i den tid som riksdagen godkänt och efter det rotera hem om inte ledare för vissa av NATOs stater ändrar sin politik.

Jag skulle hemskt gärna vilja kunna säga att vi naturligtvis fullt ut skall vara med ända till NATO släpper sin ledning över insatsen. Ännu hellre skulle jag vilja kunna säga att vi naturligtvis skall ingå i en koalition av villiga för att skydda den libyska befolkningen. Men pragmatiker som jag är så kan jag i dagsläget inte säga det, jag förbannar också vår försvarspolitik som har lett oss hit. Vår säkerhet är beroende av andras välvilja och därför är denna insats så viktig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det inledande velande ifrån vår statsledning lämnar en del att önska, vi skulle ha tagit rygg på Storbritannien och Frankrike för att få sitta med vid planeringsbordet. Nu valde vi att försiktigt försöka smyga undan men det sket sig på ren svenska. Vi har att kompensera för och vi står för en rätt så stor del av spaningsresurserna. Vi kan ställa upp med det och komma undan hyffsat moraliskt med detta och vi bör göra det så länge som NATO anser att vi behövs.

Det är dyrt att vara fattig.

J.K Nilsson