Den devalverade yrkeskåren

Jag tänkte på en sak i den här röran med FM Org 13. I min lilla bubbla i Försvarsmakten hände inget dramatiskt, jag sitter kvar på en OF-rad och jag kunde därför skriva ett pretentiöst inlägg om framtiden, det jag missade var vilka mjuka värden som står på spel. Därför försöker jag nu sortera ut tankarna i detta inlägg, ett inlägg som också är ojämförbart med tidigare inlägg med avseende på våndan att skriva. Droppen som fick bägaren att rinna över var det öppna brevet som KCTC skrev till ÖB och som Wiseman publicerade samt svaret som ÖB publicerade på samma blogg.

Jag vill poängtera att jag hyser inget agg mot våra officerskollegor som gått i skola och fått anställning efter det att förbanden avhänts rekryteringen.

”På min tid” brukar det heta när gamla uvar skall förklara hur bra det var tidigare och nu har jag fallit i samma grop. På min tid när jag var (Värnpliktig) soldat arbetade vi i närheten av officerare på vårt förband. På min tid lärde vi känna officerare under vår värnpliktstjänstgöring, vi skrattade åt och med varandra, vi pratade allvar om hur brudar och grabbar fungerar och inte alltid tänker sig för. Vi lärde oss vilka skjutgränser respektive människa har och vad som förväntas i yrket. Var vi intresserade, hade fallenhet för yrket och, inte minst, kunde passa in som officer så fick vi mer eller mindre diskreta förfrågningar om att läsa vidare. Efter muck fortsatte vi intresserade med fyllnadstjänstgöring och FOK (Förberedande Officerskurs) på förbandet som ville anställa oss. Någonstans i den här processen hade förbandet en nomineringsnämnd där förbandet valde att skicka oss som uppfyllde de nyss nämnda kraven samt hade rätt sorts betyg ifrån gymnasiet/grundskola. Efter hemkomsten var vi hjärtligt välkomna att börja arbeta som officer i det yrket vi antingen gjorde värnpliktsutbildningen inom eller närbesläktat. Om det var så att vi hade gjort lumpen inom samma yrke med hyffsat lång fyllnadstjänstgöring och FOK så var vi på hugget ganska snabbt att börja arbeta. Ville man arbeta som officer inom något annat skrå hade man milt sagt en uppförsbacke att övertyga nomineringsnämnden om sin lämplighet.

På min tid, när kom hem ifrån skolan och började jobba som officer hade vi värnpliktiga, precis som jag beskrev ovan. Vi var delaktiga i att välja ut vilka vi ville jobba med, vi klämde och kände på vilka människor de här 20-åringarna var. Vissa av dessa kände vi stor trygghet i att arbeta med i vissa fall fick de under kortare stunder arbetsleda oss i vissa moment. När våra blivande arbetskamrater började skolan kunde vi se med tillförsikt fram emot att de skulle komma tillbaka så att vi fick ett bättre arbetslag. Vi tog med glädje emot våra nyutexaminerade Fänrikar och lärde dem yrkets små baksidor med arbetstidsrapportering, (Kommer någon ihåg beräkningsunderlagen?), bordskicket vid arbete i plutonslagen för uttag av tid ifrån den svarta tidsboken, m.m. Efter några år var Fänriken stor och kunde axla rollen som plutonchef med galans. De som var gammellöjtnanter/kaptener njöt av tiden som instruktörer, adjutanter, m.m. under den spänsitge löjtnantens ledning. Alla kände en delaktighet och samhörighet i arbetet. Kaptenen som instruktör hade ju själv varit med och plockat fram plutonchefen.

I nutid började man med att plocka av förbanden möjligheterna att själva rekrytera ur sina led. En central funktion i Försvarsmakten skulle göra det åt oss. Därefter kommer det ett politiskt beslut att vi inte längre skall få hem Fänrikar ifrån skolan utan det kommer även något så exotiskt som en specialistofficer till sergeant. Man vill göra tydlig uppdelning i vilka som skall vara ämnade som chefer och vilka som skall vara jobbare. Man börjar tala om att cheferna skall skolas till att vara chefer för att komma till förbanden och bli chefer. De här cheferna skall vi inte ha mycket att säga till om, de skall rekryteras utifrån sina skolbetyg och skickas till skola utan att vi som är inne har något att tycka och tänka om. Försvarsmakten sedan får tycka till och anställa de som de tycker är lämpliga men hur skall vi kunna utnyttja en provanställningsperiod för att kunna tycka till om dessa individer? Vi har också specialistofficerarna som också rekryteras utifrån intresseanmälan och intervju med en yrkesrepresentant, förvisso med lägre chefsambitioner men fortfarande utan delaktighet ifrån de blivande kollegorna. Inte någon av dessa officerare har minsta krav på sig förstå vad de egentligen utbildas för. Själv känner jag stor förtvivlan över hur blivande kollegor under förbandspraktik frågar elementära saker, saker som jag tidigare lärt värnpliktiga tidigt under deras utbildning.

Spiken i kistan för många var torsdagens besked, man låter hyffsat nyutexaminerade Fänrikar peta, ja faktiskt peta, undan plats för tidigare års utbildade Fänrikar. Man låter ifrån försvarsmaktsledningens sida klart och tydligt anse att alla tidigare utbildade än det nyinstiftade YOP är att anse som underbefäl som skall kliva åt sidan för att de nya Fänrikarna skall få tillfälle att utöva chefskap. Försvarsmaktens ledning gör klart för dem av oss som varit intresserade av chefskap och vill göra karriär att vi inte längre skall betrakta oss som chefer i karriären utan vi skall vara curlingsopare för de nya Fänrikarna som skall göra karriär.

Jag känner ingen delaktighet i det här tillvägagångssättet och ÖB skyller ifrån sig med hänvisning till att politikerna har bestämt att vi skall ha ett tvåbefälssystem och anställda soldater. ÖB hänvisar sin bristande omsorg om personalen till att politikerna vill snabba på den här omdaningen av Försvarsmakten. ÖB hänvisar till att om vi skall låta förändringarna verka ut av sig själv så tar det 6 till 10 år att bygga förhållandet mellan ”Specialistofficerarna” och officerarna, tid som Försvarsmakten inte har till förfogande. I stället har ÖB bestämt att utan delaktighet peta undan lovande individer för att tillfredsställa politikerna. I det här ränksmideriet kan jag själv känna att en stor del av min yrkesstolthet, självbild och arbetsglädje fått sig en rejäl knäck.

Vem är jag? Är jag den officer jag en gång utexaminerades som eller är jag en officer som är predestinerad att inte göra karriär. Om jag är det förra varför får inte det gälla mina jämnåriga kollegor som har en ännu större vilja, förmåga och, tidigare hade, förutsättningar än mig att göra karriär? Som Magnus Johnsson uttryckte det vill jag avsluta det här inlägget:

”För det första måste den verbala reaktionen tas på största allvar. ÖB skriver att de exempel på erfarna truppofficerare som nu får kliva tillbaka som ställföreträdare för att ge plats åt nyutexaminerade officerare är mycket få, "cirka 50 personer" enligt ÖB. Det kan så vara, och det kan även vara så att man i Försvarsmaktsledningen har använt just den siffran för att bedöma "förtroendekostnaden", dvs hur mycket oro och ilska man rör upp genom att driva omstruktureringen. Men då skulle jag vilja påstå att man har skjutit sig grovkalibrigt i foten, eftersom att handlingen i sig - och all mening som den bär på - slår mot samtliga officerare som kan identifiera sig med de 50. Handligen kan nämligen ses så att den inte bara degraderar 50 individer utan devalverar en hel kår.”

J.K Nilsson