onsdag 12 september 2012

Den devalverade yrkeskåren



Jag tänkte på en sak i den här röran med FM Org 13. I min lilla bubbla i Försvarsmakten hände inget dramatiskt, jag sitter kvar på en OF-rad och jag kunde därför skriva ett pretentiöst inlägg om framtiden, det jag missade var vilka mjuka värden som står på spel. Därför försöker jag nu sortera ut tankarna i detta inlägg, ett inlägg som också är ojämförbart med tidigare inlägg med avseende på våndan att skriva. Droppen som fick bägaren att rinna över var det öppna brevet som KCTC skrev till ÖB och som Wiseman publicerade samt svaret som ÖB publicerade på samma blogg.

Jag vill poängtera att jag hyser inget agg mot våra officerskollegor som gått i skola och fått anställning efter det att förbanden avhänts rekryteringen.

”På min tid” brukar det heta när gamla uvar skall förklara hur bra det var tidigare och nu har jag fallit i samma grop. På min tid när jag var (Värnpliktig) soldat arbetade vi i närheten av officerare på vårt förband. På min tid lärde vi känna officerare under vår värnpliktstjänstgöring, vi skrattade åt och med varandra, vi pratade allvar om hur brudar och grabbar fungerar och inte alltid tänker sig för. Vi lärde oss vilka skjutgränser respektive människa har och vad som förväntas i yrket. Var vi intresserade, hade fallenhet för yrket och, inte minst, kunde passa in som officer så fick vi mer eller mindre diskreta förfrågningar om att läsa vidare. Efter muck fortsatte vi intresserade med fyllnadstjänstgöring och FOK (Förberedande Officerskurs) på förbandet som ville anställa oss. Någonstans i den här processen hade förbandet en nomineringsnämnd där förbandet valde att skicka oss som uppfyllde de nyss nämnda kraven samt hade rätt sorts betyg ifrån gymnasiet/grundskola. Efter hemkomsten var vi hjärtligt välkomna att börja arbeta som officer i det yrket vi antingen gjorde värnpliktsutbildningen inom eller närbesläktat. Om det var så att vi hade gjort lumpen inom samma yrke med hyffsat lång fyllnadstjänstgöring och FOK så var vi på hugget ganska snabbt att börja arbeta. Ville man arbeta som officer inom något annat skrå hade man milt sagt en uppförsbacke att övertyga nomineringsnämnden om sin lämplighet.

På min tid, när kom hem ifrån skolan och började jobba som officer hade vi värnpliktiga, precis som jag beskrev ovan. Vi var delaktiga i att välja ut vilka vi ville jobba med, vi klämde och kände på vilka människor de här 20-åringarna var. Vissa av dessa kände vi stor trygghet i att arbeta med i vissa fall fick de under kortare stunder arbetsleda oss i vissa moment. När våra blivande arbetskamrater började skolan kunde vi se med tillförsikt fram emot att de skulle komma tillbaka så att vi fick ett bättre arbetslag. Vi tog med glädje emot våra nyutexaminerade Fänrikar och lärde dem yrkets små baksidor med arbetstidsrapportering, (Kommer någon ihåg beräkningsunderlagen?), bordskicket vid arbete i plutonslagen för uttag av tid ifrån den svarta tidsboken, m.m. Efter några år var Fänriken stor och kunde axla rollen som plutonchef med galans. De som var gammellöjtnanter/kaptener njöt av tiden som instruktörer, adjutanter, m.m. under den spänsitge löjtnantens ledning. Alla kände en delaktighet och samhörighet i arbetet. Kaptenen som instruktör hade ju själv varit med och plockat fram plutonchefen.

I nutid började man med att plocka av förbanden möjligheterna att själva rekrytera ur sina led. En central funktion i Försvarsmakten skulle göra det åt oss. Därefter kommer det ett politiskt beslut att vi inte längre skall få hem Fänrikar ifrån skolan utan det kommer även något så exotiskt som en specialistofficer till sergeant. Man vill göra tydlig uppdelning i vilka som skall vara ämnade som chefer och vilka som skall vara jobbare. Man börjar tala om att cheferna skall skolas till att vara chefer för att komma till förbanden och bli chefer. De här cheferna skall vi inte ha mycket att säga till om, de skall rekryteras utifrån sina skolbetyg och skickas till skola utan att vi som är inne har något att tycka och tänka om. Försvarsmakten sedan får tycka till och anställa de som de tycker är lämpliga men hur skall vi kunna utnyttja en provanställningsperiod för att kunna tycka till om dessa individer? Vi har också specialistofficerarna som också rekryteras utifrån intresseanmälan och intervju med en yrkesrepresentant, förvisso med lägre chefsambitioner men fortfarande utan delaktighet ifrån de blivande kollegorna. Inte någon av dessa officerare har minsta krav på sig förstå vad de egentligen utbildas för. Själv känner jag stor förtvivlan över hur blivande kollegor under förbandspraktik frågar elementära saker, saker som jag tidigare lärt värnpliktiga tidigt under deras utbildning.

Spiken i kistan för många var torsdagens besked, man låter hyffsat nyutexaminerade Fänrikar peta, ja faktiskt peta, undan plats för tidigare års utbildade Fänrikar. Man låter ifrån försvarsmaktsledningens sida klart och tydligt anse att alla tidigare utbildade än det nyinstiftade YOP är att anse som underbefäl som skall kliva åt sidan för att de nya Fänrikarna skall få tillfälle att utöva chefskap. Försvarsmaktens ledning gör klart för dem av oss som varit intresserade av chefskap och vill göra karriär att vi inte längre skall betrakta oss som chefer i karriären utan vi skall vara curlingsopare för de nya Fänrikarna som skall göra karriär.

Jag känner ingen delaktighet i det här tillvägagångssättet och ÖB skyller ifrån sig med hänvisning till att politikerna har bestämt att vi skall ha ett tvåbefälssystem och anställda soldater. ÖB hänvisar sin bristande omsorg om personalen till att politikerna vill snabba på den här omdaningen av Försvarsmakten. ÖB hänvisar till att om vi skall låta förändringarna verka ut av sig själv så tar det 6 till 10 år att bygga förhållandet mellan ”Specialistofficerarna” och officerarna, tid som Försvarsmakten inte har till förfogande. I stället har ÖB bestämt att utan delaktighet peta undan lovande individer för att tillfredsställa politikerna. I det här ränksmideriet kan jag själv känna att en stor del av min yrkesstolthet, självbild och arbetsglädje fått sig en rejäl knäck.

Vem är jag? Är jag den officer jag en gång utexaminerades som eller är jag en officer som är predestinerad att inte göra karriär. Om jag är det förra varför får inte det gälla mina jämnåriga kollegor som har en ännu större vilja, förmåga och, tidigare hade, förutsättningar än mig att göra karriär? Som Magnus Johnsson uttryckte det vill jag avsluta det här inlägget:
För det första måste den verbala reaktionen tas på största allvar. ÖB skriver att de exempel på erfarna truppofficerare som nu får kliva tillbaka som ställföreträdare för att ge plats åt nyutexaminerade officerare är mycket få, "cirka 50 personer" enligt ÖB. Det kan så vara, och det kan även vara så att man i Försvarsmaktsledningen har använt just den siffran för att bedöma "förtroendekostnaden", dvs hur mycket oro och ilska man rör upp genom att driva omstruktureringen. Men då skulle jag vilja påstå att man har skjutit sig grovkalibrigt i foten, eftersom att handlingen i sig - och all mening som den bär på - slår mot samtliga officerare som kan identifiera sig med de 50. Handligen kan nämligen ses så att den inte bara degraderar 50 individer utan devalverar en hel kår.

J.K Nilsson

17 kommentarer:

Patrick Sellman sa...

Inom vilket område i samhället gör politiker och myndigheter ett bra jobb? Jag kan inte se något längre.

Jag vill gå så långt att jag påstår att de mal sönder vårt välstånd då de konfiskerar minst 75% av våra inkomster när vi använt dem och utvecklingen går åt fel håll sedan ett kvartssekel inom alla områden de har ansvar för.

Vi har blivit av med 100 000 vårdplatser och har nu minst per 1000 inv i hela västvärlden.

För att ens komma upp i EUsnitt vad gäller poliser/inv måste vi närapå dubbla antalet poliser. Vad gäller uppklarning av brott där det finns ett offer är vår kår att betrakta som de sämre.

Utbildningsväsendet urholkas på alla nivåer. Rättsväsendet likaså.

Försvar har vi i princip inget längre.

Infrastrukturens underhåll är eftersatt och resiliensen är mycket låg.

Pensions och socialförsäkringssystemen urholkas efterhand.
Osv, osv

Nåväl vem vill påstå att politikerna gör ett bra jobb? Själv börjar jag bli riktigt förbannad allt eftersom barnbarnen kommer och jag känner ett ansvar för deras framtid.

Anonym sa...

Bra och tänkvärt inlägg som jag kanidentifiera mig med.

Problemet med beslutsfattande i FM när det inte gäller kärnkompetensen (väpnad strid) är att många (alla) beslut fattas på bristfälligt underlag, gärna på schabloner istället. En kulturell företeelse från kärndomänen (beslutsfattande i strid). Nu kan man något om hur systemet fungerar i t.ex. UK och US och sätter upp det som schablon. Tyvärr, som vanligt, plockas bara russin ur kakan. Eftersom utveckling och förbättring eftersträvas så lyfts bara sådana sidor av myntet fram. Tidigare erfarenheter och kunskap förkastas i en dynamisk ledning när det är framtid och nästa strid som står i fokus. Vad vi lärde oss igår är irrelevant för striden står här och nu och handlar om morgondagen.

Man kan inte bara införa ett system delvis, och tro att det fungerar. De amerikanska och brittiska systemen innehåller betydligt fler element och kostnader för att fungera än vad vi har som ambition att implementera. Vi har inte råd att införa deras system på en nivå att fungera likadant. Alltså behövs en svensk modell och anpassning. Ok, jag vet, det rimmar illa med "internationell" anpassning, men om man internationellt satsar på ett helt F-35 system, så blir ju inte vi "internationellt anpassade" för att vi köper ett ihåligt skrov utan landningsställ, det vi har råd med, och låtsas att vi kan flyga. Istället väljer vi Gripen, för vi inser att det som behövs är ett komplett system, med alla delsystem på plats och en sammansattt systemförmåga, inom ramen för vad våra medel och förutsättningar.

Vem i FM ledning har konkret definierat och förstått hur hela det svenska personalförsörjningssystemet är tänkt att fungera? Om någon har denna helhetsbild - är den trovärdig mot bakgrund av tidigare svenska förutsättningar och kunskaper? Jag tror att svaret är uppenbart, trots att all annan verksamhet har fått stå tillbaka under de 10 år som man har fokuserat på personalförsörjningsproblematiken. Det är en uppseendeväckande ineffektivitet och organisatorisk inkompetens som nu blir synad! Var är det sunda förnuftet som alltid tidigare har varit ett adelsmärke vid utformning av "den svenska modellen". En modell som alltid varit enastående resurseffektiv i jämförelse med omvärlden.

Anonym sa...

Ett exempel på vad jag menar med den svenska modellen.

Vi har i Sverie utvecklat, infört, vidmakthållt och vidareutvecklat det svenska ehv-systemet (AK 5) med resurser motsvarande några procent av amerikanska dito. Istället för 800 man på ett utvecklingskontor i Fort Benning (?) där ett team på 10 man hanterat en (1) version av M16, så har en (1) svensk utvecklingsofficer på deltid gjort samma jobb för hela ehv-systemet. (Jag vet vad han heter). Ett ehv-system med klart jämförbara (konkurrenskraftiga) systemprestanda och operativ nytta.

En förutsättning är att vi i Sverige inte gjort likadant. Vi har arbetat annorlunda, smartare, och utnyttjat de fördelar vår småskalighet har gett oss. Därmed har vi med en bråkdel av resurser, både avseende manpower, tid och budget, klarat att skapa jämförbara operativa förmågor.

Som kuriosa kan nämnas att idag har vi inte denna möjlighet vad gäller just eldhandvapen längre. Vi har valt att låta den svenska industriella kompetensen och resurserna gå i graven. FM ska ju inte ägna sig åt industristöd längre, utan bara sånt som gagnar FM intressen. Det är tydligen bättre och blir billigare att köpa från dem som lägger 10 ggr mer resurser på att göra samma jobb. Jag tror det när jag ser det.

Samma förhållanden lär gälla domänerna personalförsörjning och ledarskap. Det fanns något smart i den svenska modellen, drivet ur våra utmaningar i form av höga mål kombinerat med småskalighet och begränsade resurser. Det gjorde oss stora i sammanhang där vi borde betraktas som puttefnasker. Vi kunde tom bygga vårt eget stridsflygplan, något oerhört egentligen med tanke på vår litenhet.

Vår personalförsörjning och vårt ledarskap följde inte samma modell som omvärldens. Vi var lite smartare och anpassade oss efter svenska förutsättningar. Behovet, målet, var detsamma som omvärlden, men metoden annorlunda. Detta gjorde oss stolta. Det gjorde oss ännu mer stolta när våra lösningar prövades mot omvärldens och visade sig minst lika bra, om inte bättre. Ta t.ex. förbanden med frivilliga värnpliktiga som stred i Bosnien. De var i många stycken överlägsna sina professionella motsvarigheter som dessutom hade kostat 10 ggr mer att sätta upp och driva.

Men visst ska vi nu släppa denna gamla skit och börja göra som de stora drakarna istället. Att vi själva är ett puttefnaskland med puttefnasklandets förutsättningar är en pikant detalj som vi numera kan bortse från.

Skipper sa...

Det bästa inlägg jag läst på bloggen Väpnaren. Det här sätter fingret på det som många funderar över men aldrig kanske dikuterar på ett konkret sätt. En mycket viktig fråga som tål att debatteras.

Började skriva en kommentar, men den blev så lång att det slutade med ett helt eget inlägg istället.

http://navyskipper.blogspot.se/2012/09/baksidorna-av-akademiseringen-och.html

Mycket bra skrivet J.K. Nilsson, fortsätt så!

Anonym sa...

Den svenska lösningen. Allting i Sverige är och kommer att vara baserat på den svenska särlösningen med det som du lyfter fram som en svensk specialite. Även om ramen kommer att vara OP och SOU så kommer de att genomsyras av svenska lösningar som baseras på vår militära kultur, erfarenhet och historia. Tyvärr så blir det inte synligt på tex olika bloggar för försvars intresserad personal som identifierar sig med sin värnplikt under 70 alternativt 80 talet. En mycket svår utmaning.

Svenska lösningar har varit bra men tyvärr fyller dessa ej längre sin plats. Nu kan vi verka på nästan alla arenor i internationella insatser med hög professionalitet med hög gripbarhet. Bosnien i all ära men det går ej att jämföra kvaliten mellan förband för 20 år sedan och de vi har gripbara nu.

Det som är det svåra nu för FM är att den väl fungerande värnplikten även hade mytbildande dimensioner som är mycket svåra att sakligt argumentera emot eftersom att den har slagit rot så väl i den svenska folksjälen.

Några nyckelfrågor värda att diskutera.
Var det värt att kalla in 10 000 ungdomar per år i syfte att kunna välja ut och attrahera 100 av dessa för att bli officerare?
Var det värt att kalla in 10 000 ungdomar per år för att sedan placera över 90 % av dessa i så kallade malpåsar?

Anonym sa...

Gripbara förband nu???
Vad f-n talar du om??

Anonym sa...

Ja, tänk på alla brandmän som dagligen sitter i malpåse på brandstationen och inte gör någon nytta, istället för de få som faktiskt är ute på dagen och släcker en brand. Varför lägga pengar på flera hundra brandmän när bara 30 per dag faktiskt släcker en brand? Så tokigt! Det borde väl räcka med 30 brandmän på en väl vald ort. Brinner det inte så ofta på den orten, så får man väl överväga att byta till en annan ort där det brinner eller så kanske man kan fjutta på lite så att det går att rekrytera.

De var ju inte riktigt kloka i huvudet förr i tiden!

Anonym sa...

Forskningen gör ständiga framsteg: Tidigare visste vi att dumhet är ärftlig, dvs socialt och genetiskt betingad. Nu visar sig dumhet även vara smittsam, åtminstone mellan individer som tjänstgör vid Rosenbad.

Die dumme schweden sind also Politiker!

QED

Anonym sa...

Ja, myter om värnplikt. Tänk det professionella brittiska och franska förbandet som blev inslängt i en krigszon på Balkan. När campen skulle byggas, så fick man vänta på att förbandets anställda snickare, murare, rörmokare och elektriker skulle hinna med. De civila leverantörerna kunde inte komma in för hotbilden var för hög. Om de hade kommit in så hade förbandet behövt skydda sina civila byggare i första hand istället för att lösa sin huvuduppgift i insatsområdet. Nu hade man tur. Granne låg den svenska campen där man redan fått upp fungerande skydd, el och vatten på grund av att många soldater i det civila var hantverkare. Nu kunde de hjälpa britter och fransmän att få igång sina faciliteter också. Med sin civila identitet i bakgrunden visade sig också svenska soldater ha ett större batteri av metoder och attityder att möta människorna i insatsområdet.

Vilja fåniga myter om värnpliktens eventuella styrkor. Såklart måste professionella soldater vara mycket bättre i alla avseenden. Bara plus till det nya. Bara minus till det gamla. Så är det!

Anonym sa...

Jag har inga problem med att vi återgår till att sända logitsik och verksatdsbataljoner på insats. Dessa behövs i massor men vi måste vara på det klara med vad vi anmäler till NTO eller FN i styrkebidrag.

J.K Nilsson sa...

Gripbara förband ja. För inte alltför länge sedan hade fler förband gripbara inom 48 timmar än vi kommer att ha år 2019, för att inte tala om hur många gripbara förband vi har nu...

J.K Nilsson

Anonym sa...

@anonym 1657 12 Sep-

Bra metafor,,,således har vi en brandkår som är dimensionerad mot hotet och troliga scenarion. Vi har ej anställt 2000 extra brandmän för att stödja det civila samhället vid en Tsunami mot Sverige. Detta tror jag att alla skattebetalare uppskattar för närvarande i lågkonjunkturen.

Anonym sa...

@1422 JK Nilsson
Gripbara,,,,javisst,,,gripbara för att stödja våra insatta soldater i pågående insatser, för att snabbt kunna stödja NATO eller FN vid en ny insats om så krävs samt slutligen för att nyttjas för att hävda vår territoriella integritet vis en "gränsincident"...
Som noteras så har jag ej med scenariot av Rysk Brigads LL på Gotland. Lika bra att jag tar upp detta direkt så att du slipper påminna mig om detta osannolika scenario.

J.K Nilsson sa...

Anonym 14:29, för mer än tio år sedan hade vi anställda beredskapsförband för att snabbt kunna stötta våra internationellt insatta förband. För mer än tio år sedan hade delar av Försvarsmakten separerade inryck varje år för att kunna säkerställa en grundberedskap att snabbt kunna möta ett ökat tryck mot vår territoriella integritet. För mer än tio år sedan anmälde jag mig till ett registerförband för att kunna stå till förfogande att med snabba ryck ställa upp till den som hade en legitim förfrågan.

Ja, det var pinsamt för tre/fyra år sedan men bara för att något blir bättre så innebär det inte att det per automatik är en bra lösning.

Är minnet så kort?

J.K Nilsson

Anonym sa...

Nej minnet är ej kort.
Nyinryckta Värnpliktsförband som FM strategiska klubba? Tacka gudarna för att dessa tider ligger bakom oss

Patrick Sellman sa...

@Anonym 07:38

Blir lite löjligt när du kommer med uttalanden som "Nyinryckta Värnpliktsförband som FM strategiska klubba?"

ÖBs klubba var attackflyget som stod stationerat i Västergötland. Hört talas om hangarfartyget Västergötland :-)

Olika inryckningstider hade vi för att ha tillgång till färdigutbildade eller nästintill färdigutbildade värnpliktiga hela tiden. Nyinryckta var möjligen användbara till bevakning efter AMU skedet.

Nicke sa...

Fantastiskt inlägg!