Väpnaren

Lagen om offentlig upphandling ännu ett hinder för rationell verksamhet?

2012-01-20T13:22:00.000+01:00

Ett kort inlägg för blogg men för långt för Twitter. Med diskussionen hos Chefsingenjören om M-nummer och funktionsobjekt i minne så framstår konkurrensverket som ett direkt hot mot Försvarsmaktens effektivitet. FMV kan inte ta tidigare införd materiel som ett stöd i köpet av ny materiel. Försvarsmakten måste alltså finna sig i att bekosta ett större reservdelsförråd, fler hyllmetrar reservdelskataloger och instruktionsböcker. Försvarsmakten måste alltså finna sig att förmodligen införa flera utbildningar, m.m

Nej det här var inte rolig läsning.

J.K Nilsson

Vad har gjorts? Vad bör göras?

2012-01-17T10:00:00.003+01:00

”På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.

Med detta citat vill jag inleda dagens inlägg, alltför ambitiösa planer och åtgärder har lagts på att fixa det som upplevts vara trasigt. Jag vill därför gå varsamt fram och inte laga sönder det som fungerar.

Inriktningsbeslut 2009 gav oss en inriktning på en försvarsmakt vi inte sett like till, tidigare försvarsbeslut har i princip handlat om att reducera och köpa annan häftig materiel. Vi har fått ett tvåbefälssystem fast ingen har kunnat förklara det geniala i att förändra vårt tidigare system. Vi skall rekrytera och anställa soldater, det finns ingen pliktlag i Sverige som kommer att förse Försvarsmakten med soldater framgent om inte regeringen säger annat. Och vi har ”transformerat” personalhanteringssystemet. Det är inga små puckar som nu har ramlat ned i Försvarsmakten och omstöpningen har börjat, nu gäller det att det att” reformera, inte deformera” för att travestera Lars Fresker. Just nu beskriver jag min syn och min närmaste verklighet.

Tvåbefälssystemet

Om vi börjar med att försöka passa in tvåbefälssystemet i mitt förband så behövs det inte något längre applex med spelkort för att skjuta förbandet i sank. Tvåbefälssystemet inpassat i regelverket gör att vi blir sårbara. Skulle vi ha plutonchefer med de befogenheter som de har nu så skulle deras utbildning vara i klass med läkares. Alltså har man valt bort detta krav men vi måste alltså försöka hitta en lösning, Plutonchefen kanske inte skall direktrekryteras utan man söker ur potten specialistofficerare med läshuvud och låter dessa studera vid FHS på distans och låta aspiranten bli klar för de olika stegen Fänrik – Löjtnant – Kapten vartefter olika delmål vid FHS blir klara? Kanske att man kan ha en anpassad Officersutbildning där ämnen kan valideras utefter praktik och erfarenhet? Min magkänsla säger att det här inte är ett problem för större delen av Försvarsmakten utan det drabbar oss mer specialiserade förband med högre krav på skolgång. Det finns ingen anledning att säga att det är ett skitkasst system som skall återbördas till det tidigare, vi måste varsamt förändra det vi nu går in i med öppna ögon så att det passar regelverket och verksamheten. Jag bryr mig inte om en förvaltare kallas kapten eller liknande, arbetsuppgifterna är desamma och vad en arbetstagare kallas är fullständigt likgiltigt i svensk arbetslagstiftning. Dock skulle jag vilja se att man höll på vilka examen en anställd har, har man en officersexamen så kallas man kapten i stället för förvaltare om man inte skulle vilja validera in tidigare utbildning och kunskaper till en specialistofficersexamen.

Personalförsörjningen

I stort teoretiskt bra men i själva verket så har jag hittills sett pessimistiska siffror angående rekryteringen. Hyffsat stort söktryck men avhopp och oftast mindre antal antagna än platser tillgängliga. F&S skriver om den tyska erfarenheten och bortförklaringarna, uppemot en tredjedel av de anställda hoppar av ”medans tider är”, alltså innan de blir mer eller mindre pliktskyldiga att tjänstgöra. I Sverige har vi hittills i vissa förband omsatt halva plutoner på årsbasis. Vi ser att vi har svårt att träffa rätt i rekryteringen av de kontinuerligt tjänstgörande soldaterna. De tidvis tjänstgörande soldaterna har vi hittills inte kunna erbjuda något godtagbart lagstöd för utbildning och tjänstgöring. I princip är de utlämnade till sin ordinarie arbetsgivares goda vilja och semsterbank. Vi skall också ha majoriteten av våra soldater anställda i formen av tidvis tjänstgörande. De här soldaterna är i stort sett inget annat än forna tiders värnpliktiga, en kortare utbildning följt av en befattning i ett krigsförband där de skall repetitionsutbildas och kanske utvecklas i sin befattning. GSS/T är en grupp som måste vårdas för att de skall kunna ge uteffekt i krigsförband, annars är de lika användbara som gårdagens försummade värnpliktiga.

Att backa utvecklingen på det här området gör att vi förlorar värdefull tid. Ett fullständigt pliktbaserat försvar är sålunda en omöjlighet. Det som återstår då är kraftfulla satsningar på rekrytering, här ser jag att det krävs övningar som faktiskt ger soldaten något. Att i år ställa in övningar för att hålla budgetet tror jag slår rätt hårt mot framtida rekrytering. Ett bra varumärke säljer sig själv, ett solkigt varumärke förblir smutsigt länge trots idoga försök att tvätta. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kostar omställning och det måste få kosta nu. Den förändring jag vill göra är att införa en allmän mönstringsplikt för att ytterligare marknadsföra yrket. På en par års sikt vill jag dock ersätta GSS/T med intresserade värnpliktiga för att kunna fylla upp krigsförbanden så att dessa kan leverera lite effekt. Det kan inte vara guds mening att vi skall ha ett uppvisningsförsvar.

HR-transformeringen

Jag var med om HR-transformering redan innan det blev ett begrepp i försvarsmakten. Plutonchefen skötte i mångt och mycket det som plutonchefen skall göra nu. Till sin hjälp hade plutonchefen då Excell, Word, Emil men inte attesträtt i Palasso. Hur mycket strunt jag än kommer att få så ser inte jag PRIO som den stora boven. Med tidigare blanketter om ledighetsansökan, inköpsanmodan, beräkningsunderlag, m.m. så är det snarare lättare nu. Problemet är att man trodde att personalen skulle kunna sköta det här efter en kortare introduktionsutbildning i form av filmer. När vi hade ett pliktverk som försåg oss med soldater och plutonslaget bestod av plutonchef med ställföreträdande plutonchef och ett antal instruktörer så var HR-transformationen en besparing. Med ett anställt försvar är HR-transformationen en nödvändighet. Jag ser inget annat än att den chef som skall ansvara för rekrytering, utbildning och vidmakthållande av soldater också skall ha ansvaret för dessa även när det gäller lönesättning, sjukskrivning, m.m. Arbetsgivaransvaret förändras inte med vilka blanketter eller datorsystem som utnyttjas. Det är ingen mening i att plutonchefen fyller i en blankett om ledighet för att skicka till någon som skall omsätta den i ett ADB-system. Plutonchefen skall själv kunna jobba i ADB-systemet, på så vis kapar vi ett led administration.

Vid införande av ADB-systemet Prio så måste vi säkerställa att användarna kan hantera det, det görs med riktiga utbildningar och kurser. Innan systemet driftsätts. Cheferna måste också kunna det arbetsrättsliga eller ha stöd i det. Här ser jag ingen annan möjlighet än att de skall ha en motsvarande facklig grundkurs och senare ett gediget stöd via telefon. Vid införande av palasso hade jag en bättre utbildning för att rapportera arbetstid än vi nu fick vid införandet av Prio för att kunna rapportera arbetstid, söka semester, boka resor, m.m. Är någon förvånad över att införandet har varit svårt? Nu stundar ytterligare införanden om någon vecka med bristfälliga förberedelser. Att rulla tillbaka till Palasso ser jag som en omöjlighet. Nu måste vi vårda det vi har.

Krigsförbanden och beredskap

Den här rubriken skiljer sig inte i stort ifrån mitt föregående inlägg, läs gärna det en gång till för att klara ut mina tankar. Nu gäller det att ställa relevanta och uppnåeliga krav. Cynisk beskrev förtjänstfullt de svårigheter dennes förband möter nu. Det existerar en obalans mellan uppgifter och resurser men lösningen kan inte vara att minska på uppgifterna. Vill vi ha uteffekt så måste vi vara beredda att betala för det. Vi är också mitt inne i en förändring det kostar också pengar, vi kan inte förändra samtidigt som vi bromsar oss uppför en backe. Vill vi ha en uteffekt måste vi köpa den materiel som krävs, vi har lämnat demonstratorförsvaret bakom oss. Den politiska nivån har varit tydlig med att den ”strategiska time outen” är över. Då kan vi inte ha materiel och kompetenser i singular. Vi måste tillåta oss att utveckla våra förmågor att uppträda utanför ordinarie förläggningsplatser. Vi måste dock vara smarta och inte förköpa oss på materiel som gör oss lite mer slimmade och lättare. Vi måste lära oss att använda den materiel vi har och skall vi köpa nytt så skall det vara för att växa. Vi måste utveckla baseringsområden och materiel för att kunna verka istället för att bli snyggare.

J.K Nilsson

Vad kunde ha gjorts?

2012-01-16T15:00:00.005+01:00

”Det är skillnad på reformering och deformering” – Lars Fresker 2012.

I tidigare inlägg:” Vad skulle ha gjorts?” ställde jag densamma frågan. I det här inlägget avser jag att, likt Uno Hedin ge mitt svar på gåtan.

I en del kommentarer på internet skriver en del att den pågående ”reformeringen” av försvarsmakten är en logisk följd av åratal av misskötsel. Bo Hugemark spårar denna misskötsel ända ifrån försvarsbeslut 1968 när man inte längre räknade upp försvarsbudgeten enligt Försvarsprisindex utan man gick över till att räkna upp försvarsbudgeten enligt nettoprisindex, en betydande urholkning av försvarsanslagen. 1972 fortsatte, enligt Hugemark, försvarsbudgeten att urholkas och Jaktviggenprojektet tillsammans med en 100 % inkallelse av de värnpliktiga årskullarna inte gick att kombinera på ett kvalitativt sätt. Läs vidare på ”Berättelsen om Operation Garbo”. Den nuvarande Försvarsministern påstås genom dessa tidigare försyndelser har målats in i ett hörn som logiskt leder fram till inriktningsbeslut 2009. Jag vill å min sida mena att det är allt annat än rätt.

Varje ministär är självständigt ansvarig för sina beslut och som jag tidigare redogjorde så var utgångsläget allt annat än gott. Försvarsministern skulle kunnat bryta den pågående deformeringen av försvarsmakten och reformerat den till något användbart och kostnadseffektivt. Jag är så fräck att jag påstår att även om vi inte 2014 skulle ha uppnått den förmåga vi hade 2004 så skulle vi kunnat vara betydligt bättre rustade och vi skulle inte behöva vänta till 2019 innan vi uppnår full operativ förmåga med våra nuvarande fåtaliga förband.

Det man skulle gjort under Almedalsveckan 2007 var att man skulle ha varit beredda att skjuta till medel till Försvarsmakten istället för att som Finansminister Anders Borg påstå att Försvarsmakten skall minska sin budget till år 2010. Försvarsmakten är ingenting man kan skära i utan konsekvenser för staten. Jämförelsen med Sven Otto Littorins budgetnedskärning med en tredjedel är absurd. Vill statsmakten ha ett fungerande försvar duger inte ständiga nedskärningar och omorganisationer, ” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012. Försvarsmakten svalde en rad med uppdrag utöver Försvarsbeslut 2004 men blev inte kompenserade för det. Tänk på att Finansministerns utspel gjordes ett halvår innan NBG 08 skulle stå i beredskap. Statsmakten skulle ha accepterat den extra kostnaden som den dåvarande regeringen påförde Försvarsmakten men man skulle ha hållit Försvarsmakten i ”Herrans tukt och förmaning”, NBG var en gökunge i Försvarsmakten.

Hur skulle vi ha löst krigsförbanden då?

Vi hade faktiskt reformerat, inte deformerat, utbildningsgången för Gruppbefäl, Soldater och Sjömän. Utbildningen av den stora massan skulle ske på två terminer och de som var intresserade av internationell tjänst och tillhörde ett för den internationella tjänsten behövt förband skulle få en tredje termins utbildning och sedan övergå till beredskap. Det här skulle vi kunnat bygga vidare på med ytterligare en termin som förstegsutbildning likt de gamla KB-eleverna och utnyttjat dessa för att kunna svälja ett tvåinryckssystem redan 2010 för att utveckla detta mot 2014 och ha fyra inryck om året. Flygvapnet hade tidigare fyra inryck om året och sålunda alltid hade soldater som var direkt gripbara för krigsuppgift, precis som den nuvarande försvarsministern vill ha 2019. Detta koncept skiljer sig inte markant ifrån dagens GSS/K där man har inriktning att ofta kunna ta emot och utbilda soldater. Alternativet till fyra inryck skulle kunna vara ett inryck om året och anställa ett kompani per bataljon i några år men då går vi mot Volontärsystemet som kanske inte var en lysande stjärna.

Vidare måste soldater fortsätta att öva och repetitionsutbildas för att kunna verka i sin krigsuppgift. Inför repövningar i samband med slutövningar. Låt de repövande soldaterna rycka in och färska upp kunskaper tillsammans med de soldater som skall ha slutövning. Tillpassning av skyddsmask, inskjutning av vapen, m.m. för att kunna gå mot slutövningen. Med jämna mellanrum övas hela brigaden. Det innebär att vi vart annat – vart tredje år samlas alla åtta till tolv muckade kullarna och övar hela det stora krigsförbandet. Den dagsaktuella inriktningen är att vi till absolut största delen skall bemanna krigsförbanden med GSS/T, tidvis tjänstgörande soldater. Anställda soldater som inte skiljer sig ifrån 1980-talets värnpliktiga med avseende på repetitionsövningar.

Genom att vi använder värnpliktiga så fyller vi upp förbanden för att kunna verka på fler ställen med högre kvalitét jämfört med att använda ett fåtal anställda, jag är inte säker på att GSS/T-soldater i mitt fack är så mycket bättre än värnpliktiga.

Vi skulle snabbt och snärtigt kunna lyfta utbildningsdivisionerna på F7 till insatsdivisioner med sidouppgift utbildning. Det som krävs är tillförsel av viss materiel, själva grundmaterielen för att bedriva flygverksamhet finns ju ändå. På sikt när materiel levereras så skulle vi likt Johan Wiktorins tankar om stridsflygförbandsgruppering vid behov öppna upp en flygflottilj inne i landet. För att kunna utbasera stridsflygplan måste vi identifiera lämpliga baser och förbereda dessa, att som nu köra med tankar om koncept med att utnyttja oförberedda civila flygplatser håller inte varken ur ett logistikperspektiv eller hantering av beväpning och annat förligt gods. I ett skymningsläge är det övermaga att kräva att det civila samhället skall ställas på undantag, vi måste kunna vara bättre än så.

Hur ökar vi kostnadseffektiviteten?

” På den åker som ständigt plöjs kan inget gro” – Lars Fresker 2012.

Vi måste låta varje omorganisation och varje effektivisering verka ut innan vi intecknar besparingen. Inför vi ett magiskt stödsystem för lönerapportering, semesteransökan, inköp, m.m. så måste användarna få adekvat utbildning och det måste finnas resurser att fånga felskären i början. Är det en vettig omorganisering och om det verkligen skulle vara en effektivisring så visar det sig och man kan anpassa budgeten efter det nya utfallet. En effektivisering visar sig sällan i början utan det ger sig efter ett tag, därför kan vi inte i panik möta icke infriade löften med ytterligare omorganisering. Dels tappar man uteffekt varje gång man omorganiserar och dels ökar kostnaderna momentant. Flyttar vi verksamhet till annan ort tillkommer pendlarersättning i början innan arbetstagaren hittat nytt boende, traktamente tillkommer, förmodligen uppkommer mycket övertid för att trimma in det nya. Enlig en devis i det civila arbetslivet: ”En effektivisering skall man göra i goda tider, i dåliga tider har man inte råd med en effektivisering”.

Javisst HR-transformationen siktade mot viss besparing men det nya personalförsörjningssystemet kräver en transformering likt den som infördes och då skulle jag vilja se att det nu får kosta istället för att som med Värnpliktiga skulle vara en besparing.

Jag skulle inte alls vara förvånad över om det visar sig att den ekonomiska oredan beror på att vi inte hittat rätt i alla omorganiseringar och HR-transformationen. Det är mycket som går på lösa boliner och det passar in i förutsägelsen att omställningar kostar pengar.

Jag håller med om att det hittills varit på gränsen till gnäll och mindre konstruktivt för att föra verksamheten framåt. Därför kommer jag i morgon att ge min syn på vad som behöver göras nu.

J.K Nilsson

Vad skulle ha gjorts?

2012-01-15T21:44:00.000+01:00

Som Officersförbundts ordförande Lars Fresker skrev i inledningen till den rapport som publicerades häromdagen: ”Det är skillnad på att reformera och deformera”. Med dessa ord vill jag inledda detta inlägg som skall vara en betraktelse över ett misslyckad reformerande, en s.k. deformering.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning stod det klart för de flesta västeuropeiska regeringar att vi det är en ny säkerhetspolitisk giv på spelplanen. Kuwaitkriget och den efterföljande ”Operation Desert Storm” visade att den vapentekniska utvecklingen sprungit långt före den svenska arsenalen. När svenska försvaret ställde upp med soldater i Bosnien så utrustade man den bataljonen med i princip all den moderna armématerielen som försvarsmakten ägde. Debattriologin ”Operation Garbo” skrevs för att visa på resultatet av den politiska försummelsen av det svenska försvaret. Materielen var eftersatt, obefintliga förberedelser att ta emot hjälp utifrån, m.m. Läs mer om skälen den nyss presenterade länken. Kort sagt, läget var uppgivet, det svenska försvaret var ett luftslott. Tekniken och taktiken gick inte hand i hand. Desperat sökte svensk försvarspolitik en ny identitet och ifrån politiskt håll kom ”Det utvidgade säkerhetsbegreppet”

Nu var hoten mot Sverige definierade inte bara som militära hot utan hoten kommer ifrån utsläppande industrier i Sverige och annorstädes, som flyktingströmmar till Sverige ifrån fjärran krig, m.m. Alltså säkerhetsbegreppet blev diffust och Vänsterpartiet motionerade om ”Miljöbrigader” upprättade i Borås där värnpliktiga kunde välja att göra en form av civilplikt. Man talade om att åka ut i världen till krig för att öka svensk säkerhet och man införde ”Utbildningsreserven”. Vi ser att 1990-talet var ett sammelsurium av olika idéer och kreativa lösningar på den säkerhetspolitiska identitetskrisen. Dock moderniserades den svenska försvarsmakten på alla arenor. Dessutom påför man försvarsmakten MOMS- och tullplikt.

Vi införde moderna stridsvagnar och stridsfordon, vi införde moderna modifieringar av Viggen och beställde moderna JAS-flygplan, Marinen fick Visby, Gotland och kompetenta modifieringar av övriga fartyg. Vi beställde demonstrationsprojekt om helikoptrar, indirekt bekämpning, m.m. tekniskt sett har vi kunnat vara väl rustade för 2000-talet. Uttrycket ”Smalare men Vassare” skulle kunnat äga sin riktighet. Operation ”Allied Force” visade, om vi ville ta åt oss, att vår planering, förberedelse och vissa systemlösningar inte alls skulle ha varit lika misslyckade som erfarenheterna av ”Operation Desert Storm” antydde.

2000 – talet låg alltså uppe för en klockren smash mot ett smalare men vassare försvar. Nu hade vi planerna, vi hade förbandsplattformarna och vi hade krigsförbandssystem. Se Hans Js utmärka redogörelse för ”Därför hade vi ett luftförsvar”med kartan över de svenska flygbaserna i Sverige mellan Hälsingland och Östergötland. Dock satte den ekonomiska verkligheten käppar i hjulen. På sommaren 1999 kom så förslag till försvarsbeslut som för flygvapnets del renderade i en avveckling av flygflottiljen F10 i Ängelholm när de har ombeväpnat till flygplan JAS39 samt en avveckling av de tunga stridsflygdivisionerna på F16 utanför Uppsala. Flygbassystemet reducerades till ett fåtal ”Insatsbas Hög” och ungefär lika många ”Insatsbas Låg”, de förstnämnda baserna hade beredskap att ta emot flygplan på den tid ett motsvarande kupplarm drogs, alltså omedelbar drift. Insatsbas låg var ettårsfall där man var tvungen att tillföra materiel men infrastrukturen fanns på plats. Det här försvarsbeslutet renderade i att försvarsmakten hamnade på en skamgräns. Man hade viss trovärdighet i att uppträda över hela rikets yta med krigsförband, dock utan att fylla förbanden med trovärdigt innehåll i form av övad personal. Men man jobbade med demonstratorprojekten och planerade materielmässigt trovärdiga krigsförband och framför allt talade man om de kvarvarande förbanden som ”utvecklingsförband”. Vi hade en framtidstro och det kändes som det var trovärdiga mål och det fanns plats att, vid behov, skala upp försvarsmakten.

Som smolk i glädjebägaren var att detta försvar fram till 2003 underfinansierat med tre miljarder årligen så drastiska tag fick göras. Dessutom bestämde statsmakterna redan innan försvarsbeslut 2004 lades att försvarsmakten skulle minska budgeten med tre miljarder om året år 2008 – 2009. Nu hamnade vi ett helt annat läge. Flygvapnet reducerades till fyra stridsflygdivisioner lokaliserade på två flygflottiljer samtidigt som man behåller (beroende på hur man räknar) två eller tre krigsflygbaser. Uppgivenheten är ganska stor i försvarsmakten. Framtidstron har försvunnit och trots de massiva nedskärningarna stampas inte resurser upp för att utveckla försvarsmakten. I stället får vi ansvaret för Battlegroup 08 i EU och den svenske ÖB.n var euforisk över den möjligheten, han menade att NBG skulle vara en katalysator i ”reformeringen” av försvarsmakten. Vi skulle inte längre ha ett nationellt fokus. Försvarsbeslut 2004 sade att det inte var viktigt att ha svenska förband över Sveriges yta, vi skulle fullt och fast fokusera på de internationella insatserna ty det är dessa som bygger svensk säkerhet.

Efter det svenska riksdagsvalet 2006 tillträdde en koalitionsregering bestående av de fyra borgerliga partierna. Ganska snart stod det klart att den tidigare borgerliga retoriken om att vara försvarsvänlig inte var vatten värd. På fullaste allvar stod den svenske moderate finansministern och talade som en vänsterpartist om vilka besparingar man skulle göra på försvarsmakten. Resultatet var att den svenske försvarsministern avgick då han inte delade analysen att försvarsmaktens uppgifter och resurser var i balans. Stor panik och förvirring utbröt, en politisk analysgrupp tillsattes för att stryka materielprojekt som genererade utgifter. Ungefär samtidigt utbröt krig mellan Ryssland och Georgien. En ännu större panik utbröt, hur kunde vår pålitlige och demokratiske granne provocera och låta sig provoceras av ett litet grannland att krig utbröt? Den nationella förmågan hamnade återigen i fokus och inga grundorganisation/produktions/basförband fick avvecklas. För att rädda upp detta tog man 2009 ett ”inriktningsbeslut” om att reducera flygvapnets stridsflygdivisioner med en fjärdedel, i reella termer kan vi säga att vi har tre divisioner lokaliserade på fyra ställen. Man tog beslut om att stryka viss forskning, utveckling och anskaffning av materiel för att tillföra förbandsbudgeten. Som grädde på moset skall vi byta personalförsörjningssystem till ett som baseras på frivillig anställning av soldater. Ingen riktig mönstring och ingen värnplikt alltså. För att absorbera dessa kostnader och andra kostnader minskade man övriga försvarsmaktens krigs/insatsförband till att låta försvarsmakten likna den fattiga kusinen från landet. Krigsförbanden blir fåtaliga och innehållsmässigt fattigare då man inte längre fyller förbandsmassan med värnpliktiga utan med de fåtal kvalificerade människor som söker. Se mitt tidigare inlägg om inledningen på ”frivilligförsvarseran”.

Framgent kan vi se att behovet att fylla på budgeten för vårt lilla försvar är skrattretande högt. Officersförbundet publicerade som av en händelse inför Folk och Försvars rikskonferens en tentativ analys av försvarsmaktens utgifter de kommande 10 åren.

Så jag avslutar med att ställa samma fråga som detta inlägg har som titel: ”Vad skulle ha gjorts?”. Jag skall ge mitt svar på frågan i morgon.

J.K Nilsson

Ilvilja eller dumhet?

2011-12-25T21:20:00.000+01:00

“Never attribute to malice what can be explained by stupidity” är ett uttryck som I bland används för att gjuta olja på vågor. Vi skall inte anta att någon vill något oss illa om denne är mindre mentalt begåvad. Vi har den här julhelgen stiftat bekantskap med Thor Liberty, ett fartyg som gått ifrån Tyskland till Finland med andemening att det skulle fortsätta till Kina och Sydkorea. Detta fartyg har mottagit finsk hjälp efter en storm och vid en inspektion så har det uppdagats felaktigheter i såväl godsdeklaration som stuvning. Chefsingenjören har tillägnat denna händelse blogginlägget: ”Skuggkrig”, Klart skepp skriver om: ”Patriotrobotarna i Finland på väg till Kina?”, Skipper skriver om: ”Mystiskt fartyg med mystiska robotar i Östersjön”.

De nyss nämnda inläggen har olika ansatser men gemensamt är att de inte bottnar i den verkliga händelsekedjan. Jag försöker nu att anlägga en förklaring till vad som hänt.

Som bekant har den finska tullen, enligt medieuppgifter, funnit 150 ton sprängmedel/explosivämne packade i säckar lagda på pallar fast, fortfarande enligt medieuppgift, skall dessa förvaras i ”Container”. Man har hittat 250 kg explosivämne i ”trasiga förpackningar”. Det mest graverade är att man funnit luftvärnsrobotar deklarerade som ”fyrverkerier”.

Försök till smuggling eller skumraskaffärer? Jag påstår att det är dumheter som ligger bakom. Rätt tidigt fick vi via media veta att den tyska tullen godkänt exporthandlingarna av robotarna men det säger inget om hur dessa deklarerats som det farliga godset de är. IMDG-koden är den samling regler om hur farligt gods skall märkas, packas, separeras, stuvas, transporteras och deklareras. Det här är krav som i princip gäller för hela världen. Skulle jag smuggla dessa varor på ett fartyg så skulle jag till och börja med inte märka godset med därför avsedda etiketter. Jag antar att explosivämnena i säckar var märkta för farligt godstransport på väg/järnväg enligt ADR/RID-regler så därför blev det rätt så uppenbart att de var felpackade och felstuvade. Därefter riktades uppmärksamheten mot de mycket stora förpackningarna ”Fyrverkerier”, förmodligen för att man slarvat med antingen godsdeklarationen där man skall ange bruttovikt på det farliga godset samt nettovikt explosivämne eller stuvningsintyget där man skall ange hur lasten skall packas.

Jag kan förstå att man vill dölja försvarsmateriell det ger problem i angörande hamnar, man vill inte utsätta sig för oönskade risker genom att andra får kännedom om lasten, etc. Det är inga ursäkter att slarva, men vill man frakta så billigt som möjligt så får man leva med dessa slarvpellar. Till och börja med så har man i Tyskland gjort fel när man packat och stuvat materiellen. I alla fall Patriotrobotarna måste ha packats av tyska myndigheter och då kan man ha gjort fel där, alternativt så har rederiet/besättningen märkt om emballagen ifrån UN-nummer för raketer till UN-nummer för fyrverkerier och bytt etiketter. Då stämmer inte godsdeklarationen längre och då upptäcks det rätt så fort.

Jag anser att man rätt och slätt ”tagit en rövare” för att vara lat/billig och hoppas på att inte bli upptäckt. Helhetsbilden av godshanteringen gör att jag har svårt att se att det skulle vara annat.

J.K Nilsson

Captain Obvious speaking

2011-11-29T13:48:00.000+01:00

Jag tycker det är rätt så trist just nu. Det finns så uppenbara självmål ifrån Fö och FML att det inte är någon sport längre att försöka resonera om det, det känns som man skulle idiotförklara er läsare.

Fö säger att personalförsörjningen har lyckats

GMU omgång 1, 2010-03-31, hade 6 600 sökande till 817 platser, så långt allt väl om vi talar om ansökningar till ett väletablerat, välrenommerat företag.

GMU omgång 2, 2011-02-07 hade 3 068 sökande till 401 platser också det hyffsat bra enligt ovanstående resonemang.

GMU omgång 3-4, 2011-04-10 hade 12 467 sökande till 500 platser. Kommentar överflödigt.

Men…

GMU omgång ett hade ett överintag så 838 soldater antogs för att börja sin GMU enligt www.forsvarsmakten.se. Av dessa finns 680 stycken kvar i systemet. Avhoppen under GMU och efter provanställning är skrämmande läsning.

GMU omgång två hade ett underintag. På 401 platser nominerades 409 stycken intresserade men bara 381 stycken blev slutligt antagna. Inga siffror på avhopp har jag tillgängligt än så länge

GMU omgång 3-4 lyckades anta 484 personer till 500 platser ur ett underlag på 12 467 sökande.

Var inte tanken att vi med övergången till frivillighet skulle uppnå hög förbandsuppfyllnad med hög kvalitét? Värnplikten var så usel att soldater inte i hög utsträckning sökte anställning i utlandsstyrkan och var användbara där. Behöver jag verkligen utveckla resonemanget ytterligera?

Då övergår vi till ekonomihörnan.

Året 2008 kom Fö och FML överens om att under åren 2008 och 2009 spara 800 miljoner kronor för att föra över till verksamhetsår2010 och 2011. Läs Lagersten. I den tredje kvartalsrapporten för år 2011 anges att det prognostiserade utnyttjande av anslagskrediten landar på 225 miljoner kronor för år 2011. Behöver jag diskutera och analysera detta faktum som grund för nästa års verksamhet?

Läs gärna den nyss nämnda kvartalsrapporten men inte innan läggdags. Den är en riktig rysare.

J.K Nilsson

Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt?

2011-11-24T21:34:00.001+01:00

Jag tog mig tiden att närvara vid Folk och försvars seminarium: Klimatförändringar och naturresurser – orsaker till konflikt? vid Luleå Tekniska Universitet.

Seminariet inleddes med en presentation av Folk och Försvar, landshövdingen presenterade Norrbotten och dess betydelse för Europas ekonomi. Därefter följdes en kort introduktion av ämnet av Professor Sverker Jager, en intressant början på dagen. Första föreläsare var Malin Mobjörk. Malin kom hade en intressant redovisning om en eventuell koppling mellan resursknapphet och konflikt. Hon presenterade snabbt två studier, den första Warming increases the risk of civil war in Africa etablerar en kausalitet mellan klimatförändring och konflikt i Afrika. Den andra studien: Climate not to blame for African civil wars finner ingen sådan kausalitet. Det här ett exempel på svårigheten att studera fenomenet, beroende på vilket perspektiv vi väljer så kan vi få olika svar.

Mobjörk skiljer på stater respektive individers säkerhet, det är en logisk skillnad, ett jordskred under ett ihållande regn är knappast ett hot mot en robust stat men det kan vara katastrofalt för de som drabbas. Vidare pekar Malin på att knapphet om resurser och klimatförändringar har större sannolikhet att leda till konflikt eller minskad säkerhet om dessa sker plötsligt eller om de är ett resultat av en utdragen process. Vi fick se att man kunnat se att knapphet snarare leder till samarbete mellan stater istället för konflikt. Det var tydligen dubbelt så vanligt att man löste fördelningen fredligt i stället för med konflikt. Inom en stat så verkar knapphet hellre leda till konflikt än samarbete. Mobjörk talar om stabilitet, robusthet, anpassningsbarhet som nycklar för att staten skall kunna fungera under den påfrestning som en klimatförändring kan innebära.

Jag tycker mig kunna se att vi skulle kunna använda Ellinor Ostrom för att förklara det Malin Mobjörk beskriver. I boken ”Governing the Commons” eller ” Allmänningen som samhällsinstitution” på svenska beskriver Ostrom hur förvaltning av knappa resurser skall ske för att det i vart fall skall vara uthålligt.

Som nummer två på estraden trädde Försvarsutskottsledamoten Annicka Engblom, matsedeln för konferensen hade ändrats. Annickas framträdande lämnade en ambivalent känsla efter sig. Å ena sidan beskrev hon vår närmaste omvärld med tyngdpunkt på Östersjön men också en beskrivning av Barentsregionen. Den här framställningen skedde med det synsätt som hon förvärvat under sin tidigare yrkesutövning och hon lät påståenden och antydningar hänga i luften. Å andra sidan lät hon påskina att förändringarna i vårt försvar var nödvändiga för att möta de nya hoten. Det gamla värnpliktsförsvaret var värdelöst, det skulle ta tre år att få mobiliserade förband funktionsdugliga och det går ju inte nu när ett krig kan vara över på två dagar. Vi har också försäkrat oss om hjälp ifrån EU-medlemmar genom Lissabonfördraget. Annicka är alltså ett eko ifrån Finansd… Förlåt Försvarsdepartementet skall det vara. Avslutningen plattade till en annars strålande säkerhetspolitisk redogörelse, jag förstår varför hon lät sina påståenden och antydningar hänga l luften. Som exempel på politiker passade Annicka i seminariet men som någon slags försvarspolitisk sakkunnig lämnade hon mycket att önska. Tyvärr Folk och Försvar men det blev inte bra.

Nummer tre att föreläsa var Staffan Riben, en mycket intressant timme. Mycket information om den globala energianvändningen och problemen som är förknippande med denna. Den ökade efterfrågan på lätthanterlig, billig energi med hög energidensitet kommer att leda till att vi missar IPCC.s föreslagna hanterbara mål om 2 graders global temperaturhöjning. Skulle den, ifrån IEA, prognosticerade energianvändningen infalla så menar man att den globala temperaturhöjningen skjuter igenom 2 graders målet. Vårt problem är inte Peak Oil eller Peak Coal, vårt problem är AGW – den människoskapade globala uppvärmningen. För att lösa detta problem menar Riben att vi måste internalisera de externa kostnaderna för karbonemissionerna. Så länge det är billigt att tanka bilen så kommer vi att göra det. Nu var AGW inte de enda utmaningarna med vårat beroende av fossilt bränsle. Vi har att tänka på leveranssäkerhet, en stor del av oljeexporten ifrån Mellanöstern passerar genom tre trånga sund/choke points. Vi har Mellanöstern och Nordafrika som stora olje och gasexportörer men med interna oroligheter som kan störa leveranserna, Saudi Arabien är ett land som än så länge räknas som stabilt, de härskande har råd att köpa folkets relativa lugn. Som statlig aktör på den internationella arenan har vi en intressant situation som motvikt till Iran, Iran som dessutom lite lojt försöker få världen att tro att de utvecklar kärnvapen.

Kristofer Bergh ifrån SIPRI, Stockholms fredsforskningsinstitut, inledde den sista timmen för detta seminarium eminent. Bergh inledde med att tala om moderna/samtida konflikter, dess bakomliggande orsaker och förklaringsmodeller. Mitthögskolans kurs ”Inbördeskrig och internationell säkerhet” med Jan Ångström som gavs i början på detta sekel var helt spot on. Det Kristofer föreläste om låg mitt i den tidigare kursen. Ett mycket fint kvitto på att det jag tidigare läst fortfarande är giltigt.

Kristofer redovisade de politiska implikationerna för ett avsmältande Arktis. Dock är det än så länge inte så dramatiskt Territorialvattengräns och exklusiva ekonomiska zoner gäller i Arktis också, dock finns det lite oenighet i var kontinentalsocklar slutar i havet. Det som förvånade mig att de hittills mest uttalade konflikterna finns mellan Danmark och Kanada samt mellan USA och Kanada. Ett utförligare resonemang om havsrätten hittar ni hos Skipper. Bergh förde också ett litet resonemang om ”nödvändigheten” att området militariserades men hänvisade till att det inte nödvändigtvis är något negativt. Bergh menar att det är en förhållandevis liten militarisering. Han menar att överenskommelsen om ”Search and Rescue” inom ramen för ”Arktiska rådet” i sig är en militarisering då det oftast är militära enheter som sköter Search and Rescue. Vidare menade Bergh att avsmältningen i sig frigör mer utrymmen hos respektive stat och då måste staterna utöka sin militära närvaro för att upprätthålla det statliga ansvaret att kontrollera sitt territorie. Jag skulle vilja testa SIPRIS slutsatser när de blir klara mot When Are Arms Races Dangerous? av Charles Glaser.

En mycket lyckad dag i stort, trevligt att tala personligt med Lars Ekeman. Mycket kul att känna stämningen på LTU och träffa en annan profil där.

Uppdaterat dagen efter publicering, LTU är förkorting av Luleå Tekniska Universitet, inte Luleå Tekniska Högskola.

J.K Nilsson

Professionalism?

2011-11-19T17:22:00.000+01:00

Jag hade mina funderingar och uppfattningar klara när jag kommenterade ”Parabellums” inlägg: Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv. Men nu fick jag Sveriges radios rapportering ifrån Ekot av en kamrat och funderingarna tog ytterligare några vändningar.

Sveriges Radio sätter vinklingen att det är stödsystemet PRIO tillsammans med HR-transformationen som är grunden till de olycksaliga händelserna. Man menar att Plutonchefens relativa frånvaro har en negativ inverkan på utvecklingen i plutonerna. Men å andra sidan måste jag ställa mig frågan var är den ställföreträdande plutonchefen. Läs mitt resonemang i inlägget ”Ledningsredundans?”. Den ställföreträdande plutonchefen skall genomföra det som plutonchefen planerar och beslutar. Alltså så skall vi ha en ställis någonstans som skall visa pondus. Vidare om vi övar så borde det finnas en övningsledning med biträdande övningsledning. Alltså borde plutonens väl och ve inte stå och falla med plutonchefen. Jag har sett påståenden om att plutonchefens viktigaste uppgift är att vara ute och leda sin pluton så någon HR-transformering skall inte genomföras. Men i enlighet med mitt tidigare nämnda inlägg så måste jag ställa mig frågan om hur en samtida plutonchef leder sin pluton. Vad är målbilden? Ute och tugga gyttja lika mycket som plutonen eller vara det föredöme och inneha plutonens förtroende att omsätta kompaniets order till sin pluton?

Som jag ser det så är det inte meningen att Plutonchefen skall ”prägla” sina soldater det är ställisens uppgift. Jag har sett lite olika bud på vilken inriktning plutonchefen skall ha men för mig efter mycket eftertanke så är det självklart så att det är plutonchefen som är ansvarig för vilken personal denne har i plutonen, det innebär att plutonchefen skall ha mandat att anställa och avveckla personal, allt annat vore barockt. Av detta följer att det också är plutonchefen som blir ansvarig inför personalen att deras löner är rätt, både i inplacering men också i senare revisioner. Det innebär också att Plutonchefen också är den som skall sjukskriva och följa upp rehabilitering, soldaten skall inte behöva jaga runt olika instanser på förbandet beroende på vad som skett. Den närmaste chefen är ju ändå den som skall ha soldatens förtroende att anställningen skall bli bra. För mig handlar det om att det är chefen som är ansvarig, att det knappas rätt i ett stödsystem så kan man säkert avlasta plutonchefen men enligt vittnesbörd från de plutonchefer som hanterat PRIO så är det inte själva knappandet som är betungandet utan det är HR-transformeringen i sig som lett till förändrade arbetsuppgifter. Det är närmast självklart nu när vi skall anställa soldater istället för att plikta in dessa.

Visst är ett ledarskap viktigt men jag tycker mig se i många fall att den som skall ha ledarskapet har retirerat. Varför får soldater för sig att kamratutbilda varandra på GRG utan att göra korrekta åtgärder? Finns inte ledarskapet i utbildning förankrat? Varför tillåter man att yxor ”tar befälet” så det blir galet, är det så att man varken har etablerat ett ledarskap eller ett följeskap? Hur ser soldaten respektive officeren på yrket? Har man en professionell inställning? Är det viktigare att leverera någon form av resultat i stället för resultat på rätt sätt? Jag kan bara hoppas att det blir bättre när vi går ifrån ad hoc-förband och låter plutonerna själva lösa uppgifter och i det innebär att inte låta soldater flytta runt till den för stunden mest spännande plutonen (strategisk reserv, o.dyl.). Att vara soldat måste inte innebära att man måste få vara med om utlandstjänst och göra häftiga saker. Att ge utbildning på ett vapen utan att se till att det är plundrat är inte ett tecken på professionalism.

J.K Nilsson

Gästinlägg: Den nya IT-plattformen för älgjakten – En stridsfråga

2011-11-11T17:15:00.002+01:00

För första gången i denna blogg avhandlas en annan del av svensk statsförvaltning. Ämnet är en fråga som rör främst Naturvårdsverket där man frångått tanken med svenskt remissförfarande. I den här historien ser ut som det finns en möjlighet att det kan röra sig om ministerstyre och jäv, en mycket spännande historia. Här lämnar jag då ordet till Ull. //J.K Nilsson

JRF:s JO-anmälan
Jägarnas Riksförbund (JRF) har JO-anmält Naturvårdverket och en av dess handläggare (NN) för jäv i fråga om den nya IT-plattformen.

JRF menar att NN har varit jävig i frågan då NN tidigare har arbetat för Svenska Jägareförbundet (SvJF) som jaktvårdskonsulent. I detta arbete, skriver JRF i sin JO-anmälan, har NN ”bidragit till att utveckla IT-systemet Viltdata för sin arbetsgivare [SvJF]. Han har därefter även hållit utbildningar i användandet av systemet”. Detta innebär enligt JRF att ”[d]et finns anledning att misstänka NN för jäv i sitt arbete som projektledare på Naturvårdsverket. Det har nämligen endast oerhört kortfattat redovisats överväganden kring alternativa system och inget konkret alternativ till IT-stöd har presenterats Istället har alternativet Viltdata framställts som enda alternativ utan att redogöra för nackdelarna eller fördelarna med det systemet, eller andra system. […] Detta har skett trots att flera remissinstanser påpekat att det är olämpligt att använda ett IT-system som en intresseorganisation (Svenska Jägareförbundet) har utvecklat och som dessutom skall fortsätta äga befintliga databaser. Vidare har remissinstanserna påpekat att det saknas redovisade alternativ till Viltdata…”. Som bilaga till yttrandet ligger ett flertal yttranden från länsstyrelser och andra organisationer.

Bakgrund
Men vad handlar då det hela om? Naturvårdsverket fick den 20 januari 2011 i uppdrag (L2011/194) av regeringen att föreslå en IT-plattform för älgförvaltningen. I uppdraget står det att: ”IT-plattformen ska bygga på gemensamma öppna standader [sic!]. I uppdraget ska även övervägas hur befintliga, redan förekommande datasystem kan användas eller om erfarenheter från dessa kan tas till vara inom ett nytt system.” I förslaget som sändes ut på remiss föreslogs att Svenska Jägareförbundets datasystem ”Viltdata” skulle ingå som en del av det nya IT-systemet. De flesta delarna av IT-systemet föreslogs ägas av myndigheter, utom den del av systemet där inrapportering av fällda älgar samt älgobservationer (ÄlgObs) skulle ske. Detta föreslogs att göras via Viltdata, vilket skulle medföra att rapporteringen ej längre skulle ske till länsstyrelserna utan till SvJF. I figuren nedan syns hur man tänkt sig det nya systemet. Ett flertal system skulle leverera data till en databas som ligger som grund för den nya IT-plattformen.

Uppdraget sändes ut på remiss för yttrande till länsstyrelserna och ett antal övriga organisationer. Ett flertal av dessa lämnade synpunkter på förslaget till redovisning av regeringsuppdraget och ett flertal av dessa påpekade att det var olämpligt att en intresseorganisation skulle äga en så vital del av den nya älgförvaltningen. Länsstyrelsen i Västra Götaland skriver att ”Det är viktigt att rapportering av älgar sker direkt till Länsstyrelsen och inte via Jägareförbundets Viltdata”. Länsstyrelsen i Stockholms län utvecklar samma tanke och skriver ”Då registrering av älgjaktsområden, tilldelningar samt indrivning av fällavgifter är en myndighetsuppgift som även har rättsverkningar för den enskilde bör systemen och underliggande information av rättssäkerhetsskäl ägas av staten”. Länsstyrelsen i Jönköpings län menar samma sak i sitt yttrande: ”En nackdel är dock att inrapporteringen av vissa obligatoriska uppgifter hamnar i ett system som i dagsläget ägs och förvaltas av en intresseorganisation. Länsstyrelsen anser att samtliga obligatoriska uppgifter som rapporteras in av jakträttshavare, licensområde, älgskötselområde och älgförvaltningsområde med flera ska ägas av en opartisk instans.” Ytterligare länsstyrelser skriver liknande och Länsstyrelsen i Uppsala län skriver i sitt yttrande:

Det första som måste ifrågasättas i Naturvårdsverkets förslag är i vilken utsträckning programvaran ”Viltdata” skall begagnas. Denna programvara ägs inte av länsstyrelserna eller någon annan myndighet, varför lämpligheten i att begagna sig av denna för inrapportering av avskjutna älgar kan ifrågasättas. Länsstyrelsen i Uppsala anser att en grundförutsättning i det nya systemet är att de uppgifter som länsstyrelserna har att inhämta och sammanställa skall göras så genom system som länsstyrelserna eller andra myndigheter äger. Att låta privata intresseorganisationer äga system för insamling av data, vilken ej är frivillig för jägarna att lämna ifrån sig, är inte ett alternativ.

Förutom myndigheter så har bl a skogsägarna yttrat sig i ärendet och även de menar att ägandet bör ligga på myndigheterna:

Den kommande IT-plattformen inklusive all för älgförvaltningen relevant data bör ägas och förvaltas av Naturvårdsverket medan driftsansvaret med fördel kan läggas hos Länsstyrelsens gemensamma IT-enhet. På så sätt underlättas, effektiviseras och säkerställs datasäkerhet, långsiktig lagring och den löpande förvaltningen inklusive vidareutvecklingen och styrs inte av enskilda intressen/behov. Vi stödjer därför inte förslaget att länsstyrelsen ska äga portalen och databasen, första stycket, kapitel 3.1.2.5 och motsätter oss helt förslaget att det långsiktiga digitala bevarandet av data säkras genom avtal, sista stycket, kapitel 3.1.2.6. Vi anser inte att det är tillräckligt säkert att med avtal reglera datalagring hos tredje part i alla lägen och föreslår långsiktig lagring hos Naturvårdsverket som har det övergripande ansvaret för älgförvaltningen.

Så ett flertal tunga remissinstanser har varit kritiska till det förslag till IT-plattform som Naturvårdsverket sände ut på remiss. Dock skedde inte några väsentliga förändringar till slutförslaget som Naturvårdsverket lämnade ifrån sig till regeringen. Ingenstans i detta förslag kan skönjas den kritik som remissinstanserna lämnat till verket.

Mooscare
Länsstyrelsen i Västernorrland lämnade även kritik tidigare till Naturvårdsverket. För att arbeta med frågorna om ett IT-system för älgförvaltningen har Naturvårdsverket tillsatt en referensgrupp bestående av representanter för båda jägarorganisationerna, ett antal skogsbolag och ett par länsstyrelser. Från dessa referensgruppsmöten har minnesanteckningar skrivits och i minnesanteckningarna från referensgruppsmötet den 17 maj 2011 står det att representanten från Länsstyrelsen i Jönköpings län presenterat Länsstyrelsen i Västernorrlands IT-system som kallas för ”Moosecare”. Detta har dock Svenska Jägareförbundets representant (JK) i referensgruppen kommenterat med att:

Mooscare ägs av Jägareförbundet som har valt att inte bygga vidare på den lösningen av framförallt två skäl:

1) Gammal utvecklingsmiljö
2) Dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län

Detta avfärdar Länsstyrelsen i Västernorrland i ett mail till Naturvårdsverket den 27 maj 2011. Länsstyrelsen i Västernorrland skriver:

Det är länsstyrelsen i Västernorrlands län som äger Moosecare. Hoppas att det bara är en missuppfattning det som står i minnesanteckningarna, jag vill att du meddelar mej genom ett mail att de representater som sitter i referensgruppen får min information- om ägandet av Moosecare-, jag har inte mailadresserna till dom och som sagt det vore bra om vi kunde komma på ett referensgruppsmöte och presentera Moosecare så att det kommer fram en saklig information ifrån oss i Västernorrland. Avstår i övrigt att kommentera [JK] uttalande.

Till detta har även Länsstyrelsen i Västernorrland skickat kompletterande uppgifter om Moosecare till Naturvårdsverket den 30 maj 2011. I dessa kompletterande uppgifter avfärdas Svenska Jägareförbundets uppgifter om utvecklingsmiljön och strukturen. Man skriver bl a ”Att påstå att utvecklingsmiljön är gammal kan tyda på okunskap om dessa förhållanden. […] Vidare framfördes att Moosecare har en ”dålig struktur, som inte gick att bygga ut till att passa jakten i alla län”. Det går inte att bemöta ett sådant påstående eftersom det inte framgår vilka sakskäl som gett upphov till denna slutsats. Projektets referensgrupp liksom användare av Mooscare förtjänar att få en närmare förklaring till varför Svenska Jägareförbundet har denna uppfattning.”

Trots dessa klargöranden som bemöter både frågan om äganderättsförhållanden och datorsystemet i sig, så avfärdar Naturvårdsverket Moosecare både i remissversionen och i slutversionen av regeringsuppdraget (vilka ej nämvärt skiljer sig åt) med både de tekniska spörsmålen och äganderättsfrågan:

Eftersom det i skrivande stund råder oenighet om rätten till Moosecare, och frågan är om det överhuvudtaget är ett alternativ att bygga på. Viltdata kan även anses som en vidareutveckling av Moosecare med anpassningar för samtliga län och innehåller motsvarande funktioner.” (Sidan 21 i redovisningen av regeringsuppdraget.)

Att Viltdata skulle vara en vidareutveckling av Moosecare kan man också ifrågasätta eftersom Viltdata saknar flera av de funktioner som finns i Moosecare. Det som Viltdata saknar men som finns i Moosecare och som skulle vara länsstyrelserna behjälpligt om det systemet väljs för älgförvaltningen är bl a:

1. Integration med JAS (Det jaktadministrativa system som de flesta (för att inte säga alla) länsstyrelser använder idag.
2. Integration med Agresso som är länsstyrelsernas ekonomihanteringssystem.
3. Administrativt stöd till älgskötselområden
4. Hantering av spillningsinventeringar
5. Hantering av betesinventeringar

Så någon reell anledning att påstå att Moosecare är föråldrat synes ej finnas. Däremot har man från Jägareförbundet marknadsfört Viltdata med att det har kopplats samman med Länsstyrelsen i Uppsala läns datasystem och att data från Viltdata levererats till denna länsstyrelse. Dessa uppgifter har levererats av representanter för Jägareförbundet vid flera tillfällen och på olika informationsmöten och det står även på Viltdatas hemsida . Detta är dock något som Länsstyrelsen i Uppsala län förnekar och har förnekat vid flera konferenser, seminarier etc där frågan kommit upp.

JO-anmälan
Så det är mot denna bakgrund som JO-anmälan görs av Jägarnas Riksförbund. Troligtvis har inte JRF haft hela bilden klar för sig utan gjort en anmälan enbart baserad på NN:s kopplingar till Viltdata och Svenska Jägareförbundet. Dock uppkommer ett antal andra frågor som går utöver JRF:s anmälan till justitieombudsmannen.

Svenska Jägareförbundets reaktion
När Jägarnas Riksförbunds JO-anmälan blev känd gick Fredrik Widemo på Svenska Jägareförbundet till hård attack mot JRF. Han skriver på Svenska Jägareförbundets blogg den 4 november :

Flera aktörer gör sitt bästa för att förändra liggande förslag ända in mot målkaklet. För oss gäller det att försvara de delar där vi lyckats nå vettiga kompromisser för jägarkåren som helhet. Nu senast är det Riksjägarna som försöker förhala processen och konstigt nog göra älgförvaltningen mycket dyrare för jägarna.

Vidare skriver han:

I Viltdata finns dessutom redan alla registrerade jaktenheter med och vi har data långt tillbaka i tiden. Det finns alltså ett färdigt system i drift, som hanterar de verktyg som behövs. Jägareförbundet har utvecklat, driver och äger systemet. Det enda som krävs är i princip att Viltdata länkas in under en portal som även hanterar de andra IT-stöden, exempelvis för att inventera betesskador och fodermängd.
Det skulle kosta mångmiljonbelopp och ta år i anspråk att utveckla ett motsvarande system som Viltdata. Man skulle inte heller förfoga över historiska inventeringsdata, dvs. man skulle få börja från noll. Väljer myndigheterna inte Viltdata för den nya förvaltningen kommer den att bygga på undermåliga data de närmaste åren. Älgförvaltningen skall dessutom vara självfinansierande, och alla de miljoner ett nytt system skulle kosta hamnar därmed på fällavgifterna. Dvs skall tas ur jägarnas fickor.

Han menar alltså att (a) det blir dyrare för jägarna om man inte kommer att använda Viltdata utan väljer att använda ett annat system, och; (b) att systemet måste börja om från början och att det därför tar lång tid att samla samma mängd data som redan finns lagrade i Viltdata. Dessa påståenden måste analyseras närmare.

Dyrare med annat system än Viltdata?
Blir det då dyrare med ett annat system än om man skulle begagna Viltdata? Det är faktiskt tvärt om. Redan idag finns fem miljoner kronor avsatta för att skapa IT-systemet som ska hantera älgförvaltningen. (Dessa fem miljoner innefattar hela IT-systemet för älgförvaltningen och ej enbart den del som Viltdata utgör.) Dessa pengar skall inte tas från fällavgifter eller registreringsavgifter utan från viltvårdsfonden som en engångsavgift (se Prop. 2009/10:239, s 67). Denna fond byggs upp av de pengar som jägarna varje år betalar in till staten för att får jaga då de löser det statliga jaktkortet. Samtidigt så måste man inse att både Moosecare och det andra systemet, som många länsstyrelser använder för älgförvaltningen, JAS (Jaktadministrativt system) redan finns och bekostas av länsstyrelserna och dessa kostnader försvinner inte. Dessa system kan användas på samma sätt som Viltdata används. Det som däremot måste ifrågasättas är om inte kostnaderna vid begagnande av Viltdata blir högre än med Moosecare eller JAS?

Svenska Jägareförbundet skriver nämligen i sitt yttrande över IT-systemet att: ”Förbundet anser att driften och utvecklingen av viltdata.se ska finansieras som en utökad del av Jägareförbundets allmänna uppdrag.” Vidare skriver man att:

”Det första och viktigaste steget är att införa en gemensam databas för länsstyrelserna genom att slå ihop de befintliga JAS-databaserna. Detta medför att de tidigare registreringsnumren för licensområden måste göras om eller kompletteras då de inte är unika mellan olika län. Förbundet föreslår därvid att man använder samma system för konvertering av licensnummer till en nationell databas som används i viltdata, vilken är en nationell databas.”

Så den slutsats man kan dra är att om man väljer att begagna Viltdata så kommer Svenska Jägareförbundet att kräva mer pengar av staten för detta. Dessa pengar som betalas ut som ersättning för det allmänna uppdrag som SvJF har kommer ursprungligen från viltvårdsfonden. Så om Viltdata ska finansieras via det allmänna uppdraget så innebär det att jägarna betalar detta system med sina pengar, inte som en engångsavgift på fem miljoner utan som en löpande utgift på obestämd framtid. Och frågan är hur mycket pengar som ska krävas för denna drift? När är de pengar som avsatts för denna del av IT-systemet uppslukade av de pengar som går till SvJF via en utökning av det allmänna uppdraget?
Den andra delen, att ändra licensnumren för de registrerade jaktmarkerna innebär däremot direkt att pengarna som länsstyrelserna behöver för att finansiera administrationen av detta läggs på fällavgifterna. Så ska man anpassa länsstyrelsernas registreringsnummer till Viltdata så kommer det att kosta jägarna stora pengar! Detta eftersom det är en ansenlig mängd arbete som kommer att krävas för att ordna detta.

Så kontentan blir alltså, att använder man Viltdata istället för något av de befintliga systemen så kommer det att bli dyrare för jägarna!

Avsaknad av tidserier
Fredrik Widemo skriver även som vi sett att ett annat system än Viltdata skulle bygga på undermålig information de första åren. Detta eftersom de saknar de långa tidsserier av älgobservationer som finns i Viltdata. Men man kan då ifrågasätta om det är så att Jägareförbundet inte kommer att dela med sig av dessa tidserier om det kommer ett annat system? Är det så att man måste välja Viltdata för att älgobservationerna skall komma jägarna och älgförvaltningen till del? Om SvJF har jägarnas och älgförvaltningens bästa för ögonen så kommer de givetvis att dela med sig av den information som finns i Viltdata! Allt annat vore småsint och kontraproduktivt.

Man kan även ifrågasätta om SvJF äger den data som ligger i Viltdata. Detta eftersom man fått ersättning av staten för att sköta älgobsen (se bland annat regeringsbeslut om bidrag ur viltvårdsfonden till SvJF där 3 miljoner kronor avsatts för förbundets viltövervakning). Vidare har jaktlagen genomfört älgobsarna på ideell basis och då är frågan om en organisation kan äga denna data och sedan förneka dem (jägarna) som lämnat datan, densamma?

Åter till JO-anmälan
Men vad ska man säga om JO-anmälan då? Tjänstemän ska hålla en opartiskhet i frågor och ja, jag tycker nog att det är bra att frågan prövas av JO. Jag tycker generellt att det görs för lite JO-anmälningar. Tjänstemän i statlig och kommunal förvaltning måste se sin roll i ett demokratiskt system och förfördelas något så sätter det hela systemet på prov. Vi i Sverige är inte så förskonade från korruption, något vi sett i både Göteborg och Falun, men det finns subtilare korruption, om det nu kan kallas korruption, nämligen jäv. Man kan vara jävig och ge fördelar till någon eller några man känner väl eller något man känner för. Ren korruption skall prövas i domstol, jäv skall prövas av justitieombudsmännen och alla måste lära sig var gränserna går. Jag tänker inte dra några slutsatser om NN. Men jag kan undra över en sak och det är det uppdrag NN fått från Regeringen. Regeringsuppdraget, som är undertecknat av Landsbygdsministern, tycker jag trycker lite väl mycket på fördelarna med Viltdata. Är det då möjligt för en statstjänsteman att inte gå efter det som kan synas som önskemål från en politiker som inte vill riskera politikerstyre?

I regeringsuppdraget står bl a:

Svenska Jägareförbundet har tagit fram ett webbaserat system i syfte att ge underlag till förvaltning och övervakning av jaktbart vilt, "Viltdata.se". En av målsättningarna med Viltdata har varit att konstruera en älgdatabas för att tillgodose jägarnas och länsstyrelsernas behov när det gäller förvaltning av älg. Det finns en extern referensgrupp med representanter för länsstyrelser. Naturvårdsverket, Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Sveaskog AB och Lantbrukarnas Riksförbund. I älgdatabasen i Viltdata kan bl.a. hanteras avskjutning, anmälan om jaktresultat till länsstyrelsen, älgobservationer, slaktvikter, ålderssammansättning, reproduktionsdata, hornutveckling, övrig avgång (trafik, stora rovdjur m.m.), rovdjursobservationer samt publika rapporter och sammanställningar.

Och det avslutas med:

I uppdraget bör även övervägas hur befintliga redan förekommande system, som "Viltdata.se", kan användas vid utformningen av en ny IT-plattform eller om erfarenheter från Viltdata eller andra system kan tas tillvara inom det nya datasystemet. Naturvårdsverket arbetar med frågan om ett nytt datasystem för rövviltförvaltning[sic!]. En bedömning ska göras om det finns skäl att samordna de två systemen.

Med detta måste en sista fråga belysas. Den rättsliga frågan!

Jägareregister hos intresseorganisation?
Om Viltdata skulle bli det system som skall användas i den nya älgadministrationen för inrapportering av fällda älgar eller andra icke-obligatoriska uppgifter från jägarna, så är frågan om det vore juridiskt korrekt.

Den 23 december 2009 meddelande Regeringsrätten sin dom i mål 5783-09. I domen avslogs JRF:s överklagan att få ta del av jaktkortsregistret. JRF hade begärt ut detta från Naturvårdsverket eftersom SvJF fick ut dessa uppgifter. Naturvårdsverket avslog begäran med hänvisning till sekretesslagstiftningen (5 kap 5 §). Naturvårdsverket skrev i sitt avslagsbeslut (dnr 422-4210-09 Sq):

Vid en prövning om uppgifterna ska kunna lämnas ut måste enligt Naturvårdsverkets bedömning beaktas, inte bara risken för att den som begär uppgifterna utlämnad ska missbruka dessa utan även att uppgifterna kan komma på avvägar och därigenom användas i brottsligt sammanhang. De uppgifter som jaktkortsregistret innehåller är känsliga genom att de ger information om vem som har skjutvapen.

Kammarrätten hade dock gett SvJF rätt att ta del av samma handlingar år 2003 i mål nr 5033-03 där SvJF överklagade ett liknande avslag de fått från Naturvårdsverket. Detta gjorde att SvJF kunde ta del av de ca 300 000 jaktkortslösarna i landet.
I detta fall gjorde dock Naturvårdsverket bedömningen att utlämnande av samma uppgifter till JRF skulle vidga kretsen av de som hade tillgång till de i jaktkortregistret känsliga uppgifterna. Man skrev vidare i sitt beslut: ”Vidare anser verket att ett bifall till denna begäran riskerar att få prejudicerande effekt så att ett utlämnande även måste göras till andra jakt- och friluftsorganisationer eller till tidskrifter med motsvarande intresseriktning.”
Detta avslag överklagades som sagt till både kammarrätten (mål nr 5163-09) och så småningom till Regeringsrätten. Båda instanserna avslog överklagandet och fastställde därvid Naturvårdsverkets beslut. Regeringsrätten motiverade beslutet med:

Enligt 18 kap. 16 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess hos bl a Naturvårdsverket för uppgift som hänför sig till jaktkortsregistret, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan fara för att vapen och ammunition kommer till brottslig användning. […] I lagstiftningsärendet anfördes att den myndighet som prövar ett utlämnande måste beakta inte bara risken för att den som begär att få uppgifterna utlämnade kan missbruka dessa, utan även att uppgifterna kan komma på avvägar så att vapen sedermera hamnar hos någon som kan använda dem i brottsligt syfte. […] Även om det inte finns anledning att ifrågasätta vad Jägarnas Riksförbund uppgett om att man avser att låta endast ett begränsat antal personer ha tillgång till uppgifterna och förvara dem på säkert sätt, står det enligt Regeringsrättens mening inte klart att ett så stort antal uppgifter kan lämnas ut utan fara för att vapen och ammunition kommer till brottslig användning.

Således ser vi att andemeningen i lagstiftningen, även om paragrafen som nämns enbart omfattar jaktkortsregistret, är att myndigheter inte skall lämna ut uppgifter som kan göra att vapen och ammunition hamnar i fel händer.

Om Viltdata skulle begagnas för inrapportering av fälld älg eller andra för jägarna obligatoriska uppgifter att lämna, så innebär det att ett icke-frivilligt register över jägare kommer att upprättas hos en privat intresseorganisation. (Frivilliga register utgörs av organisationernas egna medlemsregister.) Om man bortser från det faktum att det finns många jägare som inte sympatiserar med SvJF och därför inte vill lämna uppgifter till denna intresseorganisation, så är frågan om ett register som kommer att omfatta företrädare för idag ca 25 000 registrerade jaktområden ( se Regeringens prop 2009/10:239, s 8 ff ) inte är att betrakta som ett omfattande register över vapenhavare? Även om B-områden försvinner med den nya älgförvaltningen så torde ine dessa försvinna, utan övergå till så kallade oregistrerade marker. Även från dessa marker skall fällda älgar rapporteras. Vidare så kommer företrädare för jaktlag som ingår i älgskötselområden att bli registrerade.

Mot bakgrund av detta så får det anses tveksamt att låta SvJF hantera ett så omfattande, icke frivilligt, register över jägare. Risken är, som fastslagits av Regeringsrätten, uppenbar att vapen och ammunition hamnar i fel händer. Och även om det inte skulle vara direkt lagstridigt så skulle ett liknande register i händerna på en intresseorganisation strida mot lagstiftarens intentioner. Man har när man sekretessbelade jaktkortsregistret i proposition 1999/2000:73 bl a skrivit:

Uppgifterna i registren är en informationskälla för presumtiva brottslingar om var det kan finnas vapen. Stöld och brottslig användning av jaktvapen bör förebyggas genom bestämmelser om sekretess.

Regeringen diskuterade vidare i propositionen om lämpligheten att en intresseorganisation handhade inte bara jaktkortsregistret utan även jägarexamensregistret:

Registren [jaktkorts- och jägarexamensregistren] förs i dag av Jägareförbundet. När det gäller förhållandet mel lan myndigheter och organisationer liksom mellan organisationer får det inte finnas risk att något särintresse får ett orimligt stort inflytande över verksamheten. Förvaltningsuppgifter på jaktens och viltvårdens område som innebär myndighetsutövning bör inte annat än i undantagsfall fullgöras av intresseorganisationer. Jägareförebundets uppgift att administrera
jaktkortsregistret och jägarexamensregistret är dock att likna vid myndighetsutövning. Om registren förts av myndighet och enskild begärt att få del av uppgifter ur dessa register hade detta betraktats som myndighetsutövning. Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet gäller dock inte i de register som förs av Jägareförbundet.
Nuvarande ordning är enligt Jaktutredningen inte bra från informations-, rättssäkerhets- och konkurrenssynpunkt. Detta talar för att en myndighet tar över ansvaret för båda registren.

Med detta flyttades ansvaret för jaktkortsregistrer från SvJF till Naturvårdsverket. Så man bör allvarligt kunna diskutera lämpligheten i att nu åter igen ge SvJF ett register över vapeninnehavare och ett register som myndigheter skall nyttja sig av för att kontrollera att jägarna följer lagstiftningen. Detta eftersom registret används för att kontrollera att fällavgifter är inbetalda på korrekt sätt.

Diskussion om dessa rättsliga frågor har inte diskuterats av Naturvårdsverket i regeringsuppdraget. Det kan synas att man borde ha gjort det, men det kan vara lätt att förbise, men Länsstyrelsen i Stockholm har diskuterat Viltdata i förhållande till rättssäkerhet. Så detta borde ha avhandlats i redovisningen av regeringsuppdraget, kan man tycka, och man kan även se många likheter i diskussionen som fördes då jaktkortsregistret fördes över till staten och den nuvarande diskussionen om Viltdata.

Oavsett vad, så skall det bli intressant att se vad utgången av både JO-anmälan och frågan om det nya IT-systemet blir.

Den nya säkerhetspolitiska doktrinens triangel

2011-11-07T23:39:00.001+01:00

”’Ett land som prioriterar andra länder först har mist sin etiska och moraliska kompass och ansvar inför sina egna medborgare.’

Nu är ju inte beslutsfattarnas mening och uppfattning om dagens utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik att den handlar om att hjälpa andra istället för det egna landet. Det är, enligt dem, ett nytt sätt att lösa behovet av att försvara Sverige och svenska intressen. Målet är fortfarande nationellt försvar, medlen är nya och innebär en annan syn på, och användning av, våra stridskrafter.

Att du uttrycker dig så, ger tyvärr signalen att du inte alls har förstått dagens förda säkerhets- och försvarspolitik.”

Ovanstående citat är hämtat ur en kommentar som beskriver hur Kn Jan-Olov Holm kan upplevas som debattör. Jag är givetvis övertygad om att Kn Holm själv kan svara för sitt eget resonemang men ovanstående kommentarer till Peter Neppelbergs gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms: Gästinlägg: Del 4 – Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013? tjänar som en utmärkt ingång till mitt resonemang. Citatet återger mycket väl formulerat hur den svenska politiken vilar på Lissabonfördragets skakiga grund:
”Solidaritetsklausul

Lissabonfördraget innehåller även en så kallad solidaritetsklausul som innebär att EU-länderna ska hjälpa varandra i händelse av en katastrof eller en terroristattack, och en försvarsklausul som innebär förpliktelse till hjälp vid ett väpnat angrepp. Klausulerna ställer dock inte entydiga krav. Sverige och övriga länder kan välja på vilket sätt de ska hjälpa ett annat medlemsland eller hur de vill ta emot eventuell hjälp.

Grundtanken är att ett lands säkerhet byggs i samverkan med andra. Men också att länderna idag i EU är så integrerade och beroende av varandra att det knappast är möjligt för övriga EU-länder att ställa sig neutrala om ett medlemsland hotas. Fördraget medför även en gradvis utveckling av en gemensam försvarspolitik, som enligt fördraget kommer att leda till ett gemensamt försvar.

- EU kommer att ha en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Men det är inte samma sak som att EU skaffar sig egna stående förband, förutom möjligen en central stab. Istället kommer länderna att anmäla olika enheter till ett gemensamt register, ungefär som de gör idag. Redan kan man säga att det svenska försvaret är en del av det europeiska, säger Hanna Ojanen.

Vi kan åskådliggöra det här med följande triangel:

För att den förda svenska säkerhetspolitiken skall kunna vara komplett skall alla tre spetsarna av triangeln kunna uppnås. Den översta spetsen beskriver Claes Arvidsson i ”Försvaret i Medierna” som: ”Om vi inte ställer upp solidariskt i Afghanistan kan vi inte med självklarhet räkna med att i ett krisläge få hjälp av andra.” De nedre spetsen av triangeln bygger på vår statsministers regeringsförklaring 2010 och 2011 där vår statsminister fastslog att vi i Sverige inte kommer att vara passiva i händelse av angrepp på våra grannländer. Detta kan också spåras i 2000-talets försvarsbeslut, regleringsbrev till försvarsmakten, försvarsbudget, m.m.

Som resultat av den förda försvarspolitiken har Sverige bara förmåga att helt genomföra den översta spetsen. Vi har inte övat att snabbt lämna stöd eller ta emot stöd. Minns talet om ”Förtätningar” ifrån försvarsmaktens tidigare GD, ett resonemang som då ivrigt påhejades av Allan Widman. Om vi inte har utrymmen och handlingsfrihet på våra befintliga förband så kan vi inte ta emot stöd. Skall vi hyra garageutrymme för stridsfordon hos lokala bilverkstäder och inkvartera soldater på lokala hotell? Nej för att vi snabbt skall kunna ta emot stöd skulle vi snarare expandera vår grund/prod/basorganisation. Flygflottiljer och arméförband skulle behöva spridas ut på ytan över Sverige för att vi skall kunna ta emot hjälp. En rationell och framtidssäkrad lösning skulle vara för flygvapnets del att sprida ut våra fyra insatsdivisioner till fyra verksamhetsställen samt bevara LSS/flygskolan/TIS JAS på nuvarande verksamhetsställen, devisen är ”Verkan genom spriding”. Utöver detta så behöver vi antingen fortifikatoriskt skydda flygplanuppställningsplatser till 100% eller antingen minska på ambitionen att fortifikatoriskt skydda flygplanplatser och sprida till ytterligare baser. Genom att bygga ut krigsbaser så uppnår vi ytterligare spridning och därigenom skydd och verkan. Vi måste ha en basorganisation och basbataljonorganisation för att kunna betjäna egna och stödjande flygförband. Vi måste då kontinuerligt öva likt mitt inlägg: Host Nation Support. Liknande resonemang kan appliceras på armé- och marinstridskrafterna.

För att kunna lämna men också ta emot hjälp måste vi kunna säkerställa att förband kan både lämna och komma till Sverige. ”Bosse” skriver om problematiken gällande luftherravälde här: Står sig gen Bengt Nordenskiölds strategi idag? Vi måste avvärja hot mot en rätt så stor del av Sverige eller det mottagande landet för att vi skall kunna ha verkan mot hotet. Vi måste också förbereda oss på tidsperspektiv som sträcker sig upp till en vecka för ett snabbt beslut och snabb ”deployering” av stridskrafter till vår hjälp. Om beslut drar ut på tiden så kan vi räkna tiden i månad och mer innan främmande stridskrafter kommer till vår hjälp. Det snabbaste alternativet för vår räkning torde vara en Norsk NATO-lösning där den hjälpande staten har förhandslagrat materiel på norsk mark och ”bara” har att ta emot personal. I det här alternativet så räknas tiden till hjälp kommer fortfarande i dagar. Vi måste alltså ha bemannade luftvärnsförband på en mängd platser i Sverige om omvärldsläget försämras, vi måste gå till sjöss med våra fartyg för att skydda tillförselhamnar och förtöjningsplatser. Handen på hjärtat alla försvarsanställda, hur snabbt kan ert förband verka ifrån ny plats i Europa? Kan denna insikt tjäna som vägledning till vad vi kan förvänta oss av en eventuell hjälp?

Att försumma att dimensionera och öva för min triangels nedre spetsar är att negligera det svenska folkets behov av ett fungerande militärt försvar. Det är inte ett uttryck för den nya säkerhetspolitiska doktrinen, tänk på att det är handlingar som räknas inte tankar eller ord.

J.K Nilsson

Ledningsredundans?

2011-10-23T19:34:00.000+02:00

Nej det är inte en redunans av elektriska eller vattenledningar jag menar. Jag har lite synpunkter på HR-transformeringen, tvåbefälssystemet och den vilande värnplikten. Efter Rosersbergsseminariet för ”Första linjens chefer” så har jag varit full av funderingar och tagit mig tid att formulera mina tankegångar.

Tittar vi på en pluton med plutonchefen som första linjens chef såsom visionerna är nu så är denna en Taktisk officer med akademisk officersexamen ifrån Karlberg. Den taktiska officeraren skall ha svart bälte i ”management”, Clausewtitz, Rekrytering, personalavveckling, m .m. Ställföreträdande plutonchefskall ha svart bälte i taktiskt uppträdande och hålla chefen i handen för att kunna utveckla en hållbar plan för plutonen. Jag ser några problem eller ”utmaningar” med det här förfarandet, jag skall hålla mig kort och ge mig i kast med några kärnfrågor.

För det första: Kan plutonen verkligen fungera H24? Det vill säga, verksamhet som kräver Förmåga dygnet runt kommer i mina ögon inte att fungera. Chefen som måste vara tillgänglig för högre chef och som måste kunna göra avdömmanden måste också sova någon gång. Om inte plutonchefsskapet kommer att fungera fullt ut utan att förlita sig på en ställföreträdande med specialistkompetens har plutonchefen reducerats till en personaladminstratör. HR-transformeringen skapar alltså inget annat än stor mängd personaladministratörer och personaladminstratörer skulle effektiviseras bort.

För det andra: Om plutonchefen skulle bli kontinuerligt frånvarande måste plutonen tillföras en ny plutonchef eller plutonen förstärker en befintlig pluton. Vi kommer med andra ord att hänvisas till ad hoc-lösningar. Kommer det här att gynna verksamheten? Den nya plutonchefen måste arbeta in sig i läget eller plutonen måste finna sina nya arbetsuppgifter i en ny pluton som måste förändras för att kunna fungera.

För det tredje: Var någonstans finner vi platsen för en blivande plutonchef? Bland soldatraderna där soldaterna arbetar? Inte vad jag sett. Bland gruppcheferna? Nej, och ställföreträdande plutonchef skulle ju vara en specialistofficer. Plutonchefen kommer alltså att vara en teoretiker av rang.

Lösningen på de farhågorna ser jag i att Plutonchef och Ställföreträdande plutonchef har samma förmågor och befogenheter. Kräver verksamheten att plutonen är igång dygnet runt kan grupperna växelvis återhämta samtidigt som de har en rudimentär ledning och kompanichef kan pilla i kompaniet utan att överrida en plutonchef. Om Plutonchef med sin ställföreträdande är jämlikar kan ställföreträdande plutonchef gå direkt upp och bli plutonchef, i snabba lägen skulle då en gruppchef kunna bli fältbefodrad och träda in som ställföreträdande plutonchef fram till att en taktisk officer kan tillföras plutonen. Med den här lösningen så finner vi också den blivande plutonchefens insteg.Den blivande plutonchefen kan gå i selen samtidigt som den lär sig yrket med det arbetsgivaransvar det kräver. Specialistofficerarna får då gå in som grupp och troppchefer. Detta resonemang för också Leif Ölmeborg vid Livgardet i en insändare till ”Försvarets Forum, nr 3 April 2011”.

För det här skall kunna realiseras måste vi ha en annan syn på skolverksamheten. Att lyfta en soldat till gruppchef kanske inte kräver lika mycket skoltid som den som skall gå in som ställföreträdande plutonchef. Beroende på befattning så bygger man på med YBK (Yrkes och Befattningskurser) som också får tillgodoräknas i en examen för Taktisk officer.

Vi kanske också måste fundera på hur mycket som krävs för att kunna gå i selen som Plutonchef. Som det verkar nu så skall de blivande Taktiska Officerarna kunna befordras av förbandschef upp till den grad som behövs för att kunna ta tjänsten som kompanichef efter att gått YBK mot de befattningar som de skall bestrida. Kanske det inte alls behövs alla tre åren på Militärhögskolan Karlberg och en fullständig treårig examen om målbilden är att en plutonchef skall sitta i befattning i åtta till tio år. På åtta till tio år hinner en hel del hända och kunskaper blir inaktuella. Kanske vi skall titta tillbaka mot vår tidigare officersutbildning som i mångt och mycket i tid liknade dagens utbildning till Specialistofficer som då mynnade ut i en Fänriksexamen. Efter en tid som fänrik utbildades den blivande löjtnanten inför sin utnämning. Senare när det var dags att kliva upp ett pinnhål så blev det skolbänken en vända igen. Om vi skulle göra utbildningen för varje steg mindre generell och mera befattningsinriktad så kan vi korta ner den totala utbildningstiden mot vad morgondagens kompanichefer kommer att genomgå. Det kan inte vara rimligt att den teoretiska generella grunden till kompanichef skall läggas innan officeren ens blir anställd.

Som vi ser nu finns det en stark koppling mellan utövandet av ledarskap – chefsfunktion och utbildning. Jag avser att i senare inlägg redovis mina tankar om en möjlig och enhetlig utbildningsgång. I detta inlägg har jag inte läst in mig på specialförbandens erfarenheter och det finns säkert underlag som jag kommer att förändra min uppfattning. I vilket fall så finns det stoff för ännu ett inlägg.

Jag vill också tacka ”Cynisk” som ställt upp och hjälpt mig att putsa till min stil och tankegångar. Jag vill också tacka ”Sinhue” för sitt inlägg: ”HR-transformation - succé eller misär?” som väckte min helgslummer och lyfte mitt engagemang.

J.K Nilsson

Mina tankar om Kn Holms öppna brev

2011-10-16T14:25:00.000+02:00

Försvarsmakten är riksdagens och regeringens verktyg att sätta kraft bakom sin förda säkerhetspolitik. För att vi skall kunna vara lojala med uppdragsgivaren, i det här fallet regeringen, måste vi ha verktyg att granska myndighetens verksamhet. Som medborgare har vi både rättighet och skyldighet att granska regeringens arbete för att vi skall kunna använda vårt väljarinstrument att avsätta den regering vi tidigare har gett i uppdrag att förvalta vårt intresse.

I riksdagsvalet 2006 gick en partikoalition under namnet ”Allians för Sverige” till val. I ”Alliansens” valprogram för det försvarspolitiska området såg vi ett tydligt fokus på insatser i utlandet, målet var 2000 soldater kontinuerligt tjänstgörande i utlandet. Vi såg ett tydligt fokus på EU.s solidaritetsklausul. Vi väljare, eller åtminstånde en majoritet av väljarna i det riksdagsvalet gav sitt stöd till Alliansens försvarspolitik. Trots att Alliansen under mandatperioden breddade fokuset i försvarspolitiken till att också anta en närområdesprincip, Alliansen reformerade försvarsmaktens personalförsörjningssystem och införde ett tvåbefälssystem. I valet 2010 accepterade väljarna detta och gav sitt indirekta stöd till detta genom att inte välja en opposition till sittande regering. Vi ser alltså att Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige genom att dels aktivt agera och dels genom att ta emot hjälp utifrån i enlighet med den försvarspolitiska proposition och dels genom de regleringsbrev som försvarsmakten tar emot på årlig basis.

Arméinspektörens fältövning under hösten 2011 syftade enligt: Övlt Stefan Eriksson

” ...[S]studera möjligheter och begränsningar med krigsförbanden i insatsorganisation 14 (IO14) i ett nationellt sammanhang. Förutom detta omfattade fältövningen även genomgångar av Arméinspektören och chefen insats (C INSATS), presentationer av ny Militärstrategisk Doktrin, försvarsplanering samt en fördjupning från Försvarsdepartementet om den s.k Solidaritetsförklaringen.” Källa: Armébloggen

Gott nog om det bara förhöll sig så. Emellertid skriver Wiseman på Wiseman’s Wisdoms: ”Under den i Markstridsskolans regi nyss genomförda "Arméinspektörens Fältövning" med syfte snarlikt det som beskrivs i arméinspektörens blogginlägg, hade en representant ur Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjudits in för att tillsammans med representant ur Försvarsdepartementet ge perspektiv på solidaritetsförklaringen. Att KKrvA skulle ge sin syn på solidaritetsförklaringen och de utmaningar som den medför bedömdes dock någonstans som olämpligt och momentet ströks och endast Försvarsdepartementets syn på solidaritetsförklaringen gavs.”

Enligt rykten skulle den pensionerade generalmajoren Karlis Neretnieks vara Kungliga krigsvetenskapsakademins representant för att presentera Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på den svenska solidaritetsförklaringen och resultatet av övningen. Av någon anledning uteblev Neretnieks anförande dock kvarstod inbjudan att studera övningen. Enligt ryktena stoppades Neretnieks anförande av Försvarsdepartementet med skäl som att det skulle skapa en internationell kris, förmodligen kände sig Försvarsdepartementet sig trängda av dagens förhållanden i Försvarsmakten.

Av någon anledning verkar man ifrån den politiska nivån styra myndighetens övningar och information till myndigheten. I Svensk förvaltningstradition är detta något som den politiska nivån inte skall göra. Svenska myndigheter skall sköta sig själva utifrån de riktlinjer som tilldelas. Möter inte myndigheten den politiska nivåns riktlinjer kan departementet välja att tillsätta ny myndighetschef eller förändra regleringsbrevet till nästa år. Vi har sett detta i fallen med SIDA,Jordbruksverket och Skogsstyrelsen vilka alla tre under 2000-talet fått nya Generaldirektörer efter att departementen inte ansett att myndigheterna mött kraven. I det aktuella fallet med Arméinspektörens fältövning så är handläggandet av Försvarsmaktens förmågor i förhållande till de politiska åtagandena inte acceptabelt ur väljarsynpunkt.

Det har inget med att bedriva politik överhuvudtaget, det har med möjligheten att vi som väljare har förmåga att utvärdera den förda politiken och huruvida departementet kan reglera myndigheten på ett korrekt sätt. Om departementet anser att Försvarsmakten inte lever upp till förväntningarna så har departementet vissa verktyg att använda. Om departementet avstår att använda sina verktyg så måste departementet stå till svars inför regeringen och regeringen då i förlängningen sina väljare. Det har inget med att göra med om SD eller MP har ett bättre partiprogram för försvarspolitiken men om Försvarsmakten inte möter den sittande regeringens riktlinjer kan det vara bättre att oppositionen tar över om det leder till att myndigheten agerar i enlighet med regeringens regleringsbrev och propositioner. Det blir förutsägbart för oss väljare.

Jan-Olov Holms brev söker svar på kompetensen hos de som enligt ryktena vill olovligt styra myndighetens arbete. Det är illa nog med ministerstyre, i vissa fall kan det pragmatiskt vara förlåtligt men om de som vill ministerstyra saknar sakkunskap och försöker mörka så uppstår synergieffekt i dåligheter. Lämpligt nog har Johan Wiktorin publicerat Kungliga Krigsvetenskapsakademins syn på Solidaritetsförklaringen på bloggen Försvar och säkerhet. Var det här så farligt att redovisa under övningen och varför skulle det ifrån departementets håll vara förbjudet? Och är det här ett politiskt utspel och inget utspel på att peka att den förda politiken inte alls stämmer överens med retoriken?

J.K Nilsson

Öppet brev till Försvarsmaktens GD Ulf G Bengtsson och statsekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell

2011-10-15T14:34:00.001+02:00

Följande inlägg består av det öppna brev i e-postform som Kn Jan Olov Holm tillställt: Försvarsmaktens GD Ulf G Bengtsson och statsekreteraren i försvarsdepartementet Håkan Jevrell. Kopia/Cc till ÖB, infodir, ordf och vice ordförande försvarsutskottet.

Mitt syfte med publiceringen är att lyfta upp mejlet ifrån kommetarsfältet för inlägget Att lyfta debatten? på Bloggen Wisemans Wisdoms. Kn Holm är tillfrågad och ställer sig postiv till att att låta mig publicera brevet, vilket jag ställer ett stort tack till. Jag kan hoppas på att fler, om Kn Holm är postiiv, följer mitt exempel och lyfter brevet.

J.K Nilsson

Hej

Det kommer en del inlägg och kommentarer som gör gällande att

Övningsupplägg och innehåll på Armeinspektörens Fältövning har styrts av GD och Försvarsdepartementet.

Kan ni klargöra på armeblogg/försvarsmaktens hemsida ert motiv till detta?

Om ni har sakkunskap att bidra med vad gäller :

övningsupplägg
beskrivning av motståndaren handlingsfrihet över tid
motståndarens operativt och taktiska agerande
eget operativt operativt taktiskt agerande
metodutveckla våra egna stridsmetoder att lösa uppgifter

så tar vi tacksamt emot er sakkunskap och engagemang.

Om ni känner att ni slackar här i kompetens och förmåga föreslår jag att ni avstår framtida inbrytningsförsök.

Ni kan välja att svar mig på nedanstående kanaler
eller via massmedia.

Vänligen

Kn Jan-olov Holm 30:e hvbataljonen

FMV rekommenderar en till två helikoptrar

2011-08-17T19:23:00.001+02:00

I morse slog ekot på den stora trumman och anklagar den dåvarande försvarsministern von Sydow för ministerstyre. Vi kan läsa följande sammanfattning på Sveriges radios Eko:

När försvaret köpte nya helikoptrar 2001 gick man tvärs emot rekommendationen från experterna vid Försvarets materielverk. Orsaken var att dåvarande försvarsminister Björn von Sydow vägrade rucka på att det skulle vara en gemensam nordisk upphandling. Beslutet ledde till en fördyring på 4,7 miljarder kronor och att helikoptersystemet nu är elva år försenat.

Tacksamt nog har ekoredaktionen publicerat dokument för att styrka sin tes så vi kan läsa vad FMV rekommenderade. Här kan vi läsa:

FMV rekommendation
Med ovanstående som grund, och i syfte att erhålla det mest för FM mest kostnadsoptimala alternativet rekommenderar FMV att slutförhandlingar genomförs med både kandidat A och B, och med kraftsamling på kandidat B.

Experterna är alltså inte så tydliga med helikoptervalet som ekot vill påskina. Enligt uppgift så är A helikopter NH90 och B skall vara Sikorsky S-92.

För skojs skull så kan vi skärskåda vad helikopter S-92 är för fågel. En civil helikopter med Fly Wire styrsystem och mycket användande av kolfiberkomposit. Under utprovning framkom tydligen problem med kroppen så den fick förlängas, stjärtbommen förkortas och stabilisatorn flyttades. Ett ganska så omfattande arbete. Vidare verkar Kanada vara den enda köparen av den militariserade varianten, något som FMV också hade farhågor om. Vid tiden för utvärderingen så skulle Sverige vara förste köpare av den militariserade varianten. FMV uttryckte osäkerhet i arbetet med militärcertifieringen.

NH90 känner vi till så vi hugger in på diskussionen mellan Försvarsmateriellverket, försvarsmakten och försvarsministern. FM konstaterar att NH90 är den enda lösningen för att kunna möta det samnordiska helikopterprojektet. För att minska förseningsrisken med NH90 så är ministern beredd att stryka ett svenskt ledningssystem.

Hur ser det ut med dessa två alternativ i dag? Kanada är tydligen första köpare av den militära modellen och införandet har inte rullat som på räls. Man talar om en modell för hur man inte skall göra. Projektet är försenat å det grövsta, i Sverige flyger vi nu med NH90 i försvarsmaktens regi.

Man talade redan vid ingåendet i projektet att det fanns risk för att man skulle tvingas fixa en interimslösning likt AJS37-projektet men nu valde man inte en AJS-lösning utan den nuvarande försvarsministern avsätter 4,7 miljarder kronor på en ny helikopter fram till dess att NH90 förmodas vara helt insatsklar, även i den sjöoperativa rollen. Om jag får komma med skällsord så pysslar den nuvarande ministern lika mycket med ministerstyre som den dåvarande. Det är just den kostnaden som Ekot anklagar von Sydow för att ha kostat de svenska skattebetalarna. Hur ser då den interimslösning som försvarsministern valt? En markoperativ helikopter i syfte att kunna sköta medevac-uppgifter och flytta trupp i Afghanistan. Förbandet förmodas bli insatsklar ungefär samtidigt som vårt NH90-förband skulle kunna nå IOC så vi förlitar oss nu på den tidigare ”AJS-lösningen” i form av uppgraderade Hkp10.

Jag är övertygad att en interimslösning i form att behålla Hkp4 och modifiera ett ytterligare antal Hkp10 skulle vara väsentligt billigare än att köpa in Black Hawk samtidigt som vi nu skall förbandssätta NH90 som Hkp14. Så Tokmoderaten, vilket ministerstyre har kostat miljarder?

J.K Nilsson

Då var det officiellt, paradoxen om att ingripa vid brott

2011-08-03T19:20:00.000+02:00

I kväll kunde vi läsa på DN.se att svenska piloter blir vittnen till brott men har av den svenska riksdagen ålagts att inte ingripa. I skenet av att man initierat utredning om att lagstifta om att tvinga personer som blir vittne till brott att ingripa. Trotts att utredningen visar att svensk lagstiftning om att tvinga människor att ingripa skulle vara utan verkan så gav man utredaren i uppgift att föreslå en lagstiftning om ”Civilkurage”. Utredaren föreslår, i linje med uppdraget, att vi blir skyldiga att avstyra/anmäla brott som misshandel, dråp och mord.

Jag tycker det vore klädsamt att om man vill ha en sådan lag i Sverige så skall våra soldater i internationella insatser också kunna leva upp till en sådan lag i enlighet med eget omdöme.

J.K Nilsson

Krig i Skandinavien

2011-07-30T01:18:00.000+02:00

Rubriken i detta inlägg är rakt av snodd ifrån läkare utan gränsers facebookbaserade spel. Tanken kanske kan vara god men jag ogillar starkt svartmålningen av militären.

– Spelen ska få folk att ändra åsikter, säger Nils Haag som skrivit den första avhandlingen i Sverige om opinionsbildande spel, ”Persuasiva spel. Ett medium med spännande möjligheter”

Precis som med reklam är det viktigt att vara medveten om att spelet vill något med oss för att vi kritiskt ska kunna granska de regler eller normer och ramverk som det sätter upp. Och argumentera emot. Haag höjer ett varningens finger när det kommer till barn.
– Därför borde alla läsa någon form av argumentationsanalys.

Dessa två stycken är citat ifrån DN:s artikel om det nyss nämnda enkla spelet. I detta spel vill läkare utan gränser försöka få oss att förstå att om deras organisation eller åtminstone en liknande organisation saknas så skulle människor inte kunna få vård utan att ”ange några vänner”. Ett cyniskt påstående.

Jag retar mig på att den ”svarta sidan” avbildas som soldater i svensk M90-uniform och där påstås att ingen sjukvård finns. Den röda sidan däremot kan erbjuda sjukvård men den är ”militärstöd” och därför sker tydligen sjuktransport i civila omärkta bilar och per automatik angrips dessa därför att den röda sidan använder civila fordon för andra transporter. Varför skulle inte sjuktransport i militär regi använda de erkända skyddssymbolerna? När sjukvård väl erbjuds så skall den behövande personen tydligen behöva ”ange” oklart bakgrund eller syfte. Visserligen är det ointressant, det intressanta är varför Läkare utan gränser anser sig nödgade att svartmåla militärer för att framhäva sin egen nödvändighet.

Som militär i Skandinavien känner jag mig närmast pissad på. Jag har förespråkad multifunktionella fredsbevarandeoperationer där (I)NGO:s arbetar tillsammans med GO men det här gör mig bara cynisk. Vore det här enbart för internetvärlden så skulle jag kunna skriva en kommentar såsom ”Troll, försvinn” men nu är det här på blodigt allvar. Läkare utan gränser anser sig nödgade att genomföra en sådan här kampanj därför att det skandinaviska folket inte förstår nödvändigheten med en sådan förträfflig organisation som LUG:

Ny studie tyder på begreppsförvirring
Enligt en studie som Läkare Utan Gränser genomfört under hösten tycker en stor majoritet bland allmänheten i Sverige, Norge och Danmark att de humanitära principerna om neutralitet, opartiskhet och oberoende är viktiga. Samtidigt är många positivt inställda till ökat samarbete mellan militära och humanitära aktörer. Men när väpnade styrkor utför ”humanitärt” arbete öppnar det upp för en livsfarlig förvirring, där hjälparbetare dödas och människor i nöd inte får hjälp.

Helt ogenerat försöker man blanda samman riktiga militärer med banditer. Vi har en folkrätt med rötter i Solferinos slagfält och förespråkaren av det Internationella röda korset som innebär att vi militärer är skyldiga att ta hänsyn till civilbefolkning/icke kombattanter vid genomförandet av strid men också när det gäller att ge vård eller omhändertagande utan åtskillnad mellan kombattantstatus eller sida i konflikten. Dessutom skulle jag kunna ge några kritiska omdömen om studien men det är överflödigt då man ifrån organisationens sida verkar besitta någon slags paternalisk rätt att avgöra vad som är rätt, fel och vilka som skall framstå som onda.

Läkare utan gränser har inte hängt med i de senaste tjugo årens förvanskning av krig och väpnad konflikt. Den som bistår någon i en modern konflikt ses oftast som en hjälpare av motståndaren. Vi har den utmärkta serien ”Warriors” som visar på omöjligheten att vara ”neutral” samtidigt som man är humanitär i moderna konflikter. Men det här är också underordnat åsikterna jag redovisat ovan.

Inte kan väll LUG vara så cynisk så att man menar att vi militärer skall sluta ge hjälp och vård så att idioter och banditer inte skall få en anledning att blanda samman de ädla (I)NGO med oss simpla och smutsiga militärer?

J.K Nilsson

Så rätt men ändå så fel

2011-05-06T17:25:00.000+02:00

Nu har jag låtit bloggen ligga för fäfot tillräckligt länge men jag anser mig ha acceptabla skäl för det.

Nåväl, jag vill resonera kring Operation Karakal. Jag är positiv till tankesättet till varför denna operation uppkom, i den bästa av alla världar drabbas inte oskyldiga av något ont när ondska bekämpas. Jag känner mig jublande glad över principen R2P men jag inser samtidigt att den har stora svårigheter den skall användas för att försvara användning av militär styrka. I inlägget ”Just war?” försöker jag beskriva hur vissa författare sett på begreppet rättfärdigt krig. Det vore intressant att försöka beskriva Operation Unified Protector i termer av rättfärdigt krig. Jag har en magkänsla om vad svaret blir men jag kan nog vänta med att beskriva det på bloggen.

Ett problem med insatsen över Libyen är andra staters motvilja mot Khaddafi, olika medier har rapporterat om hur statsöverhuvuden ingående i denna operation har uttryckt att Khaddafi skall avgå och att man förmodligen avser att bryta vapenembargot för att kunna beväpna Khaddafis motståndare. Vi har läst om hur ”NATO-bomber” dödat Khaddafis barn och barnbarn. Det är det här som gör insatsen så problematisk. Hur skall vi kunna komma fram till en lösning av konflikten när vi åtagit oss att skjuta bort huvudmotståndaren? Kan en förhandlingslösning vara görlig utifrån denna utgångspunkt? I det här perspektivet ställer jag mig nu närmare den svenska politiska oppositionens ståndpunkt. Låt flygplanen vara kvar i den tid som riksdagen godkänt och efter det rotera hem om inte ledare för vissa av NATOs stater ändrar sin politik.

Jag skulle hemskt gärna vilja kunna säga att vi naturligtvis fullt ut skall vara med ända till NATO släpper sin ledning över insatsen. Ännu hellre skulle jag vilja kunna säga att vi naturligtvis skall ingå i en koalition av villiga för att skydda den libyska befolkningen. Men pragmatiker som jag är så kan jag i dagsläget inte säga det, jag förbannar också vår försvarspolitik som har lett oss hit. Vår säkerhet är beroende av andras välvilja och därför är denna insats så viktig ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Det inledande velande ifrån vår statsledning lämnar en del att önska, vi skulle ha tagit rygg på Storbritannien och Frankrike för att få sitta med vid planeringsbordet. Nu valde vi att försiktigt försöka smyga undan men det sket sig på ren svenska. Vi har att kompensera för och vi står för en rätt så stor del av spaningsresurserna. Vi kan ställa upp med det och komma undan hyffsat moraliskt med detta och vi bör göra det så länge som NATO anser att vi behövs.

Det är dyrt att vara fattig.

J.K Nilsson

Hemvärnet önskas lycka till

2011-02-11T21:45:00.000+01:00

Charlie Spartan är en signatur för alla som läser på forumet SoldF regelbundet. Med tanke på hur väl skrivna Charlies inlägg är på forumet och med vilken insikt personen visar så har jag höga förväntningar på Charlies blogg.

Välkommen in i gänget.

J.K Nilsson

Ordets makt

2011-02-06T01:04:00.000+01:00

Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten har fått ett inlägg publicerat som gästinlägg på bloggen Wiseman’s Wisdoms. Jag skulle vilja bemöta några punkter som Erik framför.

Anonymiteten, i anonymiteten garanteras ordens nakna betydelser. Genom anonymiteten får vi läsa vad skribenten vill förmedla, vi kan inte ha förutfattande meningar. Läser vi att skribenten är General, skall vi tolka orden som att något skall läggas tillrätta eller skall vi tolka orden som ett dolt äskande om pengar. Läser vi att skribenten är Sergeant eller Fänrik, skall vi då automatiskt utgå ifrån att skribenten saknar ”hela bilden” eller att denne skriver endast i eget skrås intresse? Om skribenten skriver ut sitt namn och befattning, skall vi då utgå att denne skriver å tjänsten vägnar och därmed företräder sitt förband och/eller hela myndigheten? Om undertecknandet sker endast med namn så är man ändå i stort sett ändå anonym, är skribenten anställd i Försvarsmakten eller inte? I många fall framgår det av skribentens inlägg vilken tillhörighet skribenten har men det blir genast svårare att ha en förutfattad mening. Om vi går till vetenskapen och dess tidskrifter finner vi att dessa har en särskild form för att acceptera att publicera artiklar. De inskickade manuskripten granskas av författarens gelikar, peer review, ofta vet inte författaren vilka som läser manuskriptet och granskarna vet inte alltid vem författaren är just för att vi skall slippa förutfattande meningar om alstret.

Internet har gett oss en debattkultur där anonymiteten främst är ett problem för människor med oförmåga till att skilja på sak och person. Det är viktigare att utröna vem som är människan bakom en viss signatur och i vissa fall finns det en hämndlystnad som går ut över diskussionen. Jag vet av ett fåtal fall där internetdiskussioner förändrats till hotelser mot användare som valt att avstå anonymiteten och deras familjer. Min lärdom efter snart ett decennium av nätdiskussioner är att det i princip är knäppskallar som efterfrågar min riktiga identitet. En rolig anekdot är när användare/medlemmar i ett visst diskussionsforum träffas så presenterar ena parten sig med sitt riktiga namn och svaret blir: ”Ja men vad heter du på forumet?”

I försvarsdebatten har vi sett argument som att anonymiteten skyddar mot repressalier. Jag kan hålla med Erik Lagersten att det inte skulle vara värdigt myndigheten med sådant beteende. Till Eriks försvar kan jag säga att grunden för denna oro lades långt innan informationsdirektören tillträdde. Själv känner jag att det eskalerade någon gång år 2005 – 2006 när den dåvarande ÖB åkte de överlevande förbanden runt och talade om försvarsmaktens nya uppdrag. I samarbete med Bi Puranens Bikupan identifierades försvarsanställdas olika uppfattningar om försvarsmaktens omställning. I föraktfulla ordalag talade man om de anställda som argumenterade emot försvarsmaktens omställning. I förbandssamling efter ett ÖB chefsmöte talade förbandschefen om att det inte var förenligt med en anställning i försvarsmakten och samtidigt argumentera mot försvarsmaktens inriktning, det skulle vara jämfört med att en Volvoanställd skulle vara medlem i en organisation som argumenterar för begränsning av biltrafiken.

Arméinspektören Berndt Grundevik fick en insändare i Officerstidningen publicerad (Nr8, 2010). Grundevik argumenterar för att Försvarsmakten görs till åtlöje inför skattebetalarna genom att Officersförbundet har en felaktig fokusering i sin argumentation. Högste arméchefen har alltså fastställt vad som är godkänt att diskutera offentligt och konsekvensen av denna felaktiga fokusering/diskussion är också fastställd. Illojalitet mot myndigheten är domen.

När omställningen av flygvapnets stridsledningsfunktion diskuterades uppstod bloggen ”Strilaren” med insiktsfull kritik mot den pågående processen. I mars 2009 publicerades det sista inlägget på ”Strilaren” och kort därefter avregistrerades bloggen på Blogger. Det normala förfaringssättet på internet är att man överger sidor man skapat när man ledsnat på dem, innehållet brukar få stå kvar om det inte är pinsamt inaktuellt. Rykten säger att vissa påtryckningar utövats på skribenten ifrån vissa vars tår denne trampat på. Nu har vi sett att bloggaren J-O i bloggen ”Far, far away” slutat blogga med inlägget ”Märkligt...ärligen förvånad...”, jag citerar här inlägget:
Märkligt...ärligen förvånad...
Jaha, där ser man...jag återkommer eventuellt via detta media.
Nej, jag är inte på väg att åka härifrån, inte vad jag vet iaf.
Vi får se...Ni kan säkert dra era egna slutsatser om vad som hänt. Fast jag
får ju erkänna att jag inte förstår riktigt.

Och återigen går ryktena att ännu en bloggare har tystats.

Vi kan alltså dra minst tre slutsatser.
1) Anonym diskussion är inte ett problem, det är en fördel.
2) Anonym diskussion är modus operandi i internetbaserade diskussioner.
3) Försvarsmakten har en uppförsbacke när det gäller de anställdas förtroende.

Misstro är inte destruktivt, att ge utryck för misstro ger objekten för misstron en möjlighet att bättra sig eller åtminstone förklara sig och i fortsättningen arbeta för att skapa förtroende. Att förneka problemet gör bara problemet värre. Detta leder oss till hur man skall se diskussioner.

Jag ser att det finns två spår i internetbaserad diskussion, det ena spåret är i enkel forumform där deltagarna jämlikt utbyter tankar och frågeställningar inom ramen för en huvudfråga. Genom enkelheten finns inte utrymmet att utveckla tankegångar och den som gör det får oftast uppmaningen: ”Skaffa en egen blogg”. I denna diskussion kallas alla inlägg för inlägg. Det andra spåret är nyhetsformen eller bloggen. Ett huvudinlägg där författaren utvecklar tankegången och oavbruten har hela uppmärksamheten, därefter kan läsarna kommentera inlägget. Oftast utvecklas kommentarerna till diskussion men det är inte det som är huvudtanken och begreppen är också inlägg för det som bloggägaren publicerar och läsarna kommenterar. Viss begreppsförvirring uppstår lätt och kritik framförs mot alla ”inlägg” trots att man menar kommentarerna. Inläggen i en blogg är skriven med eftertanke, kommentarerna anser jag skall vara skrivna ifrån hjärtat och vara ifrågasättande. Det är utvecklande och stimulerande för den som skriver blogginläggen. I forumdiskussionen förekommer sällan någon eftertanke och kvalitén på inläggen är därefter. I kommentarer och foruminlägg kan det då förekomma mer eller mindre lysande text men var snäll och skilj. Att säga att inlägg är undermåliga, kritiska, elaka, m.m. när man menar kommentarerna är bara förvirrande.

J.K Nilsson

Philip Zimbardo

2011-01-28T23:30:00.001+01:00

Professor Zimbardo har i kväll gett en intervju i SVTs "Skavlan", 35 minuter in i avsnittet. En tänkvärd intervju.

Läs också mitt inlägg: "Ett försök till att visa att många människor är kapabla att göra illa varandra."

J.K Nilsson

Tillräckligt bra är tillräckligt bra?

2011-01-23T20:47:00.000+01:00

Jag har med stigande intresse följt resonemangen hos både Wiseman och CI. Det är en smula fascinerande att ingen ser igenom retoriken, båda bloggarna citerar Lars Hammarlund och i båda bloggarna kan vi läsa att kvinnor antas till utbildning bara om de uppfyller kraven.

Resten av det här inlägget kommer att vara av anekdotisk karaktär då jag inte iddes spara referenser på den tiden jag var ung, dum och naiv (Något jag tror Salestrand kan hålla med mig om). Jag skäms för att jag inte förmått mig att se hela bilden och för att jag varit så tjurskallig.

Till varje utövande av arbetsuppgift hör ett antal kriterier som arbetaren skall kunna uppfylla för att anses fähig för att kunna utföra den ålagda uppgiften. I Försvarsmakten har vi ett grundkriterium i form av styrka och kondition. Därefter bygger vi på med teknisk förståelse, intresse, fallenhet, social kompetens, m.m. Av alla dessa kriterier är det endast fysisk status som enkelt är kvantifierbar. Hur många gånger hinner man vända på en inomhusbana (Beep test), hur många armhävningar kan man genomföra, rygglyft, situps, m.m.

När vi kommer till att diskutera man och kvinna blir begreppen lite mer komplext. Jag har erfarenhet att grupper fungerar bättre när det finns kvinnor inblandade, plutonens Clown är plötsligt mer ödmjuk, stämningen blir bättre – viss tävlingsinriktning är bra men i utbildningssituationer är det inte alltid optimalt. Kvinnor och män är biologiskt olika, om skillnaden är så pass stor att just den faktorn har utslag eller om det är skillnaden i uppfostran som gör det. I vilket fall så är det en skillnad. I en enkönad miljö blir könet (eller genus beroende på perspektiv) en merit att värderas som vilka andra av mina ovan beskrivna kriterier.

Hur skall vi nu se grundkriteriet fysisk status? Skall det vara krigets krav som är lägsta nivå eller är det den relativa fysiska prestationen? Eftersom det är svårt att se att krigets krav som är styrande för uttagningen, pansarskytteofficerare har (eller har haft) samma krav som radar/sambandstekniker som har haft samma krav som Striloperatör som har haft samma krav som luftvärnsofficer som har haft samma krav som... Det är bara i senare tjänst som jägarofficer eller stabsråtta man har differentierat kraven. En av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är syreupptagningsförmåga, det vill säga att när en kvinna gör samma godkända prestation som en man så har hon utfört en högre kroppslig prestation. Om vi med fysisk status endast ser det som en prestation så har ju kvinnan nu utfört en högre prestation men med samma resultat. Om vi ser fysisk status som en kravnivå baserat på tjänstens krav så är det ju också ett godkänt resultat.

När rekryter och aspiranter befinns lämpliga att tjänstgöra så finns det kvantitativt endast fysisk status att konkurrera med. En tekniker som kan springa milen på 40 minuter men är i övrigt knappt lämplig som tekniker med avseende på teknisk färdighet så finns det ingen som protesterar när denne prioriteras ned till förmån för en individ som klarar de fysiska kraven men är en fena på att riva, laga och sätta ihop det som en gång var trasigt. När det gäller kvinnor så har de identifierats som en tillgång baserat på kön/genus, skall vi då göra samma sak mot den individen som vi gör med nyss nämnde tekniker? Kvinnan behöver inte vara bäst på någonting av det som traditionellt är urvalsskiljande men hon kommer att bidra med annat som gör det mer värt än att springa milen på 40 minuter, bära börda som en kustrobotsoldat, m.m.

Vad jag kan skönja i kritiken hos Wiseman och CI är de påstått sjunkande fysiska kraven. Det är möjligt att det är så men jag som har provat tycker att de nuvarande kraven är tuffa, springa två kilometer med stridsutrustning i stället för en kilometer, ett Beep test som gör att knäna gråter i tre veckor efter testet. Tittar vi på krigets krav i form av TOEM och beordrad PersQ så ser vi att kriget måste ha blivit lättare de senaste tio åren. För en basbataljon i flygvapnet så skall personalen ha sin uppgift som huvuduppgift, förut så var försvar av basen en av huvuduppgifterna. Bara för att pengarna ser ut att ta slut i budgeten så räcker det att förbandet uppfyller PersQ2.

Rekryterarna vill ha låga krav just för att kunna få in fler kvinnor men frågan är om förbandens fysiska krav är ett resultat av rekryterarnas önskemål eller om det är ett resultat av Försvarsmaktens inriktning och ekonomi? Med dagens positiva diskriminering, det är inget nyord utan etablerad svenska, av kvinnor så ser vi kvinnor kompetenta nog att genomföra sin tjänst, de har uppfyllt antagningskraven men sluppit konkurrera fysisk med manliga medsökande. Jag förstår inte CI´s uttryck för ifrågasättande av en kvinnlig kollega. Ifrågasätter den gamle flygföraren att man har en skickligare tekniker istället för den starkaste teknikern för att klargöra hans flygplan?

Att ha kvinnor i organisationen är önskvärt men att låta de konkurrera på lika resultatvillkor som män i de fysiska testerna är orättvist, hellre då att göra som i Försvarsmaktens atletofficer och vikta resultaten men då kommer förmodligen diskussionen om att männen som kvinnorna konkurrerar med är förfördelade. Kan vi inte bara enas om att ”tillräckligt bra är tillräckligt bra”?

J.K Nilsson

Ny kamrat

2011-01-09T16:34:00.000+01:00

Smickrande nog har en nybliven bloggkamrat lagt till Väpnaren i sin blogglista. Mycket uppfriskande är det ännu en blöt blogg, välkommen i gänget Klart skepp.

Jag återgäldar länkningen.

J.K Nilsson

Tunbergers JAS-besvär

2010-12-12T15:54:00.002+01:00

Jag finner det en smula lustigt hur en människa kan anklaga ett tekniskt system för brister som människor har beslutat om. Tunberger beklagar sig över att responsen på hans inlägg fokuserar på tekniken i stället för hans hjärtefråga organisationen.

Jag skulle inte med gott samvete kunna säga att JA37 beväpnad endast med Sidewinderrobot skulle vara slagkraftigare än JAS39 beväpnad med IRIS-T, hjälmsikten och AMRAAM/Meteor. Nu hävdar Tunberger emellertid detta och som grund för det så hävdar han STRIL och Basorganisation. Nu hävdar jag emellertid att Strilsystemet ökat i förmåga med JAS39 jämfört med RRGC för JA37 även om antalet ledningsplatser reducerats något. Visserligen säger Tunberger att man skulle köpa in vapen till JA37 för att flygplanet skulle kunna visa tänderna men då kostar det integration och det kan endast tillverkaren göra. Skulle vi för resonemangets skull säga att vi avbryter JAS-projektet vid Delserie 1 så har vi varit tvungen att betala för utvecklingen av flygplanet eller menar Tunberger att vi visste att det framtida flygplanbehovet var en lögn? Men oavsett om vi tagit leverans av JAS eller inte så måste vi ha flygplanstillverkaren eller någon annan som kan ta tillverkaransvaret med oss för att kunna flyga flygplanet och framför allt om vi vill kunna implementera nya vapen och förmågor.

Så nya vapen, alltså till och börja med så skulle AMRAAM in på flygmaskinen. Här måste avioniken i flygplanet kunna hantera datatrafik till och från robotarna som hänger på flygmaskinen. Tillverkaren sitter med kunskapen om systemen och räcker det med en mjukvaruförändring eller måste det in andra burkar? Att gå från Rb71 Skyflash till Rb99 AMRAAM så innebär det i JA37 att det måste in minst en burk till för att klara av integrationen. Sedan måste vi byta andra burkar såsom centraldatorn så att man kan övervaka och styra AMRAAM.

Då går vi över till IRIS-T och här kan vi direkt se att för att flygplanet inte taktiskt skall bli pucktvåa måste vi ha hjälmsikte. Att integrera hjälmsikte i JA37 innebär ytterligare burkar och integration mot presentationssystem och beväpningssystem. Alltså fler burkar som vi måste hitta plats för och vi måste förmodligen byta ut presentationssystemet helt. För att integrera IRIS-T så blir det ytterligare en burk i flygplanet och mer att programmera i Centraldatorn.

Om vi ytterligare vill accentuera den internationella rollen bör vi implementera Länk16 för att flygplanet skall kunna vara riktigt interoperabel. Nu går vi in på kommunikationssystemet och dess integration mot presentationssystemet och centraldatorn.

Över tiden kommer navigationssystemet i JA37 att bli omodernt med sina mekaniska gyron och vi måste ersätta det med modernare system.

Vi ser alltså att bara hålla flygplanet up to date i jaktrollen kostar en hel del resurser i rent arbete men tillverkaren måste fortleva för att vi skall kunna flyga, alltså blir det ännu dyrare att genomföra dessa fram till att Viggensystemet skrotas helt och då ersätta det med ett utländskt system.

Att flyga två typer och vidmakthålla en separat jakt och en separat attack/spaningsversion kommer att bli dyrt. Vi hade 149 tillverkade JA37, ett tjugotal tillverkade fotospaningsmaskiner och 17 st levererade skolkärror. Vi ser alltså att vi har ungefär 170 maskiner att vinka på. Man kunde uppgradera JA till att bära attacklast så AJ-typen blir onödig. 329 stycken fpl37 levererades och jag tvivlar på att vi skulle behöva så många nu. Tittar vi på våra grannar så klarar man sig med runt 60 flygplan men med tanke på vårt långa land, flygplanets begränsade förmåga att bära bränsle så kanske vi måste upp till hundra stycken i divisionstjänst. Ett ytterligare antal behövs för att klara teknisk och taktisk utveckling samt utbildning så säg att vi behöver 140 maskiner nu. Hur gör vi då för att klara ekonomin att driva dessa maskiner? En lösning kan vara att modifiera SK och SF.maskinerna att dela avionik med JA så håller vi bara motorn som skiljande mellan typerna.

Det här är alltså Johan Tunbergers förslag. Ett kraftfullt industristöd för att vi överhuvudtaget skall kunna det flygplan han förespråkar att vi nu skall flyga. Jag ser inte hur detta skall kunna bli billigare än dagens lösning med JAS.

Varför har då kostnaderna drivit iväg med JAS? En fråga lika berättigad som intressant. Inriktningen var att ersätta flygplan 37 med flygplan 39 i storleksordningen 1:1. Kriterierna var att prestanda och lastförmåga skulle vara oförändrade eller bättre men storleken skulle ned till 60 % av Flygplan 37:s storlek och driftskostnaden skulle vara hälften av flygplan 37. Så långt allt väl med tanke på att det här var i början på 1980-talet, den sista vågen av det kalla kriget började bygga upp. Sovjetunionen började på att fälttesta sina nya flygplan MiG-29 och Su27. Flygplan med prestanda som skulle kunna äta JA37 i en munsbit. Det var då vi fick JAS39 A/B, ett flygplan med vansinnigt lägre bränsleförbrukning än tidigare JA37, ett flygplan som kunde bära samma last som det, men en faktor 1,4, större flygplan 37, ett flygplan med samma eller bättre prestanda i stridsledning och länkförmåga. Vi fick ett flygplan som enkelt kunde uppgraderas och vidmakthållas utan kravet på att integrera extra anpassningsenheter för nya vapen, ett enhetsflygplan med samma presentationsutrustning oavsett om rollen var jakt, attack eller spaning. Vi fick ett flygplan där skolflygplanen har taktisk förmåga, vilket vi tidigare saknat i flygvapnet.

Men vad hände? Jo Berlinmuren föll med dunder och brak strax efter att flygplanet börjat flyga, när provflygningar fick upp farten så föll Sovjetunionen samman och efterlämnade ett vakuum som ingen visste vad som skulle fylla i dess ställe och delserie två av JAS beställdes. Samtidigt inträffade en ekonomisk kris som ledde till avvecklingen av två flygflottiljer

När det var definitivt att Sovjetunionen var död och begraven stoppade man utbyggnaden av Bas 90 och avvecklade F15 i Söderhamn. Kvar fanns 6 flygflottiljer som skall ha flygplan. Ett behov av 192 flygplan finns för krigsorganisationen och vi måste ha ytterligare flygplan till utveckling och utbildning. Men vid sekelskiftet öppnade man Pandoras ask och pekade ut att försvarsmaktens framtid inte är nationellt försvar utan Sverige försvaras utomlands i samarbete med andra. Nu spårade flygplanutvecklingen ut totalt kostnadsmässigt.

De flygplan vi redan har beställt är byggda mer eller mindre för svenskt klimat, varken vidrigt varmt eller någon luftfuktighet att tala om. Skall vi då utomlands så är risken stor att vi måste operera i klimat som innebär att i flygplanet ingående apparater överhettas och vi har korrosionsrisken där aluminiumet inne i flygplanet riskerar att korrodera till oigenkännlighet. Det här svarade SAAB snabbt på, nu kunde man lämna offerter på flygplan som det svenska flygvapnet måste operera på uppdrag av riksdagen. Tidigare flygplansaffären såsom Eurofighter Viggen stupade på att det fanns ingen trovärdighet i offerterna det fanns ingen tidigare operatör av flygplanen. En av de politiska målsättningarna med JAS-projektet var också att sälja flygplanet utomlands.

Nu påbörjas en intressant växelverkan mellan SAAB, Flygvapnet/FMV och riksdagen. SAAB förklarar vad ett flygplan behöver för att kunna sälja internationellt och Riksdagen ålägger FMV att köpa och Flygvapnet att driva flygplanet. Riksdagen ålägger till och Flygvapnet att åka på övningar utomlands trots att flygvapnet tackat nej till delta då man anser att kostnaden överstiger nyttan av övningsutbytet. I Försvarsbeslut efter Försvarsbeslut minskar den nationella förmågan till försvar genom avvecklingen av flygbaser. Att påstå att avvecklingen av våra flygbaser initieras för att bekosta JAS är vågat, med tanke på ”Långtbortistandoktrinen” skulle jag snarare vara förvånad över att vi skulle ha behållit ett tiotal baser ute i landet utöver flygflottiljerna. För att uppfylla ”Långtbortistandoktrinen” kan vi inte ha ett exklusivt nationellt stridsledningssystem utan måste övergå till vad våra kompisar i NATO har för system. Vidare har vi övergett våra RRGC i tidigare Stril60 och gått över till fortifikatoriskt skyddade StriC och LedE ovan jord på flottiljerna. Det har inte inneburit någon nedmontering av STRIL som Johan Tunberger påstår det som har hänt är att för att vi skall kunna vara interoperabla med andra stater så har vi släppt in Länk 16. Flygplanets beväpning måste också anpassas till vad som erbjuds internationellt och är gångbart i Afghanistan, Sudan, m.fl. Skulle vi flugit Viggen så blir inte det billigare om man har gått igenom flygplanet och klimatanpassat det samtidigt som man modifierat in lufttankningsförmåga.

Tunberger påstår att ett alternativ är att köpa F18 eller JSF och då underlätta att kunna ge och ta emot hjälp. Till och börja med så är då fortfarande hänvisad till Länk16, vi slipper själva utveckla flygplan och kan leja bort utbildningen. Vad Tunberger missar är att svenska staten har ett åtagande gentemot de andra köparna av flygplanet. Sverige skall alltså tekniskt och taktiskt utveckla flygplanet samt utbilda de andra köparnas personal men vi skall flyga ett helt annat plan själva

Krig är en materialsport och Viggen föreslår inte långt även om vi skulle lagt ned mycket pengar på att modifiera flygplanet så skulle det inte räcka och vi måste ändå se till att tillverkaren lever så det innebär ännu mer pengar i kvarnen. Men skulle vi ha nöjt oss med JAS 39A/B så har vi haft ett Viggen i miniatyr med driftskostnader i miniatyr. Vi har arvet av att beställda flygplan och vi har våra exportåttaganden. Tunberger kan klaga hur mycket han vill om att JAS är dyrt, alternativet Viggen är mycket sämre och lika dyrt.

J.K Nilsson

Friktion

2010-12-09T20:50:00.003+01:00

En vän lärde mig följande uttryck för några år sedan:
"När två eller flera personer träter/är oense skapas friktion och friktion är nödvändigt för att vi skall kunna röra oss framåt."

Jag håller inte med signaturen Smågodis i mycket av vad jag sett i kommentarer hittills. Men mothugg och andra perspektiv är välkomna. Så Välkommen till bloglistan, Smågodis.

J.K Nilsson

Övertrasserat konto?

2010-12-05T00:01:00.001+01:00

I en kommentarsväxling hos Allan Widman aka Strilaren II försökte jag förklara att trovärdighet och förtroende kan ses som ett bankkonto. Allt man gör som upplevs som försakande, förbättrande eller försök till förbättringar är insättningar på detta konto. Det blir då ett tillgodo som man kan använda när man måste göra uttag iform av försämringar, beordring, o.dyl.

I ett tidigare inlägg jag gjort har jag försökt förklara hur jag tycker att uttag gjorts men jag har inte sett några större insättningar av värde.Beskedet som Chefsingenjören lämnande Måndag den 29 november redovisade ett stort uttag av Försvarsmaktens personalledning på kontot. I det beskedet redogjorde CI för hur man också avsåg att skilja honom ifrån tjänsten i Utlandsstyrkan genom ett beslut i Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd. Problemet med det är att grunden för att ett ärende skall hamna där är att vederbörandes chef anser att ett tjänstefel har begåtts. Först lämnar besked om uppsägning via SMS och senare under delgivningen om uppsägning delger man också beslutet om skiljande av tjänst i US genom FPAN. Man säger alltså att Björn begått tjänstefel genom att tacka nej (fast krysset satt i JA) till att omreglera sitt anställningsavtal.

En person som har anställning i Försvarsmakten behöver inte längre enligt lag en särskilld anställning i Utlandsstyrkan, det är en tidsbegränsad tjänst som vilken som helst i Försvarsmakten. Alltså kunde man beordra Björn till tjänst i A1 (Personalstaben) på F7, precis som vilken annan som har tjänst på F7 och tackat nej till att omreglera sitt anställningsavtal, och då lämnat tjänsten i Afghanistan vakant. Tydligen har Björn inte nåtts av någon order om ny placering i Försvarsmakten utan utlysningen om vakans till hans tjänst kom då överaskande. Nytt uttag på förtroendekontot, lämna besked om skiljande av tjänst via Försvarsmaktens hemsida.

Nu kan man ju tycka att det här inte skall beröra någon annan än Björn då det är en sak mellan honom och Personalstaben på Högkvarteret. För mig förhåller det dock inte så, jag känner att Försvarsmaktens ledning arbetar för att allienera sig ifrån de anställda. Det som händer Björn kan lika hända mig även om det inte är samma sak som är grundande. Hur skall jag förhålla mig till beslut jag tar i tjänsten? Kommer jag att hotas med FPAN om jag kräver ett klarläggande i något ärende? Kommer man att kalla mig till ett mindre trevligt möte via SMS? Kommer jag att få läsa på internet att den tjänst jag förbereder mig för helt plötsligt är Vakant? Genom att hota Björn med FPAN och senare komma till sans att det kanske inte behövs är inte förtroendeingivande. Man signalerar att man inte har full koll på hur bemmaningen i Försvarsmakten går till.

Det har varit nog med uttag på kontot, nu är det dags för några rejäla insättningar. Börja med att betala ut ersättningarna för ställningstjänst, kom igen med ett för dom anställda riktigt bra avtal om utlandstjänst och i fortsättningen strunta i att driva linjer om att göra omflyttningar och säga upp folk för att senare ta tillbaka ärendet. Det kan inte vara dom anställdas sak att acceptera den ena saken efter den andra bara för att Försvarsmaktens ledning upplever att den politiska ledningen vill än den ena, än den andra saken. Visa att Försvarsmaktens viktigaste resurs är dom anställda och tala om det för den politiska ledningen.

J.K Nilsson

Trygghetsstiftelsen

2010-12-02T00:02:00.002+01:00

Med anledning av Chefsingenjörens vidare öden och göranden så finns det ett litet underlag för det här inlägget.

Trygghetsstiftelsens (TSN) enda uppgift är att möjliggöra att en anställd i statlig tjänst inte blir arbetslös. För att lyckas med detta uppdrag har stiftelsen ett batteri av åtgärder till sitt förfogande. Detta regleras i Trygghetsavtalet. Naturligtvis gäller arbetsplikten i första hand så länge som arbetstagaren har ett anställningsförhållande. För att komma i åtnjutande av TSN:s förmåner måste man, utom i vissa undantagsfall, säga upp sig själv.

TSN jobbar med tre skeden mot anställningens slut. Det första skedet är när arbetstagare har pekats ut för uppsägning p.g.a. arbetsbrist eller omlokalisering. Handlar det om arbetsbrist men verksamheten är kvar på orten kan TSN stötta med utbildning så att arbetstagaren är omplaceringsbar och därmed kan behålla ett arbete på orten i samma statliga bolag/myndighet. I Björns fall är detta inte en möjlighet utan tiden mellan identifieringen (förstärkta personalnämnden) och uppsägningens överlämnande var något kort men det är skede 1

Skede två är de identifierade arbetstagarna som faktiskt kommer att drabbas av arbetsbristen. Besked om uppsägning har lämnats eller uppsägningstid rullar. I det här skedet så kan man också identifiera andra insatser som behövs för att den anställde skall kunna övergå i annan försörjning. Det är främst utbildning för nytt yrke men ”starta eget företag”-kurser i form av marknadsföring, bokföring och lite annat kan också erbjudas. Det är den anställde som skall vara drivande i formande av sin framtid, TSN ställer upp det är rimliga tankar i form av möjligheter och ekonomi. I det här skedet skall arbetsgivaren visa välvilja om det är så att den anställde erbjuds jobb av annan arbetsgivare och släppa denne.

Skede tre är när anställningsrelationen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren har upphört. Här kan stiftelsen lämna fortsatt stöd som om det vore skede två men utan ersättning ifrån den tidigare arbetsgivaren.

Som jag nu ser det ligger Björn i skede två. Det innebär att han nu kan få tjänstledigt med lön för att utbilda sig och göra sig attraktiv för någon ny arbetsgivare. Om så krävs så kan stiftelsen betala inskolningslön. Uppsägningstiden kommer genom trygghetsavtalet att fördubblas. Björn talar om att han arbetat för Försvarsmakten i 24 år och är flygförare borde därmed ha 24 månaders uppsägningstid till sitt förfogande att göra sig snygg och villig för en ny partner. Trygghetsavtalet som TSN arbetar efter möjliggör att en medföljande partner till den uppsagda kan få hjälp vid en eventuell avflyttning till en ort där den uppsagde kan få jobb. Som jag ser det så är det Linköping som är den ort som Björn har störst möjlighet att få jobb på. Det innebär att en eventuell fru/partner till Björn kan i princip få samma hjälp som Björn kan få för att börja det nya livet efter den statliga anställningen. En inte allt för okvalificerad gissning är att Björn ändå snabbt lär gå in på en tjänst med samma eller högre lön än han uppbär nu och att man då har medel att hjälpa en medflyttare om det nu är med utbildning, kurser, marknadsföring, m.m.

TSN:s hjälp är omfattande, om det nu är så att den uppsagde väljer att starta en egen firma så får denne hjälp och utbildning. Målet är att när uppsägningstiden börjar rulla så skall den uppsagde helt gå över och jobba i det nya företaget. Denna är tjänstledig med lön ifrån Försvarsmakten och kan helhjärtat jobba upp sitt företag. Lön ifrån företaget behöver man inte ta ut innan utbetalningarna ifrån det tidigare jobbet slutar komma. Skulle det vara så att företaget inte bär sig vid den tidpunkten så gör man en ny bedömning om vilket stöd den tidigare anställde behöver. Det kan vara så enkelt som en kortare utbildning med lönestöd och marknadsföringshjälp eller så hjälper man med en annan utbildning som bär mot en anställning. Villkoret för att få utbildning betald utöver den dubblade anställningstiden är att utbildningen är avgiftsbelagd och inte är studiemedelsberättigad. Vissa yrkesutbildningar faller under dessa kriterier. I vissa fall kan det vara så att om man har några strökurser kvar till en akademisk examen så kan TSN bevilja stöd någon/några månader extra.

Trygghetsavtalet innehåller ett inkomsttrygghetstillägg så att man kan gå ner i lön hos en ny arbetsgivare utan att förlora inkomsten ifrån det förra jobbet så länge den nya lönen är avtalsenlig. De två första åren tappar man inte men sedan trappas tillägget ner. Man räknar med att arbetstagaren skall kunna utvecklas i lön hos den nya arbetsgivaren.

Som synes så skulle Björn kunna plocka ut ännu fler sköna slantar ifrån Försvarsmakten. Bara för Björns uppsägning så kan det kosta Försvarsmakten närmare SEK 1 700 000:-. Med uppsägningstider och åtgärder i TSN:s regi så kan vi se att den här omregleringen av anställningsavtal kostar Försvarsmakten mångmiljonbelopp i monetära termer. I form av de anställdas lojalitet har det här varit ovärderbart.

Nåväl jag har nu försökt att ge en liten introduktion till Trygghetsstiftelsen och trygghetsavtalet (TA). Att tänka på är att en icke uppsägningshotat person kan ges möjligheter att ta del av TA om det är så att det möjliggör för en uppsägningshotad person att behålla arbetet eller bli omplacerad.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens anseende - Vi syns, vi verkar, vi respekteras? Med en uppdatering

2010-11-29T18:29:00.004+01:00

Jaha, då har ännu en sten lagts på bördan. Försvarsmaktens ledning har ännu en gång provflugit en spinn, en spinn som slutat ännu närmare marken än hittills. Som åskådare får man nu känslan att den som håller i spakarna inte är byxad att styra denna farkost.

Tidigare har vi fått oss till livs att försvarsledningen tycker att officersförbundet inte hjälper till att förbättra försvarsmaktens anseende. Arméinspektören var hedervärd genom sin öppna kritik mot förbundet i den debattartikel som ”Officerstidningen” publicerade i nummer 8/2010. Grundevik menar att Officersförbundet fokuserar fel när man arbetade för att skrota utlandsobligatoriet. Då 95% av officerskåren skrivit under på att ”omreglera” sina anställningsavtal verkar Grundevik anse att det var ett bra beslut och att Officersförbundet genom sitt agerande gör ”FM till åtlöje bland skattebetalarna, något som knappast tjänar Officersförbundet”.

Jag kan spinna vidare med hur man de senaste dagarna uppmärksammat det grandiosa arbetet med stridsvästar. I samma tidning som Grundevik fick sina fem minuter i rampljuset kunde vi läsa om NBG:s spaningspluton och om NBG soldater som inte fått ut sina löner. Dessutom har anställda med någon form av deltidstjänstledigt inte heller fåt någon lön. PRIO kunde inte hantera att någon var delvis tjänstledig. Att inte den här firman har kraschat är mig en gåta.

Nu i eftermiddags kunde vi läsa på Chefsingenjörens blogg att han numer inte skall vara anställd av försvarsmakten, uppsägningen kom via SMS…
Vid tidpunkten för detta SMS deltog CI i utbildning av NATO inför CI’s kommande tjänstgöring i Afghanistan. Denna tjänstgöring skulle vara hittills unik och CI var den förste svensk som fick gå denna kurs. Resultatet är att CI fick avbryta denna kurs och resa hem. Visserligen är min erfarenhet att deltagande i kurser liknande den som CI gick ofta används för visa någon respekt. Landet i fråga sänder representant för att visa sitt förtroende för landet eller organisationen som ger kursen. Någon deltagare stannar inte hela kurstiden ut så jag skulle inte säga att CI och Försvarsmakten inte skämt ut Sverige, däremot har man inte visat att man åtrår den respekt som är den nya ledstjärnan i värdegrundsarbetet. Den svenska Försvarsmakten har i detta fall visat den organisation som vi i samarbete med skall bygga vår säkerhet en nonchalans som borde vara straffbar. Man vill hellre ordna upp principsaker i sin organisation före arbetet med att skaffa sig gott anseende som en ”rejäl” partner.

Det jag känner mest frustration över är att man hellre vill hålla sig till principer än till sakfrågor. Chefsingenjören har på sin blogg uppvisat ett imponerande engagemang för Afghanistan och sin kommande tjänst där. Väl formulerat och utmärkt problematiserat har han belyst svårigheterna och möjligheterna för Afghanistan. En person som passar som handen i handsken i det ”nya försvaret” hellre sägs upp än tillåts vara den tillgång han är. Som lök på laxen så skall CI inte bara skiljas ifrån sin ordinarie tjänst genom den s.k. arbetsbristen men han skall också skiljas ifrån sin tjänst i utlandsstyrkan. För att kunna skilja CI ifrån sin tjänst i US tänker man driva frågan i FPAN, personalansvarsnämnden och hävda arbetsbrist och personliga skäl. Nu slår mina protonpumpar i magsäcken igång nattskiftet och ökar produktiviteteten. Jag citerar ordagrant vad Försvarsmaktens hemsida skrivar på sin sida om FPAN:

”Alla anställda i Försvarsmakten, undantaget de som är tillsatta av regeringen, kan prövas i Försvarsmaktens personalansvarsnämnd även kallad FPAN.
En anställd som begått allvarliga fel i tjänsten kan av sin förbandschef anmälas till FPAN.

Efter att anmälan är gjorts till FPAN får den anställde yttra sig. Ärendet utreds sedan vid den juridiska staben som fungerar som FPAN:s kansli. Därefter sammanträder FPAN och fattar beslut i ärendet. Besluten fattas med enkel majoritet. Nämndens beslut kan överklagas till allmän domstol. FPAN kan besluta om:

- Varning
- Löneavdrag
- Uppsägning
- Avsked

Vid skälig misstanke om tjänstefel som kan ge en annan påföljd än böter har Försvarsmakten skyldighet att anmäla den anställde till åtal.

FPAN består av sju personer. ÖB eller den han sätter i sitt ställe, i dag produktionschefen, är ordförande. I nämnden sitter också:

- Chefsjuristen
- Personaldirektören
- Chefer som ÖB utser
- Fackliga företrädare

…”

Nu undrar jag vilket tjänstefel som man tänker anklaga CI för.

Jag uppmanar Grundevik et.al. att ta en funderare på vem som egentligen gör Försvarsmakten till åtlöje bland svenska skattebetalare. Är det vi anställda och våra fackliga representanter eller är det ni som säger upp svenska officerare under utbildning och på väg mot insats för sin inställning om hur Försvarsmakten hanterat frågan om obligatorisk utlandstjänst. Hur ser frågan om ”Utlandsvägraren” Björn som är CI:s riktiga namn ut? Är det Björns fel att svenska Försvarsmakten tappar i respekt?

När jag mejl ledes fick veta av Björn att han kommer att sägas upp på måndag kunde jag inte komma mig för att uppmana honom att innan det ödesmättade klockslaget ångra sin inställning och omreglera sitt anställningsavtal utan jag kände en viss glädje med honom att han fått erbjudande om anställning utanför Försvarsmakten. Jag kände också ett visst vemod över att en så kunnig person inte längre kommer att bidra till att försvarsmakten trots allt kan göra ett bra ett bra jobb. Men som sagt jag kunde inte ärligen uppmana honom att ändra sig.

På mitt skrivbord ligger almanackan med texten ”Jag har det som krävs”, rodnande vänder jag bort blicken. Jag har inte det som krävs, de som har det som krävs är de som valde att inte spela med i denna tragiska fars och rakryggade stod för att de inte längre vill vara med.

Lycka till Björn.

Wiseman och Cornucopia har också skrivit i ärendet. Jag lägger Morgonsur till listan med kommentatorer. Och Skipper.

J.K Nilsson

Försvarsmaktsgemensamt, en framgångsfaktor

2010-11-20T13:00:00.000+01:00

Jag är medvetet provokativ med rubriken till detta inlägg efter att ha läst Commander. Commander resonerar kring slöseriet att utbilda alla ”kinesiskt lika”. Här ser jag att vi måste bena ut vad som menas begreppet utbilda och vad utbildningen skall gå ut på. Utbildar vi mot förståelse, kunna med handledning, genomföra självständigt eller vad nu en nyutgåva av ”Pedagogiska grunder” skulle använda för termer. Att utbilda en stridsledningsofficer, oavsett sjö eller luft, mot strid inom plutons ram verkar vara slöseri. Men vad är syftet med utbildningen? Är syftet att utbildningen skall utmynna i att officeren skall kunna leda en pluton i mekaniserad strid? Vilket syfte skall striden ha?

Jag begriper att få officerare skall kunna leda strid med stridsvagn inom plutons ram, likaså behöver få men lite fler officerare skall kunna leda strid i plutons ram i syfte att ta och hålla terräng. Alla officerare behöver kunna leda försvarsstrid med handeldvapen inom plutons ram med handeldvapen om man någon gång befinner sig på fast mark. Som jag ser det är det den grundläggande nivån som alla i Försvarsmakten skall kunna. Därefter bygger man på med arena- och uppgiftsspecifika krav. Att säga att det är osannolikt att man skulle möta den uppgiften är ingen anledning att strunta i den. En pluton är olika stor beroende på tjänsteställe och det ställer olika krav, det som är plutons strid för någon är grupps strid för en annan.

Vi har officerare och utbildare som inte har annat än strid i pluton/grupps ram som sin livsluft. Att avstå deras kompetens för att de tillhör armén är slöseri. Vid utbildning av eldledare för direkt flygunderstöd måste de få sig till livs möjligheter och begränsningar hos beväpning och vapenplattformen. De som levererar vapenverkan måste ha en förståelse för möjligheter och förutsättningar hos förbandet de skall understödja. Skall vi uppträda ”joint” måste vi också ha ett likformat tänkande. När vi utbildar officerare måste vi ha förståelse för varandras uppgifter. En grund i detta är ett försvarsmaktsgemensamt skede i officersutbildningen. I utbildningssituationer och gruppdynamiken uppnår vi en rudimentär förståelse för varandras uppgifter och förutsättningar. När vi utbildar soldater är det utmärkt att ha en gemensam grund att stå på. Skall man lära sig lagar, regler och annat som är försvarsmaktsgemensamt är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Skall man utbilda i försvarsstrid i grupps storlek är det utmärkt att göra det försvarsmaktsgemensamt. Upptäcka, målange, bekämpa och omvärldsuppfattning skiljer sig knappt åt mellan en sjöman på landbacken eller en sambandstekniker i Flygvapnet, alltså finns ingen anledning att skilja dessa åt i utbildningen.

J.K Nilsson

Välkommen!

2010-11-05T21:04:00.002+01:00

Efter en veckas arbete hälsar jag nya bloggkollegor välkommen. Ni kan se Skyttedoktoranden, Skipper och Commander i min blogglista. Kavla upp ärmarna och känn er välkommna.

J.K Nilsson

Just war?

2010-10-17T23:22:00.004+02:00

Den gode Chefsingenjören har ånyo varit en inspirationskälla. Jag väljer därför att publicera delar av min C-uppsats i statsvetenskap. Titeln på detta inlägg är den ordlek jag hade som tentativ titel på min uppsats.

2.2 Rättfärdigt krig

Ett offensivt rättfärdigt krig måste i dag ha FN:s välsignelse för att folkrättsligt vara korrekt eller varandes ett krig fört att kunna försvara sig i enlighet med FN:s 51:a artikel. Historisk sett har tidiga tänkare fört fram idéer om att ett rättfärdigt krig har religiösa grunder, hellre att slåss för en medmänniska än att egoistiskt slåss för sig själv. Vi ser alltså att ett rättfärdigt krig är ett relativt begrepp och används för att synliggöra sina egna värderingar. (Syse, 2004)

2.3 Walzer

Walzer skriver inte upp punkter som skall följas för att avgöra om ett krig skall anses som rättfärdigt. Boken Just and Unjust Wars beskriver de olika moraliska avgöranden som människor ställs inför när krig skall bedömas.

De moraliska skyldigheterna som Walzer pratar om inbegriper bl a tanken att den som har möjligheten är också skyldig att stoppa pågående grymheter mot människor. (Walzer, 2000: 108) Den som också använder sig av denna skyldighet blir också skyldig att använda vapenmakten på ett moraliskt korrekt sätt, vilket innebär att distinktionen mellan militära mål och civila måste vara tydlig. (Walzer, 2000: 304-327) Insatsen skall vara helhjärtad för att kunna stoppa det som sagts vara anledningen till insatsen och efterarbetet till kriget skall vara inriktat på att säkra införandet av de mänskliga rättigheterna. (Walzer, 2000: 109-124) Likt Ove Bring resonerar Walzer efter FN stadgan för att legitimera humanitära interventioner, trots att skyddet av statssuveräniteten finns, existerar också skyddet av de mänskliga rättigheterna. Brottet mot de mänskliga rättigheterna fråntar den skyldiga staten sin suveränitet. (Walzer, 2000: 86)

Walzer tar upp två fall som han karaktäriserar som humanitära interventioner. Det ena fallet är USA:s intervention på Spaniens sida under ett kubanskt uppror 1898. USA stoppade blodbadet som pågick, vilket enligt Walzer kännetecknar en humanitär intervention. Dock så kan fallet inte riktigt omfattas av begreppet humanitär intervention, eftersom USA inte stödde det moraliskt rätta med nationellt självbestämmande. (Walzer, 2000: 102) Det andra fallet som Walzer exemplifierar med är indiens intervention i Östpakistan, vilket senare formades till staten Bangladesh. Indien menade att man stödde den nationella självbestämmanderätten i Östpakistan samt att ingen Indisk överhöghet etablerades utan sedan Östpakistan bytte namn blev staten självständig. Walzer menar att trots att huvudsyftet med interventionen var att ge sig på sin antagonist Pakistan så kan insatsen ändå betecknas som humanitär och därmed en legitim handling. (Walzer, 2000: 105)

Walzer resonerar sålunda efter västerländska värderingar, vilket kan väcka anstöt i andra kulturer likt Kina och Indien i sina invändningar mot Kofi Annans uttalanden. Trots sitt allmänna resonerande kan man urskilja punkter som kan användas för att bedöma om en insats är legitim enligt begreppet humanitär intervention.

1) Insatsen skall föranledas av grova brott mot de mänskliga rättigheterna

2) Insatsen skall vara beslutsam för att på ett målmedvetet sätt stoppa brotten mot de mänskliga rättigheterna

3) Insatsen får inte kränka de mänskliga rättigheterna, sålunda måste krigets lagar efterföljas och hög tröskel skall finnas vid användandet av proportionalitetsprincipen

4) Insatsen skall avslutas när det inte längre föreligger något hot mot de mänskliga rättigheterna längre

5) Insatsen får inte vara en förevändning för att utöka det egna landets territorium eller på annat vis skaffa sig överhöghet där brotten begåtts

2.4 Ignatieff

Ignatieff menar att det är viktigt att omvärlden visar att den bryr sig om när det inträffar mänskliga tragedier i andra länder. Denna omtanke skall ta sig uttryck i att omvärlden med västliga värderingar ska använda militärmakt för att uppnå resultatet att människor slutar dödas eller fördrivas från sina hem. (Ignatieff, 2000: 68ff)

För att tillåtas inleda en väpnad intervention i ett inbördeskrig med diverse pågående hemskheter sätter Ignatieff upp två kriterier som skall vara uppfyllda. (Ignatieff, 2000, 63)

1) En pågående etnisk rensning, vilken kan ta sig uttryck i fördrivandet av människor från sina hem eller massdödandet av människor. I bägge fallen kan stora flyktingströmmar uppstå. Ignatieff pekar på att det skall finnas en systematik i angreppet på människorna.

2) Dessa flyktingströmmar skall hota fred och säkerhet för grannländerna där konflikten utspelas.

Ignatieff ställer upp två villkor för att inleda det väpnade försvaret för de drabbade människorna.

a) Alla diplomatiska ansträngningar skall vara förgäves och alla diplomatiska alternativ skall vara provade.

b) Det måste finnas en ärlig övertygelse att det väpnade våldet kommer att uppnå målet att stoppa det mänskliga lidandet.

Dessa villkor ställs för att säkerställa att kriget kommer att vara en fortsättning av politiken dock med andra medel. (Clausewitz, 1997: 22) Legitimiteten för den väpnade striden kommer att vara beroende av dessa villkor då det undanröjer misstankar om hämnd, vedergällning, maktambitioner etc. (Ignatieff, 2000: 63-64)

Ignatieffs andra kriterium beskriver ett krav för FN att engagera sig, om nödvändigt med våld. Då det står i FN-stadgan att hot mot fred och säkerhet kräver FN:s engagemang för att motverka detta hot. Andra kriteriet beror av det första kriteriet, vilket enligt Ignatieff legitimerar väpnat våld som humanitär Intervention. (Ignatieff, 2000: 64)

2.5 Den humanitära interventionen

Både Ignatieff och Walzer resonerar utefter västerländska värderingar och rättfärdigar användandet av militärt våld för att försvara dessa. Denna problematisering görs utefter kulturella uppfattningar och kan därför som jag tidigare visat vara svåra att sprida. Dock så har de flesta av världens stater medlemskap i FN, vilket innebär att de folkrättsligt har förbundit sig att skydda de mänskliga rättigheterna. Problemet är att FN:s säkerhetsråd eller generalförsamling knappast kommer att godkänna insatser som skall göras i andan av humanitär intervention. Den slutsats man då kan dra är att en humanitär intervention kommer att ur folkrättslig synvinkel vara illegal.

De båda författarna beskriver ursprunget till insatsen som att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna har inträffat. Walzer rättfärdigar insatsen med att brott mot FN-stadgan har begåtts, Ignatieff ställer det ytterligare villkoret att brottet mot FN-stadgan skall resultera i ett hot mot mellanstatlig fred och säkerhet i regionen.

Åtskillnad i diplomatins betydelse görs också, dock kan Walzer tolkas som att diplomati alltid uttöms innan krig kan användas. Det som betonas hos bägge är att den anfallna staten skall ha möjlighet att återuppstå med de mänskliga rättigheterna som förtecken och att insatsen åtföljs med ett högre krav på följandet av folkrätten.

Dessa båda författare menar då att en humanitär intervention – ”Just War” kännetecknas av att insatsen sker för att stoppa ett pågående svårt brott mot de mänskliga rätigheterna. Insatsen skall på ett trovärdigt sätt kunna förhindra ett återupprepande av brottet. Särskilda hänsyn till folkrätten måste göras för att visa på att insatsen sker med omsorg för de som är utsatta. Genom proportionalitetsprincipen, skada inte ickekombattanter mer än nödvändigt för att nå uppsatta mål, uppnås del av detta. Dock så skulle kravet att så långt som det är möjligt undvika att skada ickekombattanter.

Henrik Syse är en norsk författare med boken "Rättfärdigt krig?". Syse konkretiserar på ett tydligt sätt Walzers resonemang kopplat till Ignatieffs mer handfasta funderingar på krigs rättfärdighet. Inledandet av krig, hur krig skall bedrivas och hur krig skall avslutas visar Syse tydligt. En snabb genomläsning visar att mina försök att koppla Walzer med Ignatief är fruktsamma.

Källor:

Ignatieff, Michael, 2000, Det virtuella kriget Kosovo och därefter. Göteborg: Daidalos.

Syse, Henric, 2004, Rättfärdigt krig? Om militärmakt, etik och ideal, Stockholm: Natur och kultur.

Walzer, Michael, 2000 Just and Unjust Wars, A Moral Argument With Historical Illustrations, New York: Basic Books

J.K Nilsson

En påminnelse: Anita Lindblom - Balladen om den blå baskern

2010-10-17T20:05:00.001+02:00

Jag vet att det är en upprepning av mitt förra inlägg men lördagens händelse har återaktualiserat inlägget. Svenska soldater befinner sig i strid utanför Sveriges gränser, hittills med samma mål och risker som Anita sjunger om men en annan färg på huvudbonaden. Jag saknar förmåga att bättre beskriva hur jag känner, istället för att riskera att bli plump så avslutar jag med att skänka en tanke till förbandet i Afghanistan, till Kenneths familj och vänner.

Läs mer hos kamraterna Wiseman, Cynisk och CI.

J.K Nilsson

Den tredje statsmakten, Tillägg 101010 13:25

2010-10-08T19:40:00.007+02:00

Vi har under två dagar nu läst hur SvD kritiserar den svenska Försvarsmakten för att ha ”mörkat” hur det ser ut på marken i Afghanistan. Inget kunde vara mer krystat och spelat indignerat, Försvarsmakten har gång efter annan lagt ut att svenska soldater varit i strid och på efterhand, ibland har man kallat på direkt flygunderstöd (CAS) och ibland har man löst situationen själv. Cynisk har kritiserat Försvarsmakten för att man förringat vad som hänt genom val av rubrik och val av hur man presenterar nyheter ifrån Försvarsmakten. I efterhand är Cynisk vassare då man tydligen misskött informationsinhämtning och spridning ifrån Försvarsmakten å det grövsta. Detta förhållande varken föringar eller nullifierar mitt resonemang. När två träter kan det vara mycket möjligt att båda har fel.

Jag får upplevelsen att Mikael Holmström i SvD förväntar sig en färdigtuggad text ifrån Försvarsmaktens Informationsstab. En text som är färdig att tryckas, rubrik och bildsättas med en hård vinkling. Försvarsmakten har inte bjudit på det och det är tydligen klandervärt. Jag saknar ett ”djävlar och anamma” ifrån våra självpåtagna makthavare i den tredje statsmakten. Ett historiskt exempel är när ett av våra kärnkraftverk fick sina brister uppdagade, denna rapport offentliggjordes och man släppte ett kort pressmeddelande om att rapporten var släppt men inget som beskrev innehållet. När bristerna var åtgärdade släppte man ett pressmeddelande om att bristerna som var uppdagade i den förra rapporten nu var åtgärdade. Svaret ifrån den tredje statsmakten var bedövande, kraftverkets ledning beskylldes för att man mörkat och fört svenska folket bakom ljuset. Någon i kraftverksledningen uttryckte syrlig sin förvåning över att den tredje statsmakten inte skött sitt jobb och drog en anekdot om tidigare verksjournalister/murvlars arbete, skulle man släppt en sådan rapport för tjugo år sedan så skulle man stå inför skranket efter någon timme.

Precis som vid händelsen vid kärnkraftverket får jag nu uppfattningen att vår tredje statsmakt har abdikerat och duger bara till att ofreda kändisar eller politiker som varit klantiga nog att visa sig öppet med tvivelaktiga affärer. Jag vill se att när Försvarsmakten rapporterat att man blivit påskjuten så skall Infochefen, Chefen insats och eventuellt en förbandschef stå där och svara på initierade frågor om händelsen. Vi har haft FAC (Eldledare/flygledare) sedan minst Bosnien på regelbunden basis i våra internationella styrkor. Under Kongomissionen, när Sverige ställde J29 Tunnan till FN:s förfogande hade svensk trupp möjlighet att begära direkt flygunderstöd. Att strider blir så vidriga att man måste ha CAS är sålunda ingen nyhet men något är det.

Jag tror att vi i Sverige inte insett krigets realitet, tänk tillbaks på NBG 08 där man förfasades att svenska styrkan utrustats med liksäckar , jag minns också särskilt en intervju med en soldat ur NBG08, soldaten menade att han inte tänkt så mycket på risken att dödas eller såras då han tvivlade att Svenska staten skulle våga skicka ut soldater på sådana premisser. Svenska folket tror att en svensk soldat utomlands bedriver ”Slivopatrull” modell Kosovo eller kaffepatrull på Cypern. Historierna om varför Svenska soldater valde att åka till Sinai och Gaza får mig att rodna.

Svenska soldater utbildas och får lära sig vad det innebär att vara soldat. När svenska Försvarsmakten släpper att soldater varit i efterhand och tvingats tillkalla direkt flygunderstöd vet alla insatta hur det varit. För de som inte vet hur det är det den tredje statsmaktens skyldighet att informera medborgarna. Skulle svenska Försvarsmakten släppa färdigtuggad information är det likt förbannat den tredje statsmaktens skyldighet att kolla upp och ställa till svars, jobbet måste ändå göras.

Lyssna till Anita Linblom, även om färgen på baskern ändras är det likt förbannat samma skitgöra. Som Dag Hammerskold en gang sade: “it is not a soldier’s job but only a soldier can do it”. Varför är det ett jobb som endast soldater kan sköta?

SvD 1 och 2. Sveriges Radio

101010 13:25

Jag har nu läst en utmärkt Brännpunktare av Johanne Hildebrandt i SvD, föga förvånande är den utmärkt då den stöder min argumentation om den tredje statsmaktens ansvar. (Lite självinsikt har jag trots allt kvar)

J.K Nilsson

Gnäll upphör

2010-09-26T23:22:00.003+02:00

Fascinerande hur provocerande det tydligen kan vara att tycka att omregleringen av våra anställningsavtal skett på ett rent ut sagt skitdåligt sätt. Men många av invändningarna är, trots att den 20 september redan har varit, fortfarande relevanta. Försvarsmakten kan fortfarande ge svar på tal, tänk på att droppen urholkar stenen och att det fortfarande är en rättighet att utanför försvarsmakten debattera svenska statliga institutioner. Vi kan bara få det bättre med det kommer aldrig att ske om vi är tysta.

En Trött officer har beskrivit mina känslor bra hos Cynisk och jag är hjärtligt less på fördummande kommentarer hos Wiseman och CI.

Till er som tycker att vi skall hålla käften och rätta in oss i ledet att vissa äntligen får ägna sig åt självförverkligande med vapen i hand: Håll käft och sköt er själva.

J.K Nilsson

Statistik, lögn och förbannad dikt

2010-09-12T19:36:00.001+02:00

Låt mig börja med att blicka tillbaka till 2009 års ekonomiska resultat i Försvarsmakten med att länka till Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2. 2009 år besparingar är i huvudsak något som Försvarsmakten och regeringen kommit överens om att genomföra som ett resultat av dels anslagssparande och ett sparande i förbandsverksamhet för att finansiera 2011 års befarade underskott i förbandsbudgeten. Wiseman har berört ämnet som handlar om Försvarsministerns fäktande mot väderkvarnar angående den av Ekots rapporterade nedläggning av en till flygflottilj. Tolgfors menar stolt att försvarets ekonomi är god och under kontroll, man genomförde en historisk besparing år 2009 när man kunde återlämna 2,5 miljarder till statskassan. Ytterligare förbandsavvecklingar behövs inte.

” – Det pågår ingen process där de pekar ut förband för nedläggning, och regeringen har heller inga sådana förslag. Det arbete som pågår är att flytta pengar till förbandsanslaget. Vi har ambitionen att stärka förbandsanslaget med ett par miljoner om året, säger Sten Tolgfors.” En par miljoner om året när Försvarsmakten anser det befogat att spara 800 miljoner för ett enda år?

Årets valrörelse är intressant. Uppgifterna i media om att flygflottiljen F17 som även har verksamhet på Gotland hotas av nedläggning avfärdar den gotländska riksdagsledamoten och Rolf K Nilsson (M) som ett inlägg i valkampanjen. Alliansen är på offensiven, radioreklam på orter med militära förband kräver man svar ifrån oppositionen vilka förband man avser att avveckla för att möta sitt besparingskrav på sex (sic!) miljarder årligen. Underligt nog synkar man inte detta med försvarsministern som hävdar två miljarder

När oppositionens besparingar blev kända menade man på två saker. För det första så klarade Försvarsmakten enligt regeringen av sitt uppdrag trots budgetunderskridandet på över två miljarder. För det andra menar man att regeringen försöker spara 2 miljarder på försvarsmaktens stödmyndigheter för att delfinansiera yrkesförsvarsreformen som man bedömer kommer att kosta 3 -4 miljarder årligen. För det tredje så snärjer man sig lite men man pekar på att regeringen boerdrar anslagssparande i storleksklassen 800 miljoner, främst på utlandsbudgeten men också att man tillåter FM att spara 800 miljoner till i förbandsbudgeten till. Urban Ahlin menade då att det är bättre att stryka pengarna i budgeten direkt istället för att senare införa anslagssparande.

Framtiden i Försvarsmakten? Tiden efter valet får avgöra men jag hyser inga dubier om ytterligare nedskärningar. Officerstidningen nummer tre, 2009 redovisade en övertalighet på 900 officerare. Spännande framtid möts oss.

J.K Nilsson

Tre veckors sorgetid

2010-09-03T21:35:00.002+02:00

”Nu går vi hem och sörjer i tre veckor, och så kommer vi tillbaka efter helgerna och då ska vi ha lagt det här bakom oss. Då ska vi titta framåt”

Detta var Jens Nilssons ord när beslutet att avveckla Östersunds garnison togs, efter dessa tre veckor skulle man blicka framåt och skapa jobb i Östersund. Jag tänkte själv leva efter den devisen, när brevet ifrån ÖB med anhang om internationell tjänstgöring kom. Innan och tre veckor efter jag fått brevet kunde jag gnälla om bristande ledarskap, idiotier o.s.v. därefter gäller det att göra som Cynisk anbefallde, nämligen att jobba för villkoren i ett avtal.

Nu när vi sett att stridspiloterna enats om ett brev (läsning på Chefsingenjören och Wiseman’s Wisdoms) där man beskriver hur man ser på obligatoriet i samband med hur arbetsgivaren negligerat andra avtal men i stället för att diskutera hur man i andra yrkesgrupper skulle kunna spinna vidare på detta har man i andra kommentarer förlöjligat detta med att förare är "glassiga" och diskussionen har fokuserats på hur orättvist och osolidariskt det är att förare kan enas. Att vi har olika sammanhållning i olika yrkesgrupper är naturligt men varför skall det gå överstyr till någon slags jantesjuka där man är anonym men ändå ger sken av någon slags bruntungevilja trots att det inte syns. Sköt er själv och skit i andras försök att få till bra avtal.

Jag känner mig beklämd över det faktum att vi i Försvarsmakten har så svårt att visa någon som helst kollegialitet, avundsjuka, revirstrider och baktaleri är modus operandi för att nå tillfredsställelse även på golvet. ÖRA i form av Övervaka, Rapportera och Anmäl har sjunkit så djupt i organisationen att det är svårt att se skillnad på en filtrerad företrädare för ”Humorkuben” eller en kollega på förband.

Istället för att gnälla på avtalet så gnäller man på kollegor, inte att konstruktivt skapa bra avtal. Sorgeveckorna är över, gå vidare.

J.K Nilsson

KKrVAs uppmaning

2010-07-25T23:56:00.003+02:00

Jag har läst KKrVAs uppmaning om att bidra till en ny luftförsvarsstudie. Syftet är gott men i mitt tycke något torftigt. Svenska försvarsmakten måste ses som ett "System av system". Det är inte bara luftstridskrafterna som är i behov av en studie. Jag och Jan-Olov kommer senare att redovisa mer av ett helhetsgrepp för försvarsmakten.

För stunden kan jag rekommendera Chefsingenjörens svar på KKrVAs uppmaning.

J.K Nilsson

Att backa in i framtiden

2010-07-06T00:35:00.001+02:00

Som bekant slutade försvarsmaktens ”samverkan” med officersförbundet i oenighet om ”omregleringen” av alla försvarsmaktanställdas anställningsavtal att omfatta ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker det är onödigt.

I dag fick jag ”Försvarets Forum”, en artikel handlar just om obligatoriet. I artikeln framkommer det att försvarsmakten tänker sig att det skall vara som i dag, tjänstgöring sker med hänsyn till personens situation, hälsa, m.m. För mig framstår det här spektaklet ännu mer sorgligt. Om det nu inte skall vara någon skillnad, varför har det då varit så svårt att få det i ett avtal med arbetstagarorganisationerna? Försvarsmakten har haft sju år på sig att reglera ett avtal men man väljer att först bestämma att det skall gå till på ett visst sätt och sedan komma med det som arbetstagarorganisationerna frågar efter i förhandlingen. Frågan om obligatoriet väcktes tydligen den här gången i samband med ÖB.s chefsmöte i maj där man tydligen, efter ”grupparbete”, blev överens att ett obligatorium är det enda rätta för att kunna leda sin personal. Det är tydligen så bråttom att det måste ske på ett halvår när man har haft sju år på sig att fixa det förhandlingsvägen.

I artikeln poängterar man att det är ”jätteviktigt” att försvarsmakten ses som en bra arbetsgivare och att utmaningar väntar för att kunna rekrytera soldater och officerare i framtiden. Tyvärr har man misslyckats, jag upprepar, sju år har man haft på sig att komma med avtal på området. Man säger att ett företags viktigaste resurs är de anställda och att företagets ansikte utåt är de anställda. Jag vet inte om jag känner så många, faktiskt ingen som öppenhjärtigt kan rekommendera arbetet till nära och kära. Rekrytera intressanta människor som kollegor är en sak men att rekommendera sin son eller dotter att läsa till officer tror jag ingen gör. Om någon är intresserad och frågar mig så svarar jag på frågor men inte med någon särskild entusiasm, är någon tveksam så är jag ärligt och kan säga att det här yrket förmodligen inte är något för den personen. Innan jag började min utbildning blev jag direkt avrådd av en blivande kollega men jag tyckte att det var ”Struntprat”, nu vet jag bättre.

Jag ställer mig frågan varför man prompt var tvungen att först sätta ner foten i oenighet med arbetstagarorganisationer för att senare komma med ”riktlinjer”. Borde man inte ha sin målbild klar innan man samverkar med arbetstagarna?

Obligatoriet är en viktig fråga, officersförbundet hävdar att det är onödigt då officerare är positiv till att göra utlandstjänst. Jag säger samma sak, jag har inte träffat någon som är negativ till utlandstjänst av princip. Det man efterfrågar är vettiga avtal. Wiseman har ställt frågan om inställningen till obligatoriet då det till synes inte finns några röster inom försvarsmakten som inte kan tänkas sig att göra utlandstjänst. Gå till WW och visa vad du tycker.

J.K Nilsson

Taktar försvarsmaktens planering med den politiska planeringen?

2010-07-01T23:43:00.003+02:00

Med tanke på stundande förändring av anställningsavtalen undrar jag just hur väl dagens hysteri verkligen är så meningsfull. Försvarsministern satte ner foten och lämnade propositionen som vi populärt kallar Försvarsbeslut 2009. Vi skall ha stående anställda förband och reservister i form av avtalspersonal/kontraktsanställda och hemvärn/Nationella skyddsstyrkor. Jag som Försvarsmaktsanställd har levt i tron att andemeningen var att vi inte skulle ha en särskild utlandsstyrka utan man skulle skicka samövade förband.

Allan Widman var fördömligt klar när han argumenterade för att försvarsmakten var för snabb att anställa soldater på heltid. Allan verkade mena att försvarsmakten skulle få svårt att ge de anställda soldaterna meningsfulla uppgifter. När jag försökte klämma lite ytterligare på pulsen fick jag inget svar. Jag kan inte tolka det annat än att de stående förbanden skall vara snabbt gripbara i Sverige och hastigt uppkomna oroshärdar i omvärlden. Rotationsförbanden såsom KS och FS skall tydligen bemannas av kontraktsanställda.

Jag har tidigare problematiserat över ekonomin och huruvida de kontraktsanställda och hemvärnsmännen kan ges vettiga utbildningar och övningar. Är det förband ur denna grupp som skall åka till Afghanistan kan inte jag se annat än att vi måste fortsätta med våra utbildningar på Livgardet. Vilka befäl skall leda dessa förband?

Veckans snackis är ju ”omregleringen” av anställningsavtalen för att vi skall ha ”personalrader” i insatsförbanden som ”kräver” ett obligatorium att tjänstgöra i utlandet, jag berörde den absurda argumentationen i mitt förra inlägg. Men låt oss återgå till frågan om vilka som skall leda dessa rotationsförband?

Skall vi ha reservofficerare som skall återgå i tjänst för att leda dessa förband? Hur gör vi med dessa för att dom skall vara fäiga att leda trupp skarpt? Skall vi ändå ha yrkesofficerare som skall leda rotationsförbanden, hur går det då med ansatsen att en prodorganisation skall utgöras av bibliotekarier, sjuksköterskor, receptionister, m.m.? I prodorganisationen kommer vi då att få en pool av officerare som väntar på nästa omgång att åka ut med men prodorganisationen skulle bestå av anställda som inte har ett obligatorium att tjänstgöra utomlands.

Har försvarsmaktsledningen känt av vad den politiska ledningen egentligen vill? Försvarsmakten har fått smäll på fingrarna för omorganiseringen av Stril, Försvarsmakten har fått ta tillbaka planerna på avveckling av Ärna, Statskontoret kommer med svidande kritik av införandet av Prio.

Frågorna är många men svaren är få, i minst sju år har vi anställda frågat efter en del svar men tystnaden är talande. Att man sedan ifrån HKV ”marknadsför” detta med orden: ”Om medarbetaren svarar ’ja’ så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands.” är bara förvirrande när man samtidigt skriver: ”Genom att svara ’nej’ går medarbetaren miste om möjligheten att söka till de intressanta internationella arbetsuppgifter som Försvarsmakten kan erbjuda i dag. Här efterfrågas både civil och militär kompetens.” Om jag är ironisk så skulle jag också påstå att det är en möjlighet med ett obligatorium samtidigt som det inte går att ha en möjlighet att söka arbete om man inte vill att det skall vara obligatoriskt.

Till textförfattaren av ”Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands” Hur djäkla dum tror du att vi anställda är? Har vi som anställdes innan 2004 redan nu inte en möjlighet att få tjänstgöra utomlands? Har vi som anställdes innan 2004 inte nu en möjlighet att söka internationella tjänster?

Återigen visar Försvarsmaktens ledning att som arbetsgivare är man totalt inkompetent ur ett anställningsperspektiv.

J.K Nilsson

Utlandstjänst, Internationella insatser eller Missioner

2010-06-27T23:58:00.006+02:00

Nu har ryktet jag tidigare skrev om materialiserats. V38 skall vi anställda fatta beslut om nytt anställningsavtal. Vi som inte tycker att dagens ”obligatorium” är en bra idé kommer att få slåss om Prodtjänster i enlighet med Cynisks ”Prod för lång och trogen tjänst?”, finns inte plats så tack och Good Bye. Chefsingenjören och Wiseman har tidigare också skrivit om detta.

Låt mig utveckla tankegångarna om varför jag tycker ett obligatorium om utlandstjänst inte skall finnas i ett anställningsavtal.

Utgångspunkten är att arbetsgivaren är fri att planera sin personal att tjänstgöra på platser och i tjänster som arbetstagaren har kompetens att bestrida. Det finns möjlighet för arbetsgivaren att beordra en utrikes tjänsteresa. Detta har personal i FMLOG fått erfara, åka någon, några veckor till Afghanistan för att lösa ut behov som uppstått. Förmåner är utlandstraktamente och arbetstidsplanering, förmodligen kanske också lite övertid för att hinna lösa ut jobbet innan resan hem.

Med tanke på utgångspunkten, varför skall mitt anställningsavtal innehålla en särskild paragraf om obligatorisk utlandstjänst?

En annan grundsten för mina invändningar är att avtal som reglerar hur detta obligatorium skall användas inte existerar.

Den sista grundstenen är etiskt baserad, avtal som reglerar stöd till sambo/äkta hälft inte heller finns, vi som anställdes utan obligatorium har skaffat familj med premissen att utlandstjänst är något som kan genomföras om det passar resten av familjen. Min resa genom köttkvarnen Försvarsmakten har med råge övertygat mig att officersyrket är ett jobb, inte ett kall. Kan jag lämna Afghanistan för att VABba någon vecka när min bättre hälft har viktiga möten på sitt jobb?

Min farhåga är att detta obligatorium kommer att utnyttjas för att bestrida tjänster som inte är densamma som den ”rad” jag kommer att erhålla i den nya insatsorganisationen. Tänk tanken på att man kan säga att du som tekniker skall gå några kurser och skola in dig som plutonchef för skyttepluton, att du skall utbilda till markunderrättelseofficer eller att en beväpningsspecialist skall omskola sig för att tjänstgöra som röjare av oexploderad ammunition eller improviserade laddningar/hemmagjorda bomber för att det finns sådana brister att de officerare som nu har dessa tjänster är så få att andra som efterfrågas i mindre utsträckning kommer att ianspråktagas för dessa tjänster.

Måste tjänstgöring i utlandet ske för att vår säkerhet kräver det finns det i dag inga formella hinder att göra det, bara ekonomiska och arbetsrättsliga hinder. Att man nu tänker i banorna om att låta detta blomma ut under semesterperioden är inget annat än:

Kraftig bakläxa i personalhanteringen Försvarsmakten, men med tanke på ett antal år som anställd är detta inte oväntat, bara sorgligt.

En kort reflektion är att varför skall det inträffa dramatiska besked till semestern? 2007 var det Finansministerns utspel om besparingar, 2008 var det Georgien, 2009 var det utlandsobligatorie för nivåhöjande utbildning.

J.K Nilsson

Stora jätten Glufs Glufs?

2010-06-20T02:21:00.001+02:00

Inrikespolitiskt kan det inte ha undgått någon att NATO är ett stort rött skynke i Sverige. I högeralliansen är det bara folkpartiet som har en tydlighet i frågan om Svensk medlemskap i NATO. Hur läget ser ut för Sahlins vänsterallians behöver jag väll inte gå in på närmare?

Min syn på ett Natomedlemskap är mer pragmatiskt. Organisationens grundidé är att medlemsländerna har en politisk vilja att med gemensamma ansträngningar utöva ett kollektivt försvar i enlighet med FN-stadgans artikel 51. Detta kollektiva försvar är inskrivet i Natoorganisationens Artikel 5. Ingenstans står det uttryckligen att medlemsländerna skall bistå varandra militärt. Det gemensamma militära försvaret är en option, varje stat bidrar med det den kan bidra med, oavsett om det är militär eller diplomatisk hjälp. Historiskt så har gemensamma försvarsåtaganden inte alltid fallit ut. Titta på hur Frankrike hade åtagandet gentemot Tjeckoslovakien på 1930-talet.

För att möjliggöra att hjälpa varandra militärt krävs det ”Interoperabilitet”, Svenska försvarets modeord i början av 2000-talet. På taktisk nivå är Interoperabiliteten mellan staternas stridskrafter väldigt grundläggande. Ammunitionstyper är standardiserade men det finns ingen standard vilket förband som skall ha vilken ammunitionstyp. Olika förband är utrustade med olika tillägg, en tysk handgranat ser inte likadan ut som en svensk, o.s.v., bärsystem är inte lika, m.m. Kommunikationsutrustning är inte likadan, sättet att signalera är i stort sett samma men en tysk soldat kan nödvändigtvis inte tala med fransk soldat, lika lite som en Svensk armésoldat kan verka på en Svensk flygplats med svenska Flygvapensoldater. Det vi kan göra är att anpassa våra rutiner och annan ”mjukvara” så att man på operationsnivå kan ensa arbetet.

På strategisk/politisk nivå är vi medlemmar i Partnerskap för fred. Vi har vissa möjligheter att erbjuda övningsområden och själva delta i övningar både i Europa och hemma. Vi saknar rösträtt i stort i NATO men det är av mindre betydelse. Jag tvivlar på att man inte kommer att ta hänsyn till våra önskemål när beslut väl fattas. Organisationen kräver konsensusbeslut, motsätter sig ett land en insats i NATO:s namn så blir det inget av med den. Vill de andra länderna genomföra en insats så kan de göra det med gemensamma krafter i en ”De villigas koalition”.

Sverige har inte mycket att komma med när det gäller försvar, vårt försvar skall efter Försvarsbeslut 2004 enbart vara dimensionerat efter kraven på internationella insatser. En del försvarsdebattörer talar om att vårt försvar är numer så litet att endast ett Natomedlemskap garanterar ett trovärdigt försvar. Låt oss vända på steken, vad skulle man säga i Oslo, Köpenhamn, Paris, m.m. om Sverige en välfärdsstat av stora mått vill krypa in i värmen och bidrar måttligt bättre än de fattiga öststaterna som är nyblivna medlemmar i alliansen? Vilket politiskt spel spelar vi om ett hot uppstår? Hur villig är att man bistå med militär hjälp till Sverige när vi de facto inte kan bidra med något till de närmsta grannarna utan att blotta oss helt?

Jag ser sålunda att en svensk Natoanslutning inte kommer att bidra till svensk säkerhet i någon större utsträckning. Vi har genom vårt självsvåldiga agerande höjt tröskeln för våra grannars vilja att lämna hjälp. Det blir ett spel, visst man höjer tröskeln för en motståndare att angripa Sverige denna kan inte på förhand veta om militär hjälp kommer att lämnas eller inte. Ett svenskt medlemskap skulle förenkla vårt deltagande i NATO:s militära operationer betydligt men i praktiken är det hanterbara frågor. Ett svenskt Natomedlemskap är för mig en ”ickefråga”, jag kommer att lägga krutet på att argumentera för ett förbättrande av den svenska försvarsförmågan.

J.K Nilsson

Errare humanum est, ignoscere divinum. Uppdaterat 182120

2010-06-17T21:33:00.009+02:00

Vi närmar oss semestertid, många har redan påbörjat sin semester samtidigt tar andra en sen semester i år, semester betyder sommar, sol och förväntan. Sommarens inledning detta år kommer för en del av oss alltid att vara fäst i minnet där Gripens vakande hand än en gång stod fast, en kär vän, kollega, syster och dotter är ännu i livet.

Hur mår vi egentligen? Efter vårens bataljer i bloggosfären börjar jag bli rädd att jag skönjer ett mönster. Cyniker talar om kod 99, vilket jag så väl känner igen mig i. Trupparens och min batalj hos Wiseman var, handen på hjärtat, säkerligen inte någon av våra finaste stunder i livet. Så mycket frustration, så mycket anklagelser haglade inte bara mellan Trupparen och mig utan även andra som kommenterade. En utomstående skulle förmodligen ha svårt att förstå att vi tillhör samma försvarsmakt. Inom det flygande vapenslaget har vi tydligen också svårt att hålla tand för tunga. Allan beskriver på ett bra sätt hur man undan för undan drar undan möjligheterna för våra vänner på Malmen, Ronneby och Kallax att göra ett bra jobb. Våra nya flygande kollegor ställs på marken vid hemkomsten ifrån Tyskland, uppgifter gör gällande att ungefär 60 helikopterpiloter blir utan flygtid i år. Våra (kvarvarande) luftens dirigenter drar ett tungt lass, vi har bloggaren ”Strilaren” i minnet, Strilarens hädanfärd lämnade till och med avtryck i Svenska Dagbladets ledarblogg. Strilaren varnade tidigt för hur nära Strilsystemet är en kollaps, denna vår förbjöds Försvarsmakten att fortsätta med GLC/NOC-projektet som innebär en avveckling av StriC Hästveda. Försvarsmaktsledningen har kvitterat budskapet med att byta namn på projektet och fortsätta att tala om avveckling av StriC Hästveda. Wiseman har beskrivit debaclet om flygvapnets basbataljoner, i vår togs beslut om att F17 och F21 fortsättningsvis skall härbärgera basbataljoner. Sommaren kommer som ett välkommet avbrott för de allra flesta av oss men rykten om nya anställningsavtal i höst går nu och det kommer säkerligen att föda tankar om alternativa karriärer.

Filmen som inleder detta inlägg beskriver hur utmattning leder till att en människa mister livet. Signalerna är tydliga, piloten är inte hundra redan vid dagens början. Men hur ser det ut här hemma nu? Strilsystemet dras med få stridsledare, Chefsingenjören beskriver den ökande komplexiteten för en flygstridsledare samtidigt som våra JASpiloter har ”belönats” med en allt för liten flygtidstilldelning för 2008, vilket också Borneo problematiserar över. Borneo talar vidare om hur dagens flygstridsledare får en minskad förståelse för arbetet i luften då organisationen inte längre kan förevisa en förares perspektiv för en flygstridsledare. Det tredje benet i fredsmässig utbildning av stridsflygförband, den flygtekniska tjänsten, dras med föreskrifter av varierande kvalitet, brist på reservdelar och personal. Det första problemet avhjälptes lätt, central teknisk chef dömde av att Svenska flygtekniker hade en gedigen utbildning och ett väl utvecklat säkerhetstänkande så att teknikerna är väl lämpade att arbeta med undermåliga föreskrifter. Reservdelstillgången leder till Chefsingenjörens beskrivning av Eurofighter. Teknikerbristen leder till mentaliteten att städa av arbetsytan kan man göra sedan, plocka ihop verktygen riktigt kan man göra sedan, bortmonterad ”role change” utrustning kan man ta rätt på sedan och lägga på rätt plats. Men om man redan har en brist på tekniker, vem skall då städa av sedan? De som jobbade på maskinen får också följa med maskinen ut på linjen för då skall den flygas.

Vi ser alltså att råttorna gnagt stora hål i ostskivorna som får utgöra modell för hur man skall tolka säkerhetsarbete:

Vi behöver bara gå igenom DA (DriftstörningsAnmälan) skörden så får vi se många exempel på hur många vill vara varandra till lags och accepterar läget trots att man kanske skulle sagt stopp. Även ett nej sagt i rätt tid är en service. Nu vill jag inte föregå utredningen om motorkörningen på F21 så därför berör jag den inte. För tre år sedan havererade ett JAS-flygplan på Vidsels flygbas, den direkta orsaken var att piloten sköts ut ur flygplanet, de bakomliggande orsakerna var, enligt haverikommissionen, ett undermåligt arbete på SAAB med raketstolen och föråldrade föreskrifter. För tre år sedan var det högsta prioritet att få ut flygplan JAS 39C för att delta i Alaskas "Red Flag"-övning. Materiell tillfördes i mängder, föreskrifter var ännu mer svårtolkade, flygplanet var nytt med tillhörande inkörning som krävde mängder med handpåläggning. Hur många reflekterade över att det för flygplanet nya utskjutningshandtaget titt som tätt var rubbat ur läge och vilka konsekvenser detta kunde få? Fram till den olycksaliga motorkörningen på F21 så har tanklöshet och servicevilja enbart lett till farliga situationer och förstörd materiell men inget haveri. Vi får se vad utredningen visar om motorkörningen.

När vi alla kommer tillbaka efter semestern, kan vi vara ärliga och se på varandra hur vi mår? Törs man säga: ”Du ser inte riktigt hundra ut, gå och lägg dig”? Törs vi säga till våra arbetsledare att vi själva inser att det är bättre att vi går och gör något annat istället för att vara i verksamhet där andra människors liv bokstavligen hänger på oss? Har vi mod att säga till varandra att nu genar du, backa tillbaka och gör på rätt sätt? Vi har alla sett affischerna: ”När är OK att vara bakfull?”, kan vi tänka: ”När är det OK att gena?” och formulera ett bra svar?

Kan man gå ut och planera skjutning på skjutfält med huvudet fullt? Kan man köra båt/fartyg med huvudet fullt?

Vi gör alla fel, de fel vi gör grundar sig i bristande administrativt stöd, bristande utbildning och förståelse. Vi gör sällan fel av elakhet, därför måste vårat säkerhetsarbete präglas av förståelse och transparens. Att fela är mänskligt, att förlåta är gudomligt.

J.K Nilsson

Tillägg: FMV predikterade i sin årsrapport för 2008 att antalet DA per flygtimme skull öka under 2009 som följd av neddragningen i flygtid under 2008. Profetian uppfylldes, risktagningen föll ut som förutspått. En följd av den risktagningen var buklandningen på F17. Tänk på att man gjorde en grundlagsändring för att vi skulle kunna skriva DA utan att riskera straff så länge man inte var avsiktligt oförsiktig. I säkerhetsarbetet var detta en revolution, farligheten minskade när vi kunde göra varandra varse om vad vi själva gjort i stället för att tänka: "Var det någon som såg det?" samt mörka och ljuga om händelsen. Man brukar tänka sig en relation mellan antalet fatala incidenter, potentiellt farliga incidenter och antalet rapporterade incidenter. Genom denna relation kan vi hänvisa till ökad eller minskad rapporteringsbenägenhet för att förklara en ökade eller minskad mängd rapporterade incidenter. Ökar antalet rapporterade incidenter och antalet potentiellt farliga incidenter så har vi en ökad risk för fatala incidenter.

Andra bloggare har tryckt på att statens haverikommission rekommenderar lugn och ro på Helikopterflottiljen. Försvarsmaktsledning och politiker kvitterar med Adenviken, ISAF, NBG, ett problematiskt införande av en helikoptertyp och införande av en helt ny typ. Jag är djupt imponerad över dom som jobbar i den organisationen, jag hoppas att vi slipper en upprepning av det som hände i Ryd. Ta hand om varandra i Helikopterflottiljen kompisar.

Din sambo vill inte ha hjälp vid översvämningar

2010-06-03T14:48:00.001+02:00

Den något provocerande rubriken är direkt hämtad ifrån marknadsföringen för ”åsiktsprofilen” på www.forsvarsmakten.se Försvarsmakten försöker marknadsföra vilka uppgifter de har men det här blev för magstarkt för min del. Länge har vi anställda försökt att påverka avtal så att stöd hemma blir en realitet i händelse av insats. Jag kan tala om att min sambo vill ha hjälp med snöskottning, blir det en till vinter liknande den som inträffade i vintras och jag är borta är min sambo lika hjälplös som om det vore översvämning. En mycket dåligt konstruerad reklam, känslan blir ungefär att vi finns till för andra men att lyssna på vår personal går inte. Kraftfull bakläxa på det här Försvarsmakten, men det blir väll som vanligt ett guldägg för detta också.

Jag skulle tillsammans med de andra meningslösa plattityderna säga att Försvarsmakten jobbar aktivt med att distansera sig ifrån sin personal. Minns testerna, har du det som krävs, jag själv och kollegor som provade klarade inte de webbaserade testerna som resulterade i pris för Försvarsmaktens reklam.

J.K Nilsson

Ett varningens finger

2010-05-01T19:14:00.003+02:00

Kommentarer på Wisemans blogg gör mig lite orolig inför den stundande framtiden efter riksdagsvalet. Vi vet att efter valet så "Startar Karusellen om" som Wiseman skrivit. Jag har själv påpekat att bistrare tider kommer och vi kommer att uppleva 2008 igen fast den här gången ”skarp”. Det kommer att väljas ett ”arbetsläge” ifrån HKV eller så kommer politikerna att snickra ihop ett eget. Vis av egen erfarenhet efter först försvarsbeslut 00, sedan flygskoledebaclet med Mats Nilssons Brännpunktartikel och till sist försvarsbeslut 04.

Vad vi än säger och vad vi än gör måste vi kunna stå för våra handlingar och ord. Även om den enskilt anställde officeren/soldaten/civilanställde inte tänker flytta efter en förbandsavveckling så kan det finnas andra kamrater på förbandet som vill flytta. Tänk på dessa kamrater, hur skitsnack ifrån ert förband kan komma att påverka stämningen på kvarvarande förband. Vi har också haft beslut där man dagen innan bytt åsikt om vilket förband som skall avvecklas Tänk att om man haft en mental inställning (mindset på militärt nyspråk) att man yttrar sig i frustration och desperation över tingens tillstånd att det egna förbandet kommer att avvecklas så kan det sluta med att man själv får stå som mottagare att presentera det egna förbandet inför kollegor som nu befinner sig i samma sits.

Kan man ärligt se sina kollegor i ögonen en våt mässafton och säga samma sak som man yppade i den tidigare debatten utan att det blir dålig stämning är det gott nog. Likadant måste man försöka ha förståelse för kamrater som flyttar ifrån förband men någon måtta måste det får vara. Jag har själv hört kamrater säga: ”Ni (vi som fick vara kvar efter ett ”övernattenbeslut” som jag tidigare beskrev) som firade att vi blev avvecklade” när vi mycket riktigt inmundigade ett antal glas malthaltig dryck för att lätta på trycket. Det är en skön euforisk känsla att inse att man slipper flytta, hela den spänningen man byggt upp innan kommer fram. Att ”beskyllas” för att fira att ett förband avvecklas är väl magstarkt, visst är det den logiska följden. Den enes bröd blir den andres död i ett nollsummespel. Låt oss vara medveten om det och vara storsinta.

Jag vill att vi den här gången är ärliga i diskussionerna, det är inte fel att framhäva de egna styrkorna och diskutera vad man skulle vilja med framtiden. Avveckling av grundorganisations/produktionsplattformar är ett politiskt beslut som inte alltid är grundade i fakta. Det vi kan göra är att argumentera för att inga plattformas skall avvecklas och vi kan argumentera för att försvarsmakten skall tilldelas extra resurser. Att börja ställa flygtid i JAS 39 systemet mot ubåtsjaktförmåga i Helikoptersystemet är inte rätt diskussion. Om vi börjar bli osams nu gör vi politikers och försvarsmaktsledningens jobb lättare. Som anonyma internetanvändare har vi inga andra lojaliteter än de gentemot oss själva, att då börja ifrågasätta hur andra resonerar utifrån ett upplevt nollsummespel signalerar bara bruntunga. Utgångspunkten för våra diskussioner måste vara ett effektivt försvar, inte hur vi knölar in försvarsmakten i en politisk form.

Vill man diskutera politik finns Åsa, Allan, Karin, Staffan och Johans bloggar.

J.K Nilsson

Dagens böcker

2010-04-28T11:50:00.002+02:00

Boken FN-soldat i Kongo, Svenskar i strid 1961 - 1962 dök upp i dag. Boken The Future History of The Arctic av Charles Emerson håller på att läsas sedan i torsdag.

Blogginlägg utlovas.

J.K Nilsson

Högt spel i Stockholm

2010-04-12T00:19:00.000+02:00

Under Almedalveckan 2007 talade finansminister Anders Borg om besparingar på försvarsbudgeten. Resultatet blev inte så dramatiskt men försvarsminister Michael Odenberg avgick i protest mot finansministerns planer. Genom att tillsätta en ”Genomförandegrupp” identifierades ett antal områden där man skulle hitta besparingar i storleksordningen 2 -3 miljarder kronor. Besparingen blev 2.2 miljarder kronor mellan åren 2009 - 2011. Tittar vi på listan över den materiel som inte skall beställas eller som ambitionsreduceras så finner vi att vi dels rullar ett anskaffningsbehov framför oss och dels ställer utveckling av stridskrafter mer eller mindre i ”malpåse”. Regeringen har också anvisat att vi i undantagsfall skall utveckla materiel själva, huvudinriktningen är att vi skall köpa färdig materiel ifrån hyllan. Försvarsbudgeten minskar också totalt, för att möta detta har Försvarsmakten aviserat en reduktion av fredsförbandsmassan med motsvarande en flygflottilj, ett mekaniserat förband (P4, P7 eller I19), ett specialfunktionsförband (Lv6/Ing2, motsv.), ett antal hemvärnsgrupper, m.m. Regeringen var tydlig med att det inte kommer att bli några avvecklingsbeslut innan valet 2010 genom partiledarnas Brännpunktsartikel och Tolgfors uttalande i Norrbotten.

Mellan dessa nyheter och den här helgens händelser så har vi sett att under budgetåret 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 300 miljoner i materielbudgeten och 500 miljoner i budgeten för internationella insatser.

Försvarsministern aviserade i SvD.s Brännpunkt den 11 April att Sverige skall beställa en utveckling av nästa generations ubåt för att senare köpa två stycken ubåtar. Dessutom pekar Tolgfors på en ”Exportpotential”. Helikoptrar skall också köpas in och förbandssättas. Andra bloggare har förtjänstfullt beskrivit detta. I flygplansystemet JAS 39 tillkommer annan beväpning och krypterat länksystem.

Vi skall nu i sommar anställa de första soldaterna i Armén och det är också inledningen till detta inläggs avslutning. Vi vet att det från valet kommer att dröja några månader till budgetunderlag 2012 kommer med Försvarsmaktens förslag på fredsförbandsavvecklingar. Vi skall upprätthålla statusen på våra Jasar men vi skall reducera ambitionen på att införskaffa basmateriel. Vi lägger alltså beställningar utan tanke på helheten samtidigt som vi inte har en fredsförbandsmassa att stå på i planeringen. Vilka fredsförband kommer att ha tillräckligt antal anställningssökande soldater för att kunna sätta upp krigsförband? Det är en massa obesvarade frågor som man av politiska skäl inte vill svara på. En farhåga är hur skall vi i flygvapnet kunna sätta upp bataljoner och kompanier om vi inte vet vilken fredsbasering som finns och vilken materiel vi kommer att få. Vi vet att vi kommer att få ett vasst flygplan men sedan då? Likadant ser det ut på helikoptersidan med större utmaningar, vilken personal skall ta emot de nya helikoptrarna samtidigt som vi skall ha kvar 14 och 15? Vi vet att det slutar personal på egen vilja i dessa tider av osäkerhet, vi skall krympa i en kostym samtidigt som vi skall ta emot anställda på ett bra sätt.

Regeringen spelar högt och om man inte har en stor portion tur kommer dess beslut att vara svåra att reda ut när verkan av besparingar och de kommande avvecklingar inleds. Det bästa som den här regeringen kan hoppas på efter valet är att man är i opposition och slipper stå till svars för sina beslut.

J.K Nilsson

Den svenska luftstridsdoktrinen

2010-04-05T18:02:00.004+02:00

Jag en en liten teaser till.

tack till CI för inspirationen.

Luftoperationer indelas i luftstridsoperationer och luftunderstödsoperationer. Indelningen under luftstrids- och luftunderstödsoperationer framgår av figuren nedan:

Figur 1
Den svenska doktrinen för luftoperationer delar upp begreppet luftoperationer i: Luftstridsoperationer och Luftunderstödsoperationer.

Luftstridsoperationerna genomför den planerade påverkan på motparten, luftstridskrafterna verkar mot mål genom att påverka dessa med vapen eller störning. För att kunna skapa möjligheter att verka mot mål ifrån mark, sjö och luftarenan eller stödja dessa stridskrafter i annan verksamhet kan luftunderstödsoperationer genomföras.

Begreppet Luftstridsoperationer delas upp i Luftförsvarsoperationer, Markmålsoperationer och Sjömålsoperationer.

Luftförsvarsoperationer
Luftförsvarsoperationer syftar till att skapa möjligheter för våra luftstridskrafter att verka eller hindra en motståndare att kontrollera luftrummet.

Offensiva luftförsvarsoperationer syftar till att förhindra motståndarens möjlighet att verka i luftarenan genom att söka upp och bekämpa motståndarens luftstridskrafter såväl i luften som på marken. Sätten att göra detta det på definieras i uppdragstyper. Uppdragstyperna för att genomföra offensiva luftoperationer är luftförsvarsattack, jaktsvep, jakteskort, SEAD och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande:

• luftförsvarsattack: riktas mot ledningssystem, flygbaser med tillhörande anläggningar och flygplanplattformar på marken
• jaktsvep: är temporära till sin karaktär och syftar till att avleda, vilseleda, binda och bekämpa motståndarens flygstridskrafter som hotar egen verksamhet. Jaktsvep kan genomföras på olika sätt
• jakteskort: används för att skydda offensiva företag mot motståndarens flygstridskrafter. Jakteskort utförs antingen i direkt anslutning till skyddsobjektet eller som en skärm framför eller i förväntad hotriktning i förhållande till skyddsobjektet
• Supression of Enemy Air Defences (SEAD): utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens mark och sjöbaserade luftförsvarssystem. Svenska flygstridskrafter har i dagsläget en begränsad förmåga att genomföra SEAD. Uppdragstypen finns dock med, eftersom SEAD kan genomföras som ett konventionellt attackuppdrag och för att svenska flygstridskrafter kan komma delta i SEAD-uppgifter inom ramen för en internationell flygoperation
• Elektronisk attack: utnyttjas för att störa ut eller bekämpa motståndarens luftstridskrafter och riktas mot ledningssystem, sensorer och vapensystem, såväl mark- och sjöbundna som luftburna.

Det defensiva luftförsvarets uppgift är att förhindra motståndaren att verka eller minimera följderna av motståndarens avsikt att verka i luftrummet ovanför vårt territorium eller våra förband. Våra luftstridskrafter reagerar på motståndarens fientliga uppträdande genom att antingen skydda mot luftangrepp eller försöka tillfoga motståndarens offensiva luftstridskrafter maximala förluster. Uppdragstyperna för defensivt luftförsvar inkluderar jaktförsvar, jaktskydd, beredskapsläge, spärrbana, punktskydd, områdesförsvar och elektronisk attack. Doktrin för luftoperationer definierar/beskriver de olika uppdragstyperna enligt följande, jag börjar med att visa flygstridskrafternas uppdragstyper:

• jaktförsvar: genomförs som områdesskydd inom en tilldelad luftvolym. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• jaktskydd: utnyttjas för att skydda specifikt objekt eller verksamhet från luftanfall. Befolkningscentra, flygburen ledningscentral eller minutläggning är exempel på verksamhet då jaktskydd kan utnyttjas. Insatsbeslut åligger luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• beredskapsläge: uppdrag som genomförs i tilldelade beredskapslägen. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler. Insatsbeslut fattas av luftförsvarsledare och genomförs av förbandet efter order
• spärrbana: används då stridsledningsfunktionen är begränsad. Förbandet flyger i tilldelade spärrbanor och utnyttjar egna sensorer för målupptäckt. Okända eller fientliga flygföretag söks upp och identifieras, avvisas eller bekämpas beroende på gällande insatsregler.

Det defensiva luftförsvarets uppdragstyper för flygstridskrafter enligt ”Doktrin för Luftoperationer” är inte klart beskrivet så jag kommer att förklara innebörden av de ovan olika uppdragstyperna.

Genom att definiera vad som skall försvaras tillämpas antingen Jaktförsvar eller Jaktskydd. Jaktförsvar tillämpas för att försvara vår verksamhet, personal eller materiel över ytan. I den nuvarande försvarspolitiska debatten talar bl.a. Bo Pellnäs om luftförsvar i Mälardalen i form av flygplan baserade på Uppsala. Pellnäs ger här ett exempel på Jaktförsvar. Jaktskydd används för att försvara en flygbas, marinbas, ett arméförband, viktiga byggnader, m.m. mot luftangrepp.

Beroende på hur väl funktionen Stril fungerar används olika sätt varsebli motståndaren och beroende på avstånd, vår möjliga hastighet och motståndarens hastighet använder vi olika grader av beredskap. Om Stril fungerar och kan leverera stöd kan vi ha flygplan med olika beredskapsnivåer. Från beredskap på marken där piloter har en tid att ta sig i luften ifrån ett bakre uppehållsläge till att piloterna flyger flygplanen och snabbt är beredd att möta ett hot i luften. Om Stril inte fungerar kan vi använda flygplanets egna sensorer för att söka av luftrummet och då flyger en rote spärrbana och piloterna själva tar beslut om insats eller ger startorder till flygplan i beredskap på marken. Genom att det är flygplan som flyger måste man ge en uppdragsorder och därför talar vi om olika uppdragstyper fast det är två olika försvarsuppdrag och två ”metoder” att lösa beredskap eller Strilfunktion.

Till begreppet defensivt luftförsvar räknas också funktionen luftvärn. Luftvärnet har förmåga till uthållig närvaro. Närvaron av luftvärn tvingar en motståndare till att taktikanpassa så att dennes resurser inte odelat kan användas för att bekämpa våra stridskrafter. Luftvärnet används dels som punktförsvar och dels som ytförsvar, där punktförsvaret motsvarar jaktskyddet och ytförsvaret motsvarar jaktförsvaret för flygstridskrafterna.

Markmålsoperationer
Markmålsoperationer syftar till att uppnå strategiska, operativa eller taktiska effekter genom att utföra strategiskt flyganfall, flyganfall på djupet, direkt flygunderstöd och/eller elektronisk attack. Dessa uppdragstyper syftar till att begränsa motståndarens handlingsfrihet på olika nivåer och kan möjliggöra en höjning av vår handlingsfrihet.

De strategiska flyganfallen genomförs som ”anfall mot motståndarens tyngdpunkt, avgörande punkter eller de kritiska sårbarheter som är förknippade därmed” Strategiska flyganfall kan delas in i en fysisk dimension och en psykisk dimension. I den fysiska dimensionen påverkar vi motståndarens förmåga att använda stridskrafter. Genom att använda den psykiska dimensionen påverkar vi motståndarens vilja att fortsätta sitt motstånd eller anfall. Publikationen ”Doktrin för Luftoperationer” påstår att de svenska flygstridskrafterna är förmågebegränsade till att genomföra enstaka strategiska flygföretag.

Flyganfall på djupet syftar till att uppnå operativa effekter genom att forma slagfältet för att öka de egna handlingsmöjligheterna. Motståndarens handlingsmöjligheter minskar genom vilka mål vi väljer att angripa. De mål som är angelägna att angripa är motståndarens underhålls och kommunikationslinjer. Genom att angripa dessa mål kommer motståndarens möjligheter att fortsätta striden successivt att minska. Vi kan också välja att angripa motståndarens stridskrafter långt framför våra egna stridskrafter och därmed direkt förstöra motståndarens möjligheter att bedriva stridsverksamhet. Genom hotet att angripas ifrån luften kan motståndaren tvingas att avstå ifrån egna rörelser så att dennes manöverförmåga sjunker. I denna uppdragstyp sker ingen direkt samverkan mellan mark och luftstridskrafter dock samordnas vår verksamhet på operativ och taktisk nivå.

Direkt flygunderstöd (DFU) utförs i nära samverkan med egna stridskrafter för att, som understöd till egna markstridskrafter, bekämpa motståndarens markstridskrafter. Flygstridskrafterna lägger till en extra rörelsedimension till markstriden varvid kraftfulla synergieffekter kan uppstå genom att motståndarens stridskrafter inte längre lätt kan skyddas mot vår eldkraft.

Genom att DFU har kortsiktig verkan på operationerna i stort i förhållande till flyganfall på djupet måste vi planera, prioritera och döma av hur vi skall använda resursen som stridsflygplan innebär. Det innebär att vi möter ett dilemma enligt följande: Om vi prioriterar att lämna direkt flygunderstöd till markstridskrafter insatta i strid, avstår vi ifrån att använda de flygplanen till att skära av motståndaren bakåt så att de kan försörjas och fortsätta striden. Om vi väljer att avregla slagfältet kan motståndaren vara tillräckligt stark så att denne nedkämpar våra markstridskrafter i striden.

Sjömålsoperationer
Syftet med flygstridskrafternas insatser mot sjömål är att i samverkan med sjöstridskrafterna upprätta herravälde till sjöss alternativt bestrida motståndarens herravälde till sjöss. Vi vill minst uppnå marinoperativ kontroll så att våra marinstridskrafter kan uppträda med frihet.

Sjömålsoperationernas två delar är sjömålsbekämpning och ubåtsjakt. Sjömålsbekämpning kan ytterligare delas in i två delar: Sjömålsoperationer som ”Doktrin för Lufoperationer” definierar som ”Självständiga flyginsatser mot fartyg” och Marinunderstöd som är flyginsatser samordnade med egna marina stridskrafter. Som författare till föreliggande arbete observerar jag här en begreppsförvirring som inte finns i förarbetet till ”Doktrin för luftoperationer”. Förarbetet kallas ”Utkast till Doktrin för luftoperationer” och finns inte längre publicerat i Försvarsmakten. Om vi studerar Marqvardsen så kan vi se vad denna publikation säger om sjömålsoperationer:

”Sjömålsoperationer genomförs som ytanfall eller ubåtsjakt. Självständigt genomfört ytanfall kallas för sjömålsbekämpning och innebär bekämpning av fiendens sjöstridskrafter på stort djup. När ytanfallet genomförs i samverkan med marina stridskrafter för att skydda dem eller vid en kraftsamlad insats tillsammans kallas det marinunderstöd. Ubåtsjakt genomförs för att förhindra eller försvåra fiendens möjlighet att verka med ubåtar.”

Sammansatta operationer
För att uppnå önskad verkan kan man använda sammansatta operationer. Ett förband som verkar i en sammansatt operation är sammansatt av olika specialiserade delfunktioner. En offensiv luftförsvarsoperation som anfaller en flygbas under uppbyggnad kan vara skyddad av jaktflyg, SEAD, elektronisk attack och följas upp av spaningsflyg för resultatfotografering.

Luftunderstödsoperationer
"Luftunderstödsoperationer utnyttjas för att skapa gynnsamma förutsättningar för luftstridsoperationerna, för att förbättra effekten och resursutnyttjandet av luftstridsoperationerna samt för understöd till mark- och maritima operationer”

Luftunderstödsoperationerna delas in i luftburen transport, flygunderrättelseinhämtning,
flygräddning och luftburen ledning

Luftburen transport genomförs som flygtransport eller luftburen tankning.
Flygtransporter används som snabb och flexibel resurs att flytta personal, materiel och förnödenheter för att verka och att evakuera sjuka och skadade.

Lufttankning syftar till att öka flygstridskrafternas räckvidd, aktionstid och möjlig vapenlast, lufttankning kan genomföras som dels:
1) Strategisk lufttankning som syftar till att understödja flygförbanden under ombasering till operationsområdet och
2) taktisk lufttankning där lufttankningen understödjer flygförbanden i operationsområdet.

Flygunderrättelseinhämtning
”Flygunderrättelseinhämtning består av flygspaning, övervakning och signalspaning. Dessa uppdragstyper drar i hög utsträckning fördel av flygstridskrafternas räckvidd, perspektiv, rörlighet och responsförmåga. Flygstridskrafter har med dessa egenskaper och relativa fördelar goda förutsättningar att inhämta information om objekt och verksamheter som är svåra att nå med andra medel.”

Flygunderrättelseinhämtning indelas i flygspaning, övervakning och signalspaning.
Flygspaning används dels som taktisk flygspaning och strategisk flygspaning. Flygspaning använder sensorer som verkar i det elektromagnetiska spektrat men även visuell spaning. Den inhämtade informationen måste bearbetas och värderas för att bli underrättelser. Strategisk flygspaning syftar till att inhämta information som krävs för underlag till beslut på den militärstrategiska och politiska nivån. Taktisk flygspaning understödjer den operativa och taktiska nivån.

Övervakning genomförs med en systematisk observation av luft-, mark-, eller den maritima arenan i ett större geografiskt område för att lokalisera och identifiera verksamhet. För att genomföra övervakning används främst sensorer som arbetar i det elektromagnetiska spektrat.

Signalspaning användes för att inhämta information ifrån antingen kommunikationssystem eller tekniska system såsom spaningssystem, målinmätningssystem, varningssystem, m.fl.

Flygräddning
Flygräddningens uppgift är att söka upp och rädda nödställd personal, vilket genomförs lämpligast med helikopter. För att säkerställa att räddningsinsatserna lyckas används ofta stöd av flera funktioner. För att undsätta personal i ett stridsområde eller fientligt område (Combat Search And Rescue - CSAR) används kvalificerad förmåga med egenskydd och verkansförmåga. Normalt använder man en sammansatt operation för att genomföra CSAR i syfte att skydda sig mot fientlig påverkan ifrån både luft och mark/sjöarenan.

Luftburen ledning utnyttjar flygstridskrafternas unika förmågor till överblick, snabbhet, flexibilitet, m.m. för att kunna leda stridskrafter över ett stort område.

Luftstridskrafternas funktioner

Luftstridskrafterna är indelade i olika funktioner för att ange dess grundläggande förmågor. Funktionerna ska ses som delar i ett system för att bygga förmåga.

Flygfunktionen består av delfunktionerna: jakt, attack, flygspaning, telekrig och flygtransport.

Jaktfunktionen används för att angripa mål i luften genom luftstrid. Luftstrid bedrivs enligt principerna: fjärrstrid, närstrid och kurvstrid.
• Fjärrstriden bedrivs över långa avstånd, på höga höjder och med höga hastigheter, fjärrstrid innebär att kontrahenterna inte ser varandra visuellt.
• Närstrid utkämpas med kontrahenterna inom visuellt avstånd
• Kurvstrid genomförs med kontrahenterna kraftigt manövrerande för att offensivt kunna anfalla eller defensivt undvika att bli anfallen av motståndaren.

Attackfunktionen genomför strid mot mark- och sjömål genom precisionsbekämpning av punktmål såsom en bro eller byggnad, bekämpning av ytmål såsom en eldställning för luftvärn och bekämpning av sjömål

Flygspaningsfunktionen hämtar information främst ifrån mark eller sjöarenan genom användning av radar eller fotografering.

Flygtransportfunktionen transporterar personal, materiel och förnödenheter för den strategiska, operativa eller taktiska nivån.

Telekrigsfunktionen är en del av informationskrigföringen och använder/fungerar med:
• elektronisk attack som är offensiv eller defensiv störning mot sensorer och kommunikationssystem,
• elektroniskt skydd mot motståndarens telekrigföring,
• motmedel i form av vilseledande elektroniska åtgärder mot motståndarens sensorer och/eller vapensystem och
• telekrigsstöd som söker, uppfångar, lokaliserar och identifierar elektromagnetisk strålning för att försörja telekrigssystemen i dess funktion att känna igen och varna för hot.

Underrättelsefunktionen bidrar med att delge analys om motståndarens förmågor och uppträdande i operationsområdet för att ge kunskaper om hur våra stridskrafter bör uppträda för att ge den önskade effekten. Initialt ger underrättelsefunktionen analyser i planeringsfasen om hur striden bör föras genom vilka mål som skall angripas, vilka medel som skall användas och hur våra stridskrafter skall uppträda för att undvika motmedel och bekämpning. Under operationens genomförande ansvarar underrättelsefunktionen för att fortlöpande bedöma verkan av våra insatser, vilka risker vi möter, vilka mål vi måste anfalla och vilka vi inte behöver anfalla.

Basfunktionen verkar med fem delfunktioner:
• Ledning på flygbasen syftar till att skall kunna fungera och verka. Flygtrafikledning och flygplatstjänst är exempel på hur ledning genomförs på flygbas
• Klargöringsfunktionen genomför klargöring av flygplan och helikoptrar, d.v.s. ladda flygplanet med den beordrade ammunitionslasten, tanka flygplanet med den mängd bränsle som är beordrat för aktuellt uppdrag samt enklare service i form av kontroller för att upptäcka förslitningar och skador på flygplanet eller dess yttre utrustning.
• Flygunderhållsfunktionen genomför avhjälpande och förebyggande underhåll på luftfarkoster och flygammunition.
• Skyddsfunktionen skyddar mot motståndarens åtgärder i form av fientliga förband och reparation och röjning efter motståndarens vapeninsatser, vidare ser skyddsfunktionen till att basen kan användas för flygoperationer genom att underhålla bansystemet.
• Underhållsfunktionen

Strilfunktionen genomför luftbevakning och stridsledning.

Luftbevakningen sammanställer en gemensam luftlägesbild som visar den pågående verksamheten i luftrummet. Luftlägesbilden används som information till underrättelsefunktioner, larmning av räddningstjänst, m.m.

Stridsledning stödjer de egna luftstridskrafterna under alla typer av pågående luftoperationer. Genom att delge aktuellt luftläge, uppdatera orderläget och genomföra samordning maximeras verkan av luftstridskrafterna.

Sambandsfunktionen möjliggör distribution av information genom att lämna tekniskt och administrativt stöd.

Vädertjänstfunktionen förser samtliga stridskrafter med väderprognoser och följer därefter upp dessa. Informationen används för att anpassa uppträdandet så att motståndarens uppträdande och handlande försvåras.

Luftvärnsfunktionen verkar ifrån markarenan för att antingen med eget uppträdande försvåra motståndarens agerande över eget territorium eller i samordning med egna flygstridskrafter uppnå synergieffekter att bekämpa motståndarens flygstridskrafter.

J.K Nilsson

ONUC - En arkeologisk betraktelse

2010-04-01T21:54:00.003+02:00

Den här kvällen var ovanligt produktiv, den här gången vill jag tacka Cynisk för inspirationen. Det här ett paper jag skrev för åtta år sedan till en kurs som jag gick för att försöka förstå Försvarsmaktens ominrikting till att "mota olle i grind", "Släcka branden innan den sprider sig hit" och alla andra aforismer som man delgav anställda och aspiranter. Var snäll med mig och betrakta den som den historiska artefakt den är. Faktakorrigeringar är naturligtvis välkomna:

Mitthögskolan, Östersund
Moment 3: inbördeskrig och internationell säkerhet
HT2001

3.Varför och i vad internationaliserades den interna konflikten i staten Kongo 1960?

I detta paper skall frågan varför och i vad internationaliserades den interna konflikten i staten Kongo 1960. Frågan är intressant eftersom det är det första kända fallet som FN intervenerade militärt i en intern konflikt. Papret skall visa på att det s.k. kalla kriget äger en stor del i internationaliserandet av ovannämnda konflikt.

Nedan redogör jag för FNs möjligheter att agera vid interna konflikter. Efter detta skall jag beskriva Kongo. Slutligen skall jag beskriva konfliktens turer i FN och även avge en egen analys om varför FN intervenerade med militär styrka som sedan kom i direkta strider.

FN
För att vi skall kunna använda begrepp som senare används i detta paper kommer jag att kortfattat gå igenom dessa nu.

FN är den organisation som nästan alla jordens stater är ansluten till[1]. Antalet anslutna stater1996 var 184st.[2]

Generalsekreterarens roll i FN är att vara den administrative chefen och den verkställande direktören för FN. Detta innebär att Generalsekreteraren inte har en egen makt.

Generalförsamlingen är det forum där frågor förbereds inför säkerhetsrådet och anta deklarationer i frågor som säkerhetsrådet inte kunnat ta beslut om. Dessa deklarationer är bindande endast för de medlemmar som röstat för dem.

Säkerhetsrådet är den beslutande makten i FN när det gäller tvingande resolutioner. Säkerhetsrådets huvuduppgift är att, under FNs stadgar, att upprätthålla internationell fred och säkerhet.[3] För att en resolution skall äga giltighet måste minst nio av rådets femton medlemmar och inte någon av de permanenta fem medlemmarna får rösta emot resolutionen. Medlemmarna i säkerhetsrådet är de permanenta fem (se nedan) och 10 övriga stater som väljs för en två års period och varje år hålls val för fem av posterna, fem väljs första året och fem väljs andra året.

Permanenta fem (P-5) är de medlemmar av FN som när organisationen bildades efter andra världskriget gavs permanent medlemskap i säkerhetsrådet och fick vetorätt i säkerhetsrådet dessa länder är USA, Ryssland efterträdde sovjetunionen 1991[4], Folkrepubliken Kina fick ta plats i säkerhetsrådet i stället för Republiken Kina år 1971[5], Storbritannien och Frankrike. De medlemmar i säkerhetsrådet under den tid som det här papret skall behandla var USA, Sovjetunionen, Republiken Kina, Storbritannien och Frankrike av P-5.

FNs organisation
FNs organisation är uppbyggd runt idén att alla stater är suveräna och jämlika. Detta innebär att för att FN skall kunna tillåta intervention från en annan stat måste konflikten vara ett hot mot den regionala freden och stabiliteten. Vad som är ett hot mot fred och stabilitet är upp till säkerhetsrådet att bestämma, det finns inte någon institution över säkerhetsrådet. Konsekvensen av detta är att besluten om vad om är hot respektive inte är hot kommer att bestämmas av P-5.

Kapitel 7[6] i FNs stadgar som behandlar hot mot fred, brott mot fred samt möjligheter att möta aggression. Det finns både fredliga och militära medel att intervenera med vid pågående konflikt. De fredliga är sanktioner av olika slag och beskrivs under artikel 41. Artikel 42 beskriver möjligheterna att med våld tvinga fram fred. Artikel 43 visar medlemsstaternas skyldigheter att ställa militär styrka till FNs förfogande om säkerhetsrådet beslutar om att en militär intervention är nödvändig.

Artikel 41 beskriver sanktioner såsom ekonomiska sanktioner, vapenembargon, m.m. Sanktioner är avsedda att isolera stater, som enligt säkerhetsrådet anses utgöra ett hot mot regional fred och stabilitet, från införsel av vapen, pengar, m.m. Vapenembargo är som ordet beskriver ett förhindrande av införsel av vapen till stater som utsatts för den typen av sanktioner. Vapeninförsel är ett försök att hindra ett upptrappande av en konflikt genom att neka deltagarna tillgång till vapen. Ekonomiska sanktioner[7] innebär hot om eller användandet av ekonomiska straff från en stat eller koalition av stater i syfte att förmå den utsatta staten att ändra sitt politiska ”beteende”. Ej inräknat i ekonomiska sanktioner är s.k. kallade militära sanktioner såsom vapen embargon.[8] är beroende av en bred internationell uppslutning och kanske det viktigaste är att sanktionerna har stöd av de stora internationella aktörerna inom handel.

De stora problemen med ekonomiska sanktioner under det kalla kriget var att 1.säkerhetsrådet var paralyserad av att Sovjetunionen och USA inte kunde komma överens och 2. i de flesta fall som det beslutats om ekonomiska sanktioner så var det Sovjetunionen som saboterade upprätthållandet av sanktionerna.[9]

Problemen med vapen och varuinförsel är att det kräver stöd av grannstaterna till den utsatta staten p.g.a. gränser inte är något absolut avgränsande för staters suveränitet, utan beroende på staterna och dessas innevånares goda vilja att respektera de gränser som är utsatta för dessa sanktioner.

I övrigt så är ett problem med att artikel 2 i FNs stadgar uttrycker att organisationen är sammansatt av jämlika och suveräna stater. Detta har tolkats av stater som inte vill ha någon yttre inblandning i sina ”inre angelägenheter”. De stater som motarbetar säkerhetsrådets arbete i frågor som rör t.ex. brott mot mänskliga rättigheter är oftast Folkrepubliken Kina som ju själv har en historia av att bryta mot dessa delar av FNs konventioner av mänskliga rättigheter.[10] En FN ledd insatts för att stoppa dessa brott skulle skapa prejudikat och kunna leda till att deklarationer i Generalförsamlingen skulle kunna antas mot dessa stater.

Kongo
Kongo var innan självständigheten en Belgisk koloni som var rik på mineraler främst koppar. Det är denna mineralförekomst som ligger till grund för konflikten som uppstod efter att Kongo frigjort sig från Belgien.

Det organiserades partier och hölls kommunalval innan självständigheten. De tre partier som kom att spela stor roll i Kongos frigörelse är de radikala partierna MNC-Lumumba och Cerea och från den kopparrika provinsen Katanga; partiet Conkat.

Vid en Konferens om Kongos framtid i Bryssel togs beslut den 27 januari 1960[11] om att Kongo skulle bli självständigt den 30 juni . Vid dessa diskussioner lade partiet Conkats ledare Moïse Tshombe Förslag den 10 februari om att varje provins skulle få disponera över sina egna resurser medan Kongos centralregering skulle få förlita sig på frivilliga bidrag.[12] Detta var ett för övriga provinser i Kongo oacceptabelt förslag då Katanga ensamt svarade för hälften av kolonins statsinkomster under det sista år som Kongo var koloni.[13] Att Tshombe hade en separatistisk hållning blev med detta tydligt och Tshombe blev även anklagad för att vara ”fjärrstyrd”. Vid valet till regering blev de största partierna MNC-Lumumba och Cerea. Dessa två partier bildade provisorisk regering med Kasavubu och Kashamura från partiet Cerea och Lumumba från partiet MNC. Lumumba. Senare bildades en regering där Kasavubu var president och Lumumba blev försvarsminister.

Den 4juli 1960 började ett myteri inom armén där missnöje grott över att inte kongolesiska soldater skulle ha fått några fördelar av självständigheten.[14] Detta myteri spred sig över landet, tydligen var missnöjet stort över hela Kongo och telefonlinjer och radio fungerade till att sprida nyheten till övriga delar. Dessa oroligheter ledde till att européer som fanns inom landet flydde i panik ut ur Kongo. Myteriet spred sig Luluabourg där stadens 1200 vita innevånare kände sig hotade och förberedde sig på det värsta. Den 10 juli upphörde oroligheterna och belgiska fallskärmsjägare landsattes, de 1200 människorna i Luluabourg var räddade, och den belgiska interventionen var faktum.

Efterspelet till myteriet bestod av att Kasavubu och Lumumba for till Luluabourg för att be om ursäkt för det som hände samtidigt som Lumumba i sin roll som försvarsminister lovade att straffa de skyldiga. Lumumba accepterade också att de belgiska fallskärmsjägarna stanade i landet i åtminstone två månader för att hjälpa den kongolesiska armén att upprätthålla ordningen, fallskärmsjägarna hade trots allt intervenerat med det enda uttalade syftet att befria de vita som hotades.

Dagen efteråt upphävde Lumumba ensidig den överenskommelsen angående de belgiska fallskärmsjägarna. Sedan Katanga förklarat sig självständigt och ytterligare belgiska fallskärmstrupper landsats vid en rad strategiska punkter i landet.

Med tanke på att vid tiden för myteriet så var inte Kongo självständigt utan beroende av de belgiska personer som utgjorde Kongos administration var utomlands. Att armén i upplösningstillstånd och alla större centra besatta av utländska trupper. Regeringen blev handikappad och med Katangas försök till utbrytning som gav den kongolesiska ekonomi en alvarlig stöt.

Öv. Jonas Waern[15] skriver i sin bok Katanga att vid förhandlingar med Tshombe kunde krafter bakom Tshombe anas. Dessa krafter hade tydligen som mål att upprätthålla de vitas förtjänst ifrån kolonin Kongo.

Turerna i FN
När turerna i FN beskrivs ska man ha i åtanke de spänningar som låg i världspolitiken vilka var en följd av det kalla kriget. I det kalla krigets logik låg att aktörerna USA och Sovjetunionen tävlade om inflytande och makt i stora delar av världen.

Det världspolitiska läget på försommaren 1960 präglades av skärpta motsättningar mellan öst och väst efter det misslyckade toppmötet i Paris i mitten av maj. Västsidans initiativkraft lamslogs av den amerikanska presidentvalkampanjen samt den prestigeförlust som Förenta staterna lidit i samband med U2-intermzzot. I Moskva sökte man utnyttja situationen för en brett upplagd diplomatisk och propagandistisk offensiv vars huvudsyfte tycks ha varit att på västmakternas bekostnad vinna terräng i de underutvecklade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika.[16]

FNs agerande i den här konflikten började den 11 juli[17] när generalsekreterare Hammarskjöld mottog ett telegram från den Kongolesiske presidenten Kasavubu. I telegrammet ber Kasavubu om tekniskt bistånd från FN och betonade nödvändigheten att omorganisera armén och polisen. Hammarskjöld beslutade, med stöd av att frågan låg inom generalsekreterarens ansvarsområde, att bistå Kongo med teknisk hjälp och detta blev upptakten till att FN organiserar en omfattande civil hjälpverksamhet i Kongo. Den 12 juli skickar Kasavubu en begäran om militär hjälp till generalsekreteraren[18] efter att ha blivit nekad militär hjälp av USA. Denna begäran upprepades dagen efter med förtydligande av den begärd militära FN hjälpen inte skulle vara behjälplig att återställa den inre ordningen utan skulle skydda landet mot vad som beskrevs ett angrepp av belgiska trupper.

Säkerhetsrådet beslutar om resolutioner som innebär att neutrala länder skickar såsom Indien, Irland och Sverige skickar FN-kontingenter för att skydda den vita befolkningen när Belgien kallar hem sina soldater som intervenerade i Kongo.

Generalsekreteraren står i ”fejd” med den Sovjetiske representanten i säkerhetsrådet om att förhindra Kongo konflikten till att bli en bricka i det kalla krigsspelet.[19]

Slutsatser
Slutsatser som dras ifråga om FNs intervention i Kongo är att FN kan vara ett trubbigt instrument när inte säkerhetsrådet kan fungera. Övriga slutsatser är att under det kalla kriget så var det en delikat uppgift för generalsekreteraren att lotsa frågor genom säkerhetsrådet för att inte väcka misstanke hos någon sida i det kalla kriget om att den staten inte kommer att bli missgynnad. Särskilt aktiv var Sovjetunionen under den här tiden som konflikten i Kongo utspelade sig. Generalsekreterare Dag Hammarskjöld verkade för att FNs intervention skulle hindra stormakterna USA och Sovjetunionen att lägga de nyligen avkoloniserade stater i Afrika till sina intressesfärer. Då detta skulle kunna fördröja demokratiseringen av staterna och om så många stater som möjligt är neutrala skulle det leda till en reduktion av risken för att kalla kriget eskalerar till hett krig.

Hammarskjöld tog uppgiften att FN skall verka för fred och stabilitet på mycket stort allvar detta skall vi minnas honom för.

Slutnoter:
1, 189 stater är anslutna till FN och b.la det neutrala Schweiz är inte ansluten.
2, Chantal de Jonge Outdrat, ”The united Nations and Internal Conflict,” I Michael E. Brown (ed.), The International Dimensions of Internal Conflict (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996), s: 496.
3, http://www.un.org/Docs/scinfo.htm första stycket. Den 8 januari 2002 kl 10:46
4,http://www.mil.se/fmforum/695/huvud.htm den 9 januari 2002 kl 23.22
5,Ibid
6, När vi behandlar kapitel 7 så måste artikel 51, som behandlar medlemsstaternas möjlighet till självförsvar, nämnas. Det är inte uttryckligen formulerat att angriparen måste vara en stat. Utan denna formulering skulle artikeln kunna tolkas som rätten för t.ex. USA att i självförsvar angripa Afghanistan, i syfte att störa och förstöra möjligheterna för det s.k. Al´quida nätverket att fungera med Afghanistan som ”bas”, efter förstörelsen av World Trade Center och flygplanshaveriet mot försvarshögkvarteret Pentagon.
7, Ekonomiska sanktioner är beskrivna av Elizabeth S. Rogers, ”Economic Sanctions and Internal Conflict,” i Michael E. Brown (ed.), The International Dimensions of Internal Conflict (Cambridge, Mass.: MIT Press, 1996)
8, ibid, Sid 411
9, ibid, Sid 413
10, Det tydligaste brottet mot de mänskliga rättigheterna i ”modern tid” i Folkrepubliken Kina är den s.k. massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Även deras uppträdande i Tibet där innevånarna utsätts för förtryck.
11, K. Birnbaum & Å. Sparring, ”Kongokrisen och FN”, Sid 26
12, Ibid, Sid 27
13, Ibid, Sid 28
14, Ibid, Sid 36

15, Öv. Jonas Waern var chef för den tolfte och den fjortonde svenska FN-bataljonen samt brigadchef för FNs militärdistrikt södra Katanga. Waern tjänstgjorde i Katanga från juni 1961 till maj 1962
16 Ibid, Sid 55
17 Ibid, Sid 56
18, Ibid, Sid 56
19 ibid, kapitlet Kongokrisens internationalisering.

J.K Nilsson

Host Nation Support

2010-04-01T21:21:00.002+02:00

Som den store inspiratören Wiseman är så har han lyckats ge mig uppslag till ytterligare ett inlägg. I dag har vi nåtts av regeringens klartecken till att Försvarets materiellverk tar emot det brittiska flygvapnet i Vidsel. Den här möjligheten är för god för att försvarsmakten skall försitta den. Ett gästande stridsflygförband anländer till en svensk bas och skall slutförbruka lite vapen, det här passar den så kallade solidaritetsförklaringen som en hand i en handske.

I Sverige har vi en politisk vilja att ta emot och lämna stöd genom att ombasera stridande förband. Menar vi allvar med vår officiella tolkning av solidaritetsklausulen, alltså att vi tar emot militär hjälp vid behov måste vi också kunna göra det. Att kunna innebär att vi har övat upp en färdighet. Britterna borde naturligtvis landa in på F21, Vidsel eller Jokkmokk på samma sätt som 171:a divisionen med tillhörande tekniker skulle komma upp ifrån Ronneby. Att Försvarets materielverk dukar upp målområdet har jag inga synpunkter på men förbandet skall in under flygvapnets vingar. Basförbandet vid flygbas/flottilj skall kunna ta emot och förrådshålla vapen och reservdelar till de ankommande förbanden. Om Britterna väljer att stå på Vidsel så skall delar ur basbataljonen på F21 eller F17 bege sig till Vidsel för att göra samma sak som om det vore ett JASförband ur det Svenska flygvapnet som står på Vidsel.

Jag vädjar till högre beslutande, låt försvarsmakten få denna uppgift. FMV är duktiga på att tillhandahålla målområde och utrustning men organisatoriskt så skall detta vara en försvarsmaktsuppgift.

Jag tror jag finner anledning att återkomma till detta ämne.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens flygoperatör

2010-04-01T20:32:00.001+02:00

Nu kommer jag att diskutera ett tråkigt ämne, nämligen förvaltningen av försvarsmaktens flygetyg. Problematiken kom upp ännu en gång efter uppgiften att de nya helikopterpiloterna blivit ställda åt sidan. Jag kommer inte att beröra detta då Borneo redan gjort det så bra. Jag kommer att visa min vision om hur jag tycker att det borde fungera.

En flygflottilj borde innehålla helikopter och ”fixed wing”-förband. I alla tider har det varit så och så borde det alltid vara. Ja jag vet att jag är kategorisk men jag kostar på mig det när det ändå är så få som lyssnar på mig. Flygvapnets divisioner har haft tillgång till flygräddning inom ramen för flygvapnets helikopterförmåga. Att tillföra resurser för att transportera personal och materiell är sålunda väldigt lätt. Det finns en grundläggande organisation och kunskap för materiellslaget, vill vi tillföra lite mer kompetens så är det ingen självmotsättning att basera attackhelikopter. Kanon och robotar är inget nytt att hantera på en stridsflygflottilj, räddningsresurser och logistik är dimensionerat för den verksamheten.

Jag föreställer mig att flottiljchefen leder den fredsmässiga verksamheten på förbandet och samordnar de fredsmässiga organisationerna så att största möjliga synergieffekter uppstår. De olika skvadronerna, helikopter och flygplan är inte så olika att stödet i form av KI (kontrollingenjörer) borde kunna hantera detta. Kontrollingenjören för beväpning borde kunna utöka repertoaren till att kunna mindre attackrobotar, attackraketer har hanterats förr på flygplan, automatkanoner kan inte fungera på så många sätt och motmedel är i princip identiska. KI skrov kan hållfasthet och vi har redan plastbaserade material i flygplan och helikopter14 är under införande. KI motor, lägg till en kompletteringsutbildning för drivsystemet och vi är i hamn. Kontrollingenjörerna är en fredsförbandsresurs för skvadronerna. I krigsorganisationen så skall vi ha (FA) funktionsansvariga i skvadronerna som borde kunna få, med telefonstöd av KI, fatta luftvärdighetsbeslut om att få upp maskinerna i luften om så för en sista gång. Detta är förmodligen inte i linje med civila bestämmelser men jag hänvisar till nödvärnsrätten. I fredsorganisationen är de funktionsansvariga mycket kunniga på materielen och KI kan mer anta rollen som samordnare mellan FA och industrin.

Jag ser vidare framför mig att helikopters organisation har mycket att lära spetsnosorganisationen i att upprätta baser. Att åka till Afghanistan med spetsflyg bör inte vara mer annorlunda än att upprätta tillfällig basering med PV-helikopter.
Min analys av läget i helikopterorganisationen är att det inte är sammanslagningen av helikopterverksamheten och flygvapnet som är boven i dramat. Resurstilldelningen och omorganisationerna var ju minst sagt under all kritik när Helikopterflottiljen var ÖB:s resurs. Vi har haft många viljor i försvarsmakten och ingen har prioriterat helikopterverksamheten. Tiden med ÖB som närmaste husse var förödande, ingen försvarsgren kände ansvar. Skyll inte på spetsnos, i den organisationen lider man av bristande stridsledningsförmåga, sviterna av basbataljonskampen, reduceringen av divisionerna i stället för avvecklingen av en och problematiken om flygplanen. Om vi får upp helikopterpersonal till HKV och de blivande regionala staberna så tror jag alldeles säkert att helikopterverksamheten ses som en naturlig del i försvarsmakten, precis som transportflygets resurser. Jag tror att vi måste börja med att rannsaka oss själva och vad vi gör för våra arbetsplatser. Varje kommenderad kollega måste födas med rätt information om den egna verksamheten, inte rykten om andras.

Helikopter har samma strategiska värde och förutsättningar som spetsnos eller transportflygplan. Ledningen av helikopter bör ske enlig samma principer som för flygplan; rörligheten, flexibiliteten, insynen från luften, m.m. är minst lika bra eller bättre än de för spetsnos. Att se sjöoperativa helikoptrar som en marinresurs är ett lika stort slöseri med resurser som att se attackflygplan som en Direkt flygunderstödsresurs för Armén.

J.K Nilsson

Försvarsmaktens datorbaserade stödsystem

2010-03-27T22:39:00.007+01:00

Innan jul råkade jag ut för ett mindre dråpligt missöde. Bakgrunden till det är att jag i ett svagt, förvirrat ögonblick efter jag muckade lät mig värvas till en mer obskyr frivilligförsvarsorganisation. För något år sedan sades mitt avtal upp av kompanichefen och jag anmodades lämna tillbaka de prylar som jag hade hämtat ut. Naturligtvis kände jag inte för att sätta mig i bilen för att åka till den utbildningsgrupp jag tillhörde så jag ringde till förrådet på den orten för att reda ut begreppet. Inga problem sade förrådsmannen, vi fixar en godsöverföring dit du jobbar nu. Ett år senare kommer ett argt brev där jag å det snaraste anmodades lämna tillbaka utrustningen annars skulle jag bli tvungen att betala för det som står på den lista vad serviceförråd i Sverige har lämnat ut åt mig.

Vad var felet här? Jo handläggaren vid utbildningsgruppen hade sitt utdrag ifrån och där stod jag tydligen som totalförsvarspliktig med krigsplacering i ett förband och att mitt B-avtal med Hemvärnet var avslutad. I ett annat system, förmodligen pärmbunden (hoppas jag så att det inte är ett ytterligare datasystem som hanteras), kontrollerade man mitt personalkort om det har återmatats ett OK ifrån FMLOG att jag återlämnat min lånade materiel. FMLOG har ju naturligtvis sagt att min lista på lån inte är tömd.

Om jag skall få någonting gjort i mitt arbete får jag först ett utfall i ett system, en pryl måste repareras eller kontrolleras. Sitter grejen på en överordnad enhet kan man i många fall inte enligt systemet tillåtas göra kontrollen eller reparationen med grejen kvar på enheten fast enheten inte kommer att användas under tiden som tillsynen eller reparationen pågår och samma grej skall monteras tillbaka. Jag måste alltså sitta och bereda en urmontering och inmontering för att kunna återrapportera mitt egentliga arbete. Nog för att man skall dokumentera åtgärder för att det skall finnas en spårbarhet men det blir löjligt när man mellan byte av en specifik individ måste dokumentera att individen skall ur och inmonteras för att kunna göra en annan åtgärd. Gör man beordrad åtgärd måste in och urmontering göras, lyckas man inte förstå det har man fel arbetsuppgift, alltså avrapportering av ett ifrån systemet beordrat jobb borde generera det andra arbetet ”Automagiskt”.

Nåväl det var det systemet det, när jag gör någon form av arbete kan det komma att kasseras vissa detaljer så jag måste sätta i nya. Först tittar jag ett system för att se om vi har i vårat förråd, om det inte finns där finns det överhuvudtaget på förbandet? Finns inte detaljen utlämnad ifrån lagret måste jag skriva en blankett med bläckpenna och lämna till lagret så att dom kan lämna ut detaljen och bokföra i ett system eller arbeta i ett annat system för att beställa den ifrån ett annat lager. Nu är jag uppe i minst tre olika system med databaser för att kunna göra ett arbete. Om underhållsföreskriften är otydlig eller vi saknar en viss kemisk produkt får jag nyttja ytterligare ett system med ännu en databas för att ta reda om det skiljer i hur produkten förpackas, vi kanske har produkten på literflaska istället för halvliterflaska som föreskriften säger.

När jag äntligen fått ihop det administrativa och det jag behöver för att kunna göra mitt egentliga arbete så har det renderat övertid, alltså anfaller jag Palasso ER.

I min karriär råkar jag alltså ut för applikationer och databaser med varierande grad av förfining. Någon kan bara hantera versaler, någon tillåter ett begränsat antal tecken, m.m. Dessutom är dessa applikationer programmerade i språk som är näst intill lika utdöda som Latin eller ålderdomlig Grekiska. Skall försvarsmaktens nätverk kunna dra nytta av dessa stödsystem i utlandet eller när nätverken skall moderniseras så kommer det att krävas ansträngningar utöver det vanliga för att få det att fungera. Vi måste alltså röra oss framåt och ersätta denna uppsjö av ineffektivitet.

Är Prio då den rätta lösningen? Kanske, det beror på vad vi vill, vi har fungerande lösningar i försvarsmakten som är arbetsintensiva och fungerar i ett nationellt perspektiv men som är föråldrade och kommer att bli dyrare och dyrare för varje år att underhålla. En övergång kommer att vara arbetsintensiv för att de olika databaserna ser helt olika ut och har olika funktionalitet. Det första som måste göras är att likrikta dessa databaser så att de passar i Prio eller vilket system man än väljer. Försvarsmakten vill också minska på den administrativa personalen, vilket vi har sett i och med införandet av Palasso ER och FIA. Alltså kan vi förutse att behållandet av de befintliga systemen inte är ett alternativ.

Vi vet inte vad som är upp och ned på en skokartong, är några snart bevingade ord ifrån Försvarsmaktens infochef. Enligt infochefen så skulle det spegla frustrationen som infoavdelningen känner inför det faktum att de inte alltid har hela, klara bilden tydligt för sig vad som händer i Afghanistan. Även i ekonomihänseende har man haft denna frustration och detta har också anmärkts av Riksrevisionen/Riksrevisionsverket. Vad jag vet har man i försvarsmakten valt uppdragstaktik som ledningsfilosofi. Det här innebär att man tilldelar underlydande uppdrag och resurser för uppdragets lösande. Vi ser genast att det här innebär att högre chef inte kommer att veta i detalj hur uppdraget löses eller i realtid hur lösandet fortskrider. Ett stödsystem skall i uppdragstaktiken utgöra ett stöd för lägre chef att lösa sina uppgifter. Lägre chef skall inte behöva vara redovisande inför högre chef exakt vad som händer och lägre chef/Soldat skall inte behöva vara sekreterare för att sköta det administrativa fotavtrycket som verksamheten lämnar. Redan nu är vissa arbetstagare sekreterare i högre utsträckning än officerare i tjänst som de anställdes i. Införande av PRIO späder på den utvecklingen.

I de organisationer som SAP har införts i så verkar man konstant ha beräknat kostnaderna till att vara mycket lägre än vad dom är. I ett så komplext system som försvarsmakten med den mängd databaser och det arbete som vanliga arbetare skall kunna utföra så kommer det att bli en stor mängd arbete som skall utföras bara för att komma in i det nya. Då kan vi inte ha organisationsförändringar i parti och minut, vi kan inte ha ansvarsförändringar så ofta vi har nu. Skall vi effektivisera så måste vi förändra organisationen men frågan är hur effektivitet mäts, är det i pang för pengar eller nöjer man sig med en ettöressmäll så billigt som möjligt. Frågan är inte på stödsystemsnivå utan på försvarsmaktsnivå. Vill inte politikerna ha ett försvar som är bra utan ett försvar med största möjliga kontroll så är ju frågan biff.

PRIO – minsta möjliga försvar till högsta möjliga kostnad. Professionella yrkesmän gör sådant de inte är anställda att göra. Ingår sekreterarprov i uttagningen till framtidens försvarsmaktsanställda?

Uppdateraing: Läs gärna Wiseman och Chefsingenjören i likartade blogginlägg. Morgonsur har också skrivit ett inlägg. Steg 2 närmar sig, uppgivenheten verkar stor. Då får jag lägga Cynisk på Bloggen Cynismer till listan som skrivit om Prio.

J.K Nilsson

Ett försök till att visa att många människor är kapabla att göra illa varandra. Uppdaterad 20/3 -10 och 28/1 -11

2010-03-13T20:10:00.014+01:00

Jag tackar Sumatra för inspirationen att släppa denna text som jag under en par år filat på. Jag vill väldigt gärna ha kommentarer så jag kan förbättra texten, den skall användas i ett arbete senare. Enjoy.

Philip Zimardos välkända fängelseexperiment (1971) och Stanly Milgrams lydnadsexperiment (1963 - 1974) visar att människor kan ha en inneboende förmåga att utöva makt över andra människor och en förmåga att utöva våld, till och med. dödligt våld, mot andra människor. Dessa förmågor innebär i förlängningen innebär att människors våldsutövande gentemot varandra eskalerar och det förklarar hur människor kan utöva storskaligt våld såsom så sker i krigssituationer.

Zimardos fängelseexperiment

Försökspersonerna i fängelseexperiment valdes ut för att dessa uppvisade ett ”normalt” psykologisk sinne. Försöket genomfördes i en byggnad avsedd att likna ett fängelse och försöket skulle genomföras under två veckors tid. De utvalda deltagarna delades, slumpmässigt, in i två grupper där ena gruppen spelade fångar med vita numrerade nattskjortor och fåniga hattar, den andra gruppen spelade således fångvaktare och var iklädda uniformer och var utrustade med spegelglasögon. Försökspersonerna lade sina egennamn åt sidan. De som spelade fångvaktare gavs intrycket att försöket skulle syfta till att studera fångars psykiska reaktioner på fängelseliv.

Fångvaktarna gavs minimala instruktioner för hur de skulle uppträda gentemot fångarna för att upprätthålla ordningen i fängelset och för att experimentet skall kunna fortlöpa effektivt. Uppdraget var: ”[M]aintain the resonable degree of order within the prison to necessary for its effective functioning” Vidare införståddes fångvaktarna i att fångarna kunde uppträda överraskande såsom att flyktförsök kunde förekomma, vilket var något som fångvaktarna skulle förebygga och förhindra. Den explicita instruktionen var att fysiskt våld inte fick förekomma.

Försöket fick dock avbrytas efter sex dagar då fångvaktarna brutaliserats och utsatte ”fångarna” för allehanda sadistiska bestraffningar, detta utvecklades gradvis under den korta tiden, bestraffningarna bestod i bl.a. tvånget att skura toaletter med bara händer och förnekades nattliga toalettbesök, vilket medförde att fångarna fick uträtta sina behov i de fiktiva cellerna. Fångarna å sin sida började uppvisa undergivenhet och rädsla, ett fåtal utvecklade svåra psykiska symptom. Detta förklarar Zimbardo med att deltagarna har avindividualiserat både sig själva och de andra, i en grupp leder detta då till att individen gömmer sig bakom sin individualitet och upplever sig fråntas i och med detta ansvar för sina handlingar. Dessutom anser Zimbardo att avindividualiseringen leder till att individens förmåga att hantera sin aggressivitet minskar.

Milgrams lydnadsexperiment

Milgrams lydnadsexperiment genomfördes som en serie experiment med en försöksperson som trodde sig sköta en utrustning som gav en elev en stöt när eleven gett fel svar efter en inlärningssituation. Försöket var upplagt så att en lärare (försökspersonen) lurades att tro att denne var del i ett inlärningsexperiment, läraren fick känna att utrustningen kunde ge stötar (enligt testledaren ofarliga men smärtsamma) när en knapp på utrustningen trycktes in. Utrustningen var så beskaffad att den gav sken av att en rad knappar kunde ge stötar med ökad spänning vartefter knapparna trycktes in.

Försöket skulle undersöka huruvida bestraffning har en gynnsam effekt i en inlärningssituation, eleven skulle skärpa sig vartefter det gjorde ondare och ondare att svara fel så att man vid en viss punkt aldrig svarade fel. Eleven satt i första försöket avskild ifrån läraren som gav el-stötarna dock ej ansluten till utrustningen. När läraren gav en stöt så spelades stön, smärt- och ångestljud ifrån en människa upp ifrån en bandspelare. Försöket leddes/övervakades av en professor som instruerade läraren att ge stötar när läraren fick samvetskval över att tillfoga en annan människa smärta, läraren fick nämligen omedelbar återkoppling i form av ljud när en knapp trycktes in. Professorn hade följande fyra uppmaningar att fortsätta:
1. Please go on/please continue
2. The experiment requires that you continue
3. It is absolutely essential that you continue
4. You have no other choice, you must go on.

Om försökspersonen ville avbryta experimentet efter dessa fyra uppmaningar så avslutades experimentet, annars fortsatte det fram till att högsta spänningsnivån (dödlig spänning enligt knapptablån) nåddes och inget ljud längre hördes ifrån elevrummet. Försöken upprepades med ökande känsla av närhet mellan läraren och eleven för att i fjärde försöket krävas en fysisk kontakt mellan personerna då ”läraren” skulle vara tvungen att pressa ner ”elevens” hand mot en metallplatta för att eleven skulle kunna uppleva bestraffningen.

I det femte försöket testades huruvida ett hjärtproblem hos eleven skulle påverka ”lärarens beredvillighet att ge elstöt. Resultatet skiljde sig inte nämnvärt ifrån det första försöket. Fastän eleven uttryckte oro för sitt liv fortsatte 26 försökspersoner av 40 att ge elstötar ända till slutet av tablån. Noterbart är att vid frånvaro av försöksledare, försöket leddes via telefon, så gav läraren stötar med lägre spänning än vad försöksledaren hade instruerat vid försökets början. Intressant är också att när läraren själv får välja spänningsnivå så väljs en låg spänningsnivå.

I slutet av försöksserien undersöktes huruvida grupptryck kunde ha någon effekt på hur långt ”läraren” kunde tänkas gå. I ett försök så hoppade gruppen avsiktligt av innan eleven kunde komma till skada och då hoppade också läraren av försöket. När gruppen avsiktligt fortsatte till slutet och läraren inte var ansvarig att ge eleven stötar så fortsatte 92,5% av försökspersonerna att delta i experimentet som ger sken av att ta livet eller göra eleven medvetslös.

Millgrams försök återupprepades i BBC-dokumentären ”How Violent are you?” , som sändes i svensk television under 2009, avbröt 3 personer av 12

Kritiker har emellertid menat att det kunnat finnas en tvekan hos försökspersonerna om spänningsstötarna verkligen varit på riktigt fastän de i efterföljande intervju säger sig vara säkra på att de plågat offret. Charles L. Sheridan och Richard D. King jr. genomförde Milgrams tredje experiment men man ersatte det mänskliga offret med en ”fluffig, liten söt hundvalp”. Hundvalpen utsattes för riktiga spänningsstötar och svarade som förväntat med skall, ylningar och fysisk röra sig för att försöka undkomma smärtan. Resultatet visade ingen statistisk signifikant skillnad mellan Milgrams experiment och detta.

Jag har i detta inlägg försökt att visa att människor har en "inneboende" förmåga att skada varandra. Med dessa ord vill jag skicka önskan att kollegor och politiker förstår vilken makt auktoriteter har och vilken makt omgivningen har för att skapa ett oönskat beteende. Om jag får påminna om tidigare inlägg Värdegrund, värdegrundstime-out och värdegrundsfritt område? hur vissa officerare i det närmaste kände sig missförstådda och omyndigförklarade. Här kan vi skönja förklaringen till den gruppens reaktioner på påbudet om att förändra utbildningsmetodiken.

J.K Nilsson

Uppdatering: Fransk Tv har nyligen också replikerat detta experiment och gjort show av det. Man har enligt SvD spetsat till det och gjort en variant av Milgrams försök med grupptryck genom att låta försökspersonerna agera inför en upphetsad publik. Mycket intressant.

Uppdatering 110128: SVTs program "Skavlan" har en intervju med Philip Zimb ardo. 35 minuter in i inslaget. Rekomenderas.

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 3, Absurditeter

2010-03-11T21:18:00.005+01:00

Efter diskussion hos Wiseman här, här och här. Finner jag det befogat att snabbt göra en tillbakablick över försvarsbudgetens urholkning för att väcka tankarna på vad som egentligen kostar.
Till den första absurditeten räknar jag att försvarsmakten är skyldig att hantera moms, Försvarsmakten betalar alltså moms på allt mellan toalettpapper och stridsflygplan. I den andra absurditeten räknar jag det jag skrev om förra gången: ”Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2”, Försvarsmaktens hyresinbetalningar, för att täcka Fortverkets kapitalkostnader betalar Försvarsmakten för mycket i förhållande till de lokaler Försvarsmakten hyr. Den tredje absurditeten är Försvarsmaktens skyldighet att betala Tull, Av förra årets miljardöverskott går 500 miljoner till att betala av den nästan decenniegamla tullskuld som fastställdes av EU-domstolen.
I backspegeln återfinns Henrik Landerholms avvikande mening i: ”Finansutskottets betänkande1998/99:FiU1”:
Försvarsmakten har för försvarsutskottet redovisat en brist om 7,1 miljarder kronor under perioden 1999–2001 som följd av denna denna s.k. budgettekniska omläggning. Regeringen uttrycker i budgetpropositionen inte någon uppfattning om vilka effekter den fulla tillämpningen av anslagsförordningen kan medföra. Regeringen avser att vänta till år 2002 för att då utvärdera effekterna. Det är enligt vår mening oacceptabelt att ”sjösätta” ett nytt avräkningssystem år 1996 och först sex år senare utvärdera dess konsekvenser.

Är det någon som räds göra en överslagsräkning på vad som återstår av försvarsanslaget? Jag är hygglig nog att räkna bort vad de anställda får betala i skatt och sociala avgfter.

I jämförelse med våra Nordiska grannar, hur räknas deras utgifter för Försvarsmakten?

J.K Nilsson

Tack för korrekturläsningen Cynisk.

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs Akt 2

2010-03-03T18:49:00.003+01:00

Jag har lovat ett till litet inlägg i ämnet så här kommer det.

Jag tänker börja med att sammanfatta vad Wiseman skrivit i ämnet i Wiseman's Wisdoms: Försvarets ekonomi förklarad - Effektförlust 2,

Försvarsmakten budgeterade för en hyreskostnad på 2.4miljarder kronor under 2009, att jämföras med år 1999 2.1 miljarder i 2009 års pengavärde trots att vi avvecklat 75 % av fredsförbandsmassan och gud/Fortverket vet hur mycket av krigsförbandens mark och anläggningar som avvecklats.

Detta kan delvis förklaras av att Fortverket tar kapitalkostnader genom att låna upp för att kunna utveckla fastighetsbeståndet för försvarsmakten. Om vi tittar på en JAS-anpassad flottilj så har först och främst krav på hangarer, plattor, sikt ifrån flygledartorn, m.m. En platta för att bedriva flygtjänst ifrån kostar 30 miljoner, genom att den tekniska tjänsten kring flygplanet skiljer sig ifrån Viggen så måste plattan byggas om för att möta dessa tekniska och miljömässiga krav. En JAS-anpassad hangar kostar ungefär 70 miljoner kronor. Vi är redan uppe i 100 miljoner för att bekosta ett kompanis möjligheter att bedriva teknisk tjänst för JAS 39. Vi har avvecklat 3 sådana enheter på F10 och F4. Alltså 300 miljoner i kapitalkostnader, vi har andra anpassningskostnader vid de båda flottiljerna i form av nya byggnader som också skall bekostas. Tittar vi på I5 så byggdes där norra europas modernaste motorområde med spolplattor, garage, verkstad, m.m. Innan området i sin helhet skulle invigas kom försvarsbeslut 2004. Flytt av staket, ombyggnad av lektionssalar och garage och lite annat bekostades på Fyrvalla (Arméns tekniska skola, Militärhögskolan och FHS) i Östersund. Extra kapacitet att leverera el till F4 beställdes till JAS-anpassningen. Vem betalar för kostnaderna i Östersunds garnison. Betalade Vasallen för allt detta? För att överta försvarsmaktens överblivna fastighetsbestånd efter försvarsbeslut 2004 betalade Vasallen 185 miljoner kronor. Hur stora har Fortverkets kapitalkostnader varit i dessa orter som berördes av försvarsbeslutet?

Dessutom har Fortverket avkastningskrav ifrån staten, år 2004 uppgick detta till 319 miljoner kronor. År 2009 betalade Fortverket tillbaka 98 miljoner till Försvarsmakten då man tydligen kunnat spara pengar i egen organisation, en skillnad på 4.7 % mot försvarsmaktens budget. Det här är något som försvarsmakten inte får behålla utan det går tillbaka till staten tillsammans med Fortverkets avkastningskrav, men det redovisas som en del av försvarsmaktens överskott.

Nåväl det här var hyrorna.

Den andra delen i andra akten handlar om hur försvarsmaktens budget är uppbyggd. Till och börja med så kan man grovt sett indela budgeten i två delar, verksamhetsbudget och materielbudget. I Materielbudgeten återfinns anskaffning, vidmakthållande och avveckling av materiell. Här återfinns en del budgettekniska fallgropar, hur skall man hantera införande av materiel? Är det anskaffning och vidmakthållande eller är det avveckling? Om man budgeterar och planerar för att avveckla en viss materiell och ser att det inte går att leverera ersättare är det svårt att stoppa avvecklingen och det är hart när omöjligt att ändra budgeten ifrån avveckling till vidmakthållande. Vi har inte råd att vidmakthålla materielen mer än till förrådsställning och detta går ut över annan materiel som skall vidmakthållas och vi får ett överskott i avvecklingsbudgeten, först efter regeringsbeslut kan försvarsmakten omfördela mellan avvecklingsbudget och vidmakthållande. År 2009 ålades försvarsmakten ett anslagssparande på 360 miljoner i anskaffning av regeringen.

I verksamhetsbudgeten återfinns budgeten för internationella insatser. En budgetpost som regeringen Reinfeldt gjort stort nummer av att utöka i förhållande till Regeringen Persson. Men nu blev det så illa att försvarsmakten ålades ett anslagssparande på 500 miljoner av regeringen Reinfeldt i den här budgetposten.

I det fördjupade budgetunderlaget till 2009 anger försvarsmakten att erfarenhetsmässigt har kostnadsökningarna i försvarssektorn varit 3 – 4 % högre än vad kompensationsfaktorn i försvarsbudgeten ger, ca 400 miljoner kronor om år. Försvarsmakten har alltså en osäkerhet på upp till 400 miljoner om år i materielbudgeten. Hur skall Försvarsmakten kunna planera för att möta denna osäkerhet?

Under 2009 har alltså Försvarsmakten haft ett beordrat anslagssparande på 860 miljoner kronor, haft en osäkerhet på upp till 400 miljoner. Insatsen i Adenviken hade man tagit höjd för i budgeten och inte lyckats spendera allt, Kosovoinsatsen blev likaledes billigare. I fredsförbandsverksamheten har man sparat 1 miljard varav 800 miljoner är påstått sparande till senare år. Hur jag än läser budgetproposition eller budgetunderlag så finner jag inte ett ord om sparande för att föra över till nästkommande år, kanske någon läsare kan visa mig. Hur som haver så verkar det vara överenskommet med försvarsdepartementet eftersom dom medger överflyttning av budgetmedel mellan år. 200 miljoner i överskott på en budget som är nästan 40 miljarder kan verka som om det inte är något att bråka om men det innebär att man skulle ha kunnat häva anställningsstoppet som rådet i Försvarsmakten för att lätta på arbetsbördan hos de anställda som har verksamhet att genomföra, nästa år spänner vi bågen ytterligare och helst skulle vi ha anställt för tre år sedan för att haft rutinerade medarbetare till kommande år.

Erik Lagersten på ”Försvarsmakten kommenterar” nyanserade bilden jag fick när jag läste DIs nyhet om 2,4 miljarders överskottet.

J.K Nilsson

Försvarsekonomi, en tragikomisk pjäs

2010-02-28T21:09:00.002+01:00

När fredsförbanden får sin budgetram till varje år kontrollerar dom vilka uppgifter de har i prioriteringsordning. Varje uppgift tilldelas en egen budget av förbandsledningen, då ser förbandet vad det klarar och inte klarar. Som exempel kan uppgifterna, bevakning och incidentberdskap, upprättande och vidmakthållande av registerförband och värnpliktsutbildning. Förbanden får veta vilken viktighet som varje uppgift har och kan då göra en prioriteringsordning.

Till det olycksaliga budgetåret 2008 hade F21 fått uppgifterna luftrumsbevakning och incidentberedskap, Hålla SE01 (Stridsflygenhet 01) i beredskap, och sätta upp FS13 (Afghanistanstyrka) och utbilda värnpliktiga fältsoldater (Basbataljon). Av dessa fyra uppgifter rymdes tre i budgetramen, den uppgift som hade lägst prioritet var värnpliktsutbildningen. Sålunda utgick värnpliktsutbildningen, resultatet meddelades högkvarteret och efter något tankearbete sade man att resurser skulle tillföras F21. När årsskiftet 2007/2008 närmade sig kom man till den bleka insikten att det underskott på ett par hundra miljoner kronor för 2008 som man varnade för vid halvårsskiftet 2007 växt till 1.5 miljarder kronor.

Otippat kom inga extra resurser till F21, förslaget ifrån HKV Prod var att F21 skulle bestrida högvakten i tre månader. Med tanke på att personalen redan hade sin arbetstid utlagd så skulle det bli dyrt att lägga omplaneringslista, betala hotellrum och traktamente för den anställda personalen. Resultatet var att helikopterflottiljen och F17 lämnade lite budget till F21 så att värnpliktsutbildningen kunde fortsätta. Samtidigt sänktes resultatkraven för hela försvarsmakten vad soldaterna skulle kunna vid muck. Resultatet blev som vi alla vet ett överskott på 0,5 miljard av budgeten. Försvarsmakten gjorde alltså åtgärder som resulterade i att verksamheten blev två miljarder billigare.

Efter att soldaterna muckade 2008 har F21 inte haft fältsoldater p.g.a. besparingsskäl. Flygvapnets basbataljoner har alltså gått miste om tre kullar soldater, vilken försvarseffekt har vi då uppnått när vi ändå har ökat besparningarna med 500 miljoner? Bara för jämförelsens skull så kostar en flygflottilj ungefär 500 miljoner i drift årligen. Har inte flottiljen ansvar för anläggningar och detachement utanför grindarna så kom man upp i mindre än 500 miljoner år 2004. Vi skulle alltså kunna driva 5 flygflottiljer för 2009 års anslagssparande. ISAF-insatsen kostar ungefär 1 miljard.

Försvarsstrategisk är det nog ändå rätt att krympa verksamheten. En liten fågel har viskat att kostnadsökningarna för försvarsmateriell och lite annat smått och gott i försvarsvärlden innebär att försvarsbudgeten tappar sitt värde med 8 % årligen. Alltså med en stagnerad försvarsbudget tappar vi betalningsförmåga med 8 % årligen, räkna i er egen verksamhet. Utgå ifrån vad ni gjorde år 2007, minska antalet beställda patroner till AK5 med 8 % årligen, budgetera för att köra 8 % kortare sträckor med de fordon ni har ute. I ärlighetens namn skall sägas att försvarsbudgeten skall öka fram till år 2011 till 38 756 miljoner kronor, detta skall räknas i 2009 års prisnivå. Det skall bli mycket intressant hur man skall kompensera försvarsmakten för det ökande kostnadsläge. Menar man att man skall kompensera för inflation eller blir det mer?

Det är illa nog att vi inte gör av med hela den tilldelade budgeten men fjolårets uteffekt visar vad som händer om vi måste skära 2.5 miljarder ifrån budgeten utan att göra om organisationen. Försvarsmakten räknar bland annat med att flygvapnet skall minska sin årliga budget med ungefär 1 miljard kronor till 3 miljarder kronor. Det är att minska kostnaderna med 25 %. Titta runt i dagens flygvapenorganisation och fundera på var dessa 25 % skall hittas.

J.K Nilsson

Centralisering

2010-02-24T21:21:00.001+01:00

Nu är detta inte tänkt som en paj i luften i debatten så var vänliga att inte läsa det som en sådan. Jag är bara frustrerad.

De senaste åren har jag i spåren av den minskande förbandsmassan sett en trend i att skolor och centra sugit åt sig uppgifter ifrån förbanden som de tidigare inte haft. Som medmänniska förstår jag detta då det är ett sätt att försöka göra sig oumbärlig. Som officer och kollega tycker jag att det är patetiskt. Med en stor förbandsmassa var förbanden själva tvungna att utbilda sina soldater i respektive funktioner. Det skulle inte ha funnits en möjlighet att t.ex. skicka alla sjukvårdsmän som skall utbildas till försvarsmedicincentrum. Som officer är jag utbildad för att kunna utbilda men skolor och centra, som tidigare varit stöd för att jag skall kunna utbilda rätt, omyndigförklarar man mig och hävdar att för certifieringars skull, m.m. kräver att man centraliserar utbildning.

Vad kommer att bli kvar? Kommer MSS kvarn att utbilda skyttesoldater, skall P4 utbilda stridsfordonsbesättningar, skall Skyddcentrum utbilda för CBRN, skall Ing2 utbilda allt som har med fältarbetstjänst och amröjhantering att göra, skall Försvarsmedicincentrum grundutbilda alla soldater i första hjälpen och taktiskt omhändertagande, et.c.?

Jag är utbildad och anställd för att kunna utbilda, låt mig då också göra det eller skall jag bara skotta snö?

J.K Nilsson

Den svenska könsrädslan och dåligt ledarskap!

2010-02-13T21:55:00.010+01:00

Det starkaste minnet som den nordiska stridsgruppen NBG 08 lämnade var enuckifieringen av förbandssymbolen.

Så varför blev det så här? Enligt Expressen:

”Den svenska utlandsstyrkan, Nordic Battle Group, har ett lejon som förbandstecken.
Men efter att de kvinnliga soldaterna klagat till EU-domstolen kastrerades lejonbilden. Allt för att inte störa försvarets ambitioner på jämställdhetsområdet, skriver Göteborgs-Posten”

Jag hoppas vid allt jag håller heligt att det inte blev en anmälan till EU-domstolen p.g.a. detta. Chefen för spektaklet NBG 08 Karl Engelbrektsson sade så här till Sveriges Radio:

”Men Karl Engelbrektson som är brigadgeneral för Nordic battle Group tyckte redan från början att lejonet borde vara könsneutralt i stället.
- När det började ta form, så kom frågan upp med fallosen och dess storlek, utformning och varande. Och då såg jag en möjlighet att vi tar bort den.
Men så blev det inte, och flera i personalen på Nordic Battle Group tyckte att det var fel att lejonet var en hane. Så till slut togs snoppen ändå bort.
- Och motivet till det är att visa att även en lejonhona kan leda en hord.
Men lejonet har ju trots allt en man ändå?
- Ja men du vet, nu är ju jag ingen expert på varken heraldik eller biolog, hur ett lejon är utformat. Däremot så kan jag nog säga att jag är en ganska bra expert på ledarskap.”

Som man säger i den moderna diskussionstraditionen:

Gunnar Andersson och Johan Palmlövs öde påminner oss om farorna med soldatyrket, Christan Braw, Präst, Docent vid Åbo Akademi och reservofficer i Armén med Kaptens grad, är den som jag sett problematiserat detta på ett bra sätt i en Brännpunktsartikel i SvD: Några kommer hem i kistor

”Nordic Battle Group ska ha förmågan att i strid slå ut andra förband, som hindrar en fredlig lösning av till exempel etniska konflikter.

…

Hur kan det då komma att te sig? För att göra det enkelt kan vi tänka oss att ett kompani (100 man) ur NBG sätts in mot ett kompani av den islamistiska milisen i Darfur. Detta är vad man kallar en storstrid.

Eftersom det är NBG:s första strid beräknas förlusten bli 12 procent. Av förlusten på tolv man är förmodligen tre stupade. De övriga är sårade/skadade.

Av de skadade har 20 procent psykiska skador, kanske tre man. Erfarenheterna från Vietnamkriget var att 20 procent av de återvändande blev socialt utslagna.”

En annan tung diskussion var ”problemet” med liksäckar som Wiseman så föredömligt har rett ut: ”Jag minns såväl reaktionen då media "avslöjade" att det beställts liksäckar och kistor till NBG. Det blev en avbeställning...”

Så hur går det med ledarskapet General Karl Engelbrektsson? Behöver jag påpeka att jag tycker huruvida ett lejon har en snopp på ett förbandsemblem eller inte är ingen fråga. Om man som gruppmedlem läser in något sublimt könsdiskriminerande i ett lejon borde denne fundera på det sublima i en en första stridskontakt.

Vi kan titta på emblemet för den kommande övningen: ”Frisian Flag”:

Notera Fysionomin hos den kvinnliga bågskytten. När kommer den oundvikliga debatten, kan övningsdeltagare använda det emblemet på uniformen för att visa att man deltagit i den övningen likt man gör efter att ha deltagit i andra övningar med egna emblem?

Chefsingenjören talade om den tjeckiska gripenkalendern, enligt uppgift så skall det här vara en bild ur denna kalender:

Ni läsare kommer säkert ihåg affischerna som gick att köpa på OBS, Rusta, m.fl. för att sätta upp på pojkrummet?

Och för mina kvinnliga läsare:

Jag börjar tro att det här tramset är en ”Wag the Dog”

Någon sätter emot och anser att det är en fråga om ”Hanlons Rakkniv”?

J.K Nilsson

Värdegrund, värdegrundstime-out och värdegrundsfritt område?

2010-02-07T23:11:00.002+01:00

Med tanke på eftermiddagens händelser i Afghanistan känns detta inlägg rätt så banalt men jag tror inte våra kamrater ville att vi skall stanna av med våra liv här hemma. Trots att det låter hårt så måste vi gå vidare. Jag tillägnar därför oss som känner vemod denna video:

Och nu åter med mitt ordinarie inlägg.

Hur många gånger har man inte fått höra att ett kontor är deklarerat som värdegrundsfritt eller att man i fikarummet tagit en värdegrundstimeout så att man skall kunna prata k*k, fi**a och/eller lufta fördomar mot människor som inte liknar de människor som finns i den homogena gruppen.

Vad är värdegrund och varför är begreppet så infekterat?

För ungefär tio år sedan talade man om respekt och sexuella trakaserier. Karl Ydén undersökte i sin avhandling ”Kriget och karriärsystemet” hur man på Amf 4 utbildade soldater och skötte administration. Den andra delen av avhandlingen resulterade i debattartikeln "Karriärstyrda officerare skapar inkompetent försvar".

Det fanns en löjlig atmosfär i Försvarsmakten om att så fort man var tvungen att jobba med en kvinna så var man tvungen att hålla sig i skinnet och spela med en fasad som inte var en själv. Chefsingenjören kallar det att vara politiskt korrekt. En del menade att kvinnor var för sköra och behövde skaffa sig skinn på näsan för att överleva i en ”Rå men hjärtlig” jargong. Chefen för Militärhögskolan i Östersund frågade kadetterna varför jargongen måste vara ”rå”. Svaret var att ”så är det ju i Försvarsmakten”, chefen frågade ännu en gång varför det måste vara en ”rå” jargong. Frågan lämnades obesvarad, ingen kunde ge ett bra svar på det. Jag är förvånad över att man egentligen vet med sig att om man kryper in i de gröna kläderna så kommer man att bete sig så att andra människor kan komma att ta illa vid sid. I min föreställningsvärld så skall det inte spela någon roll om jag är på inskolning på dagis, på jobbet eller på krogen mitt uppträdande vara naturligt mig. Att medvetet spela en roll kommer inte att hålla i långa loppet.

Karl Ydén kom upptäckte att officerare i trupptjänst ansåg sig kunna tänja på svensk lag då man utbildade mot kriget:
”I oktober 2000 publicerar Värnpliktsrådet en rapport om grå bestraffning inom Försvarsmakten, som visar att amfibieförbanden har flest värnpliktiga som avbryter utbildningen i förtid. I november ger regementschefen en order om hur utbildningen ska bedrivas för att minska avgångarna. Ute på trupp följs ordern på pappret, scheman skrivs om i enlighet med ordern, men i praktiken fortsätter utbildningen som vanligt.

– Med en sådan här order så förklarar man oss omyndiga att trupputbilda, men jag anser att ändamålen helgar medlen. Jag ser det som att jag strävar mot plutonens bästa, säger en plutonchef i avhandlingen.

Amfibieofficerarna uppfattade målet som att utbilda mot krigets krav. Målet för ledningen var att utbildningen skulle ligga i linje med omgivningens normer, lagar och regler.

– Ledningen försökte diskutera det här. De tog utgångspunkt i omvärldens normer och regler. Men om de hade velat påverka truppofficerarnas yrkespraktik var det förmodligen snarare föreställningarna om ”kriget” som de alla skulle ha behövt resonera med varandra om, säger Karl Ydén.

Svävar inte fritt

När mediadebatten åter blossade upp i augusti 2001, efter att värnpliktiga berättat i media om gråa bestraffningar, skedde en konfrontation mellan den logik som präglade Högkvarteret samt regementsstaben och den logik om krigets krav, som fanns ute på trupp.

– Värderingar och attityder svävar inte fritt i luften, utan de är inflätade i praktiska handlingar: hur man utbildar konkret, sätten på hur man skapar lydnad, det sätt man är på i befälsrummet, hur man ser på sig själv och tilltalar kolleger. Det handlar om en yrkesmässig identitet och föreställningar om vad som är god yrkespraktik, säger Karl Ydén.

Han intervjuade också den fänrik som stod i stormens centrum för att ha genomfört en av de mest omtalade gråa bestraffningarna – en av de metoder som var en accepterad del ute på kompaniet och inget som var begränsat till fänriken.

Fänriken menade att hans officersutbildning inte berört etik kopplad till soldatutbildning: ”hur man utbildar det lär man sig i yrket, inte på skola, sade han”, säger Karl Ydén.

En förändring av attityder i verksamheten måste utgå från den praktiska vardagen, anser Karl Ydén. Om inte praktiken är utgångspunkten för förändringsförsök så är sannolikheten stor att nya förändringsinitiativ resulterar i att tal och handling inte hänger ihop.”

Som anekdot kommer här ett lumparminne. När jag gjorde min gröntjänst (ej Amf4)så talade min plutchef om första gången han var instruktör för en pluton som hade en kvinna. som medlem. Enligt plutonchefen tog det flera månader innan han kunde ”normalisera” sitt språkbruk. Innan hade han lagt sig till med en polerad yta för att han inte visste om den här kvinnan kunde bli sårad av det språkbruk han annars hade när han utbildade värnpliktiga.

Folkpartiets ordförande Jan Björklund talade i DN om sitt språkbruk som officer på I15, här:

”DN beskriver:
På kaserngården var det en annan verklighet. Ungefär samtidigt som folkpartiet lade fram en partimotion med titeln "Barns livsvillkor" fick en ung värnpliktig regelbundna avhyvlingar av befälet Björklund.
-Hans vanligaste ord var "ludermässig". Man såg ludermässig ut, var ludermässig om man rörde sig långsamt eller inte hade vikt upp kragen rätt, säger den före detta vänpliktige som övergav sina egna planer på att bli militär efter tiden med Jan Björklund. Han vill inte säga sitt namn.

Jan Björklund svarar:
-Jag kan inte utesluta att jag har sagt sådär. Jag skäms så jag rodnar över den jargongen. Jag är mycket kritisk till den jargong som fanns inom försvaret på den tiden. Det var väldigt omoget. Ett fruktansvärt språkbruk. Jag tror det är bättre i dag.

Han menar att yngre tog efter äldre.”

Och här:
”Hur står det till med språkbruket inom det militära i dag?
-Min bild är att det är mycket, mycket bättre. Sedan vi 1998 satte fokus på frågor som sexuella trakasserier och språkbruket inom försvarsmakten är kulturen mindre tillåtande inför den här typen av uttryck. Flera mätningar visar också att vi är på väg åt rätt håll.”

Skall vi tolka Jan Björklund som om han är politisk korrekt eller om han kommit till insikt? Jag vill gärna tro att han kommit till insikt, för att utbilda soldater behöver man inte ha ett dåligt språkbruk. Jag talade med en officer som jobbade på F4 och flygbassäk/skydd, hon talade om att föräldrar till soldater varit förvånade över att deras söner och döttrar näst intill uttryckt besvikelse över att befälen pratat som vanligt folk utan de färgstarka metaforer som annars präglar de muckade värnpliktigas minnen. På forumet SoldF finns en tråd med namnet: ”Roliga citat och uttryck från befälen – Yoff är kända för sin jargong…” exempel:

”En soldat somnar under en genomgång på fältveckan.
Lt S märker detta, hittar en fin och balanserad pinne, kastar denne på soldaten och skriker "UNDERKÄNN DIG SJÄLV SOM MÄNNISKA!"

"Du där, som jag nästan brände upp! håller du ihop? BRA, då får jag behålla jobbet ett år till" 1.sgt L till en vpl som fick brännskador när vi släckte napalm.

"vpl S: Jag vill bara tacka för en bra vecka förstesergant.
1.sgt: S****. Ta ut tungan ur min röv."

Hur många av er läsare skulle uttrycka er så här när ni är på dagis och skolar in era små? Om inte, skulle ni anse att ni är ”politisk korrekta” när ni är på dagiset?

Vi i försvarsmakten lever med en jargong som jag anser inte är acceptabel i många situationer. Frågan är om det är något som majoriteten vill göra något åt eller om vi skall låta det vara. Jag vill att det skall ändras, jag har kompisar som uttryckt förvåning över mitt yrkesval när jag var 20 år med orden ”Jag trodde inte att du var sådan!” och ett efterföljande lumparminne om ett befäl som betett sig som en svinpäls.

Att ändra detta ”nedifrån och upp” kommer att ta lång tid om det lyckats alls. Som både Ydén och Björklund visat så är det inget som har stor sannolikhet att ändras. Alltså återstår den toppstyrda modellen.

Som Ydén och Alvesson beskriver det i sin debattartikel: ”I Försvarsmakten väger officerskårens intresse av karriär och löneutveckling ofta tyngre än omsorgen om uppgiften”. Vad är då karriär och lönebefrämjande? Vardagligt brukar man tala om att tycka som chefen, hålla med denne och visa det i ord och handling, det finns färgstarka metaforer för detta och jag tror ni vet vilka jag tänker på.

För att visa att Försvarsmakten skall vara en arbetsplats som inte sticker i ögonen på övriga samhället och kunna vara något som är representativt för Sverige måste det ordersättas, det blir en ”uppifrån och ned” förändring. Förändring rörande visande av respekt gentemot varandra och därav synliggörandet av hur, främst, kvinnor upplever jargongen har blivit en accelererande spiral till att bli något som kallas ”Värdegrund”. Problemet blev inte bättre av att förre ÖB införde ”ÖRA” Öppenhet – Resultat – Ansvar i värdegrunden. Helt plötsligt skall man försöka blanda in hur man sköter arbetet i ett sammelsurium av idéer om respekt. Som en fyndig kommentator hos Chefsingenjören skrev:

”FM är oerhört "kissnödiga" i såna här lägen. Alla är skyldiga tills motsatsen bevisats och man tror hellre på omgivningen än sin egna personal.

Värdegrunden:
Övervaka
Rapportera
Anmäl”

Värdegrunden är ett ledarskapsproblem i att leda sin arbetsplats till en respektabel arbetsplats där ingen skall behöva dra anekdoter om taskiga befäl eller repövningar modell filmen ”Repmånad” där figurerna var onyktra från det dom kom till regementet till det dom åkte hem. Man efterliknade jargongen med ”Bögavstånd” och skämt om homosexuella. Det är också en ledarskapsfråga när ett förband måste ändra i förbandstecknet för NBG08 eller om klagomål om en sketen kalender med flygplan och kvinnor.

Här krockar två kulturer, den ena kulturen där karriären och prestigen är viktig med en begynnande kultur som är vitt skild ifrån det tidigare om hur man uppträder mot andra människor.

Låt oss inte falla i gnället om politisk korrekthet, som du uppträder på jobbet skall du kunna uppträda mot dina soldaters mammor, mot dina barns pedagoger på förskolan och framför allt så skall du kunna bete dig försvara ditt beteende mot din egen mor.

J.K Nilsson

Yrkesakademisering

2010-01-31T23:26:00.003+01:00

Det första jag tänker på när hör någon få beröm för att vara kritiskt sinnad: "Wow! Det är förmodligen en person som lägger ned tid och möda på att ärligt ta reda på hur saker och ting verkligen ligger till". Ett kritiskt sinne förutsätter alltså i min värld ett ärligt uppsåt och en ärlig ansträngning att vilja se något för precis vad det är. det kan röra sig om ett fenomen, en person, ett påstående, eller som i det här fallet - "vad menar J.K Nilsson med ordet yrkesakademisering?" - ett ord. Jag ser det som en skön konstform att beskriva verkligheten så avskalat från eget tyckande och önsketänkande som möjligt. Verkligheten är skön som Hon är, utan botox, läppglans och platinablonderat hår, och Hon går dessutom att avbilda med ord och skrivtecken. Om en person som avbildar Verkligheten smyger in sitt eget tyckande om hur Hon bör se ut, förstör han sitt verk på samma sätt som graffitti eller feta fingeravtryck på glaset förstör intrycket av konstnärens tavla.

Jag har länge intresserat mig mycket för synen på den ”Akademiserade officeren”. Morgonsur och dennes gästspelare har på ett ypperligt sätt krattat manegen för mitt inlägg. Jag kan bara tacka och ta emot då det vore förmätet att inte fortsätta belysa ämnet då det är så fint upplagt, jag hoppas dock att jag inte gör mina bloggkollegor besvikna. Min stilistiska nivå är rätt grovhuggen och gör säkert inte manegen rättvisa.

Nåväl, akademiseringen av officersutbildningen har oftast beskrivits som en dikotomi, där den akademiserade utbildningen till fänrik/sergeant lett till att den blivande officeren inte är färdig att träda i tjänst efter examen. Min bild är att resultatet har rätt beskrivning, officeren är inte tjänstduglig på eget ansvar efter utbildningen. De bakomliggande orsakerna till detta är inte enbart kopplat till akademiseringen av yrket. Visst, det är en fenomenologisk analys men jag är järv och använder den som en generalisering av utbildningssituationen under 2000-talets första decennium. Som jag ser det har man fokuserat mycket på hur man skapar utbildningssituationer genom att använda det ”Helhetsbaserade lärandet” (HBL) för att utbilda, ett utbildningssätt som varit ordersatt i försvarsmakten i sedan 1990-talets slut. Utbildningen på militärhögskolan var grundad i HBL men tyvärr genomfördes den på det sätt man kan förvänta när människor med aversioner mot HBL skall tvingas genomföra utbildningar med hjälp av HBL. Ifrån förbandshåll har man också kritiserat akademiseringen utifrån att den nyanställde inte varit nöjd med de arbetsuppgifter denna fått på förbandet då förbandet inte ansett det som viktigt att den nyanställde har medinflytande och stimulerande arbetsuppgifter. En fänrik lär soldater hur man går, står och skjuter AK5, för det finns det färdiga reglementen och därmed punkt.

HBL är en metod för lärande som kräver att ett tydligt och trovärdigt mål presenteras på ett enkelt men realistiskt sätt. Efter att målbilden presenterats så skall eleverna bli införstådda i vad målet innebär, genom att ställa samman en kravkatalog så skapar man möjlighet att sätta ramar för utbildningen så att tiden för lärande inte utsträcks onödigt långt. Målbilden och kravkatalogen ger möjligheterna för att eleverna själva skall kunna skapa sin utbildning. Stödet för utbildningen är resurserna lärarna som står till elevernas förfogande, vilka lokaliteter som finns att utnyttja och hur man bokar dessa resurser. Med dessa ingångsvärden kan eleverna själva skapa sin utbildning genom att bestämma hur lektionerna skall se ut, var lektionerna skall genomföras, hur kunskaperna skall prövas och under vilka former utvärderingarna skall bedrivas. Min erfarenhet är att innan utbildningen skall ta sin början så krävs ett gediget arbete att skapa målbildspresentationen och skapandet av tydliga mål. Men när utbildningen väl tagit sin början så lättar arbetsbördan betänkligt och arbetssituationen blir väldigt enkel, man slipper mycket av det som är tråkigt med att vara utbildare. Jag skall inte sticka under stolen med att början av utbildningen är minst sagt kaotisk då första delen av gruppdynamiken värker ut. Här krävs pokeransikte och en fast övertygelse när man genomför positiv rapportering till högre chef, man har i själva verket ingen som helst koll på vad som händer. Vore man karriärist så skulle det, minst sagt, inte kännas bra. Jag tror att det därför är som HBL inte fått något fäste i Försvarsmakten.

På Militärhögskolan misslyckades lärarkollegiet till att börja med att skapa en vettig målpresentation, vidare skapade man inte tydliga krav i de olika ämnena, examinationsformerna var bestämda i förväg, man hade inga tydliga tidsramar och man skapade inte möjligheter till vettiga utvärderingar. Styr man hårt i vissa faser så måste man styra hårt i andra. Släpper man vissa faser så skiter det sig på ren svenska, eleverna kan inte ta ansvar för att skapa något ur otydliga saker när man styr så hårt i andra skeenden. Man måste välja utbildningsmetod, antingen skjuter man skocken framför sig eller så leder man den i rätt riktning vid sidan av.

Nåväl det var utvikningen till varför jag anser att man inte kan skylla militärhögskolans misslyckanden enbart på akademiseringen.

Att akademisera en utbildning innebär ett grundläggande krav på vetenskaplighet, vilket i sig är eftersträvansvärt. Som jag skrev i början på inlägget är det eftersträvansvärt att beskriva verkligheten som hon är. Jag kan inte ta äran för de formuleringarna, de publiceras med godkännande av signaturen ”Filippa”, I akademiseringens kölvatten följer krav på att acceptera den akademiska världens kutymer med hur man välkomnar studenter, hur man övervakar utbildningens kvalitet, m.m. Cynisk har tidigare berört problemen detta tidigare här och här så det behöver jag inte återupprepa

Som jag ser det så är akademiseringen en enkel genväg att skapa officerare med förmågor att beskriva verkligheten så önskvärt som jag/Filippa försöker formulera. Ett kritiskt förhållningssätt skapar en ödmjukhet inför lösandet av uppgifterna. Vem har rätt i beskrivningen av det man läser. Finns det en tendens i beskrivningarna, vad stämmer överens med min uppgift nu jämfört med det jag tidigare lärt mig. Kan jag göra vad jag vill göra med tanke på ”Rules of engagement” och den kulturella omgivningen. Tillsammans med andan som HBL kan skapa så kommer man undan Cynisks farhåga att det kritiska förhållningssätet är till varje pris ifrågasättande. Ett väl definierat mål, en väl uttalat tidsram och ett kritiskt tänkande skapar möjlighet för gruppens medlemmar att i varierande utsträckning vara delaktiga i beslut. Ibland måste man agera i snabba lägen och ibland har man mer tid, det är en ledarskapsfråga. För att kunna utöva detta ledarskap måste man ha vissa verktyg, verktyg som man skaffar sig i en akademisk utbildning. Men för att bli förtrogen med verktygen så måste man använda dom i verkligheten. Jonas skriver träffande om det på Wiseman’s wisdoms och hos Morgonsur:
”Problemet blir när första stridskontakten med verkligheten kommer. Läraren som helt plötsligt ställs inför 30 hormonstinna högstadieelever som vägrar lyssna. Då ska man försöka applicera sin kunskap på. En del överlever, fler och fler blir sjukskrivna och går in i väggen.”.

Ingen skulle kräva av lärare att dom skall vara okunniga i det ämne de skall lära ut i, därför är det ypperligt att ha den delen i utbildningen akademisk. I och för sig så gör jag reflektionen att lärare överlag läser för djupt, till och med på forskarförberedande nivå för att få undervisa på gymnasiet. Som jag och Cynisk ser det så är det riktigt att kunna ha en del av utbildningen akademisk för att skapa den teoretiska grunden för utövandet av yrket och en annan praktiskt del som innebär att kunna omsätta den teoretiska kunskapen till praktik. Nackdelen, om man nu väljer att se det som en nackdel, är att det är svårt att skapa den akademiska kopplingen i utövandet av kunskaperna. En treårig utbildning innebär då kanske ”bara” en högskoleexamen istället för en fil Kand-examen. Det självklara för mig är att kunna koppla vad man praktiskt skall göra till den teoretiska grunden, jag förstår Jonas farhåga men det är en fråga om ledarskap och hur man vill göra med försvarsmaktens skolor. Ja FOI och FHS skall forska om stridsteknik i bebyggelse, men officeren skall kunna tillgodogöra sig den kunskapen som produceras där, att man inte behöver läsa på forskarförberedande nivå inser jag men officeren måste ha en grund att stå på för att kunna tillgodogöra sig nya landvinningar på området. Ingen kräver ju av en sjuksköterska eller läkare att vända om och gå tillbaka till skolbänken, de förväntas följa med i utvecklingen och ta till sig ny kunskap över tiden.

Jag har också hört att USAs sätt att utbilda officerare med krav på akademisk examen är en förebild att ta efter för den svenska Försvarsmakten. Min farhåga är att man då skapar onödiga friktioner. Specialistofficeren och soldaterna kan med sitt praktiska handlag kritisera, ibland med rätta, en officer som bygger sin uppfattning på ett akademiskt förhållningssätt som ”En akademiker som inte förstår hantverket.” Min vision om officersdelningen skulle kunna symboliseras av det östyska statsvapnet, En lagerkrans som representerar det teoretiska kunnandet runt en passare lagd på en hammare som representerar omsättningen av det teoretiska kunnandet till praktik. Treenigheten Soldat – Specialistofficer – Officer skulle analogt kunna förklaras ifrån konstruktionsvärlden:

En civilingenjör skapar, genom forskning, förutsättningarna för ingenjören att konstruera bron som svetsaren skall bygga. Civilingenjören behöver inte kunna svetsa men civilingenjören behöver förstå vad denne läser på en ritning. Svetsaren behöver inte utföra forskning på balkkonstruktioner men svetsaren behöver kunna läsa en ritning och bör förstå grundläggande principer i hållfasthetslära. Deras huvuduppgifter behöver jag knappast nämna. Ingenjören skall kunna omsätta Civilingenjörens forskning i ritningar som svetsaren skall kunna följa. Ingenjören skall alltså förstå civilingenjörens forskning, inte bedriva den själv, Ingenjören måste kunna förstå vad som går och inte går att göra med en svets men ingenjören skall inte svetsa själv.

När vi ger verktyg för att ödmjukt kunna beskriva verkligheten på ett konsistent sätt genom det vetenskapliga förhållningssättet så inför vi en viss akademisering i yrket. Alltså Yrkesakademisering.

J.K Nilsson

Både och för Ärna

2010-01-24T19:32:00.004+01:00

Inspirerad av Chefsingenjören och Wiseman så fortsätter jag med min serie om ”Både och för flygvapnet” med att ge min syn på Ärna.

Flygplatsen på gamla F16 har jag berört i ett tidigare inlägg men flygplatsen förtjänar att behandlas bättre.

Jag börjar med att konstatera Ärna behövs för att bedriva övningar i djupaste fred. Under övning Dagny II användes Ärna för att basera flygstridskrafter.

Jag tror inte att Ärnas betydelse skulle förändras om rikets ledning skulle inse att vi befinner oss I krig. Därför är Ärna viktigt för både och.

Bristen på förståelse för flygstridskrafternas baseringskrav frapperande ifrån försvarsmaktsledningen och på den politiska nivån. Minns Tolgfors uttalande som relativt ny på Försvarsministerposten. Jag lyssnade samtidigt som Wiseman på Ekot när man refererade till försvarsministern:

"Att Norge är med i Nato tycker inte Tolgfors är ett problem. Vid en kris skulle de svenska flygplanen kunna placeras på baser i Sverige, exempelvis de allmänna vägar som sedan länge är tänkta att vara flygbaser i hotfulla lägen".

Jag minns också orden ifrån Jan Salestrand när han raljerande beskrev sin uppfattning om att försvara Stockholm med hjälp av luftstridskrafter. ”Jag trodde mer om flygvapnets förmåga att försvara Stockholm än att det skulle krävas parkeringsplatser för markpersonalen på Sergels Torg.” Dessa ord yppades för nu snart nio år sedan och då handlade det om att basera flygskolan på en kvarvarande flottilj med tunga divisioner. Anledningen till att basera tunga divisioner på F16 efter JA37-tiden var att man upptäckte ”Signaleffekten” att ha en flygflottilj i nära anslutning till huvudstaden. Problemet med det resonemanget (eller om vi skall tolka det som en Nostradamisk profetia om framtiden) är att Ärna skulle behållas som flygbas. I nära anslutning hade vi då också baser i Borlänge och Eskilstuna. Med tanke på att vi fortfarande skulle ha en strategisk rörlighet mellan baser men med färdigställda baser att utgå ifrån så borde det vara en smal sak att ställa i ordning flygplan och flyga ut till en bas tillsammans med personal. Basfilosofin innebar att baserna vara förberedda med drivmedel, ammunition och lättare reparationsresurser. Innan den stora avvecklingshysterin kunde flygplan landa och starta på baser ute i landet för att piloter skulle öva på det. Klargöringen på plats gjordes av de anställda bastropparna.

Det verkar som om den operativa funktionen hos flygvapnet är något som inte är så lätt att förstå. Tydligen räknar man inte med att baser behövs och samtidigt räknar man med något som inte finns.

Chefsingenjören har föredömligt visat vad som krävs i an och återflygning om man skall lösa ut jaktförsvar i mälardalen med beredskapsläge i luften. Initialt kommer det att ta en liten tid att transportera flygplanen till bas men väl där så klarar bastroppen att ta hand om maskinerna fram till att mer personal anländer. Beroende på tidsaspekter så kan man låta ladda flygplanen vid hemmaflottilj eller klargöra ammunitionen på basen under tiden flygplanen är i luften på väg till basen. Väl på plats så kan flygplanen antingen ha beredskapsläge i luften eller om beredskapen tillåter, 15 minuter startberedskap på Ärna. Jag är tvivlande till att vi har tjänat så mycket tid om vi haft F16 kvar som aktiv flottilj.

Men hur ser vår omvärld ut egentligen?

Som baseringsmöjlighet under ett kortare förlopp med ett gammalteknologiskt hot så funkar det givetvis och då är knappast berghangaren och jordkulor någon hjälp. Då räcker det med de vanliga parkeringssatserna och låta kärrorna sova ute som vanligt. Men var hittar vi några Afrikanska och ett av de fåtal Asiatiska staterna som representerar det gammalteknologiska hotet i närheten av oss?

FOI publicerade rapporten ”Fjärrstridskrafter – Rysslands framtida kapacitet” där man beräknar att Ryssland innehar kryssningsrobotar ifrån 2005. Så här fem år efter år 2005 måste jag säga att det känns minst sagt skakigt att placera våra divisioners flygplan i fyra hangarer allt som allt i Sverige när Ryssland bedöms kunna avdela 50 kryssningsrobotar i ett anfall mot Sverige.

Helt plötslig känns det som man vaknat upp ifrån ett 15 årigt rus av inbillad fredlig omvärld. Bakfyllan har en bitter smak i munnen och en viss ångest infinner sig, vad skall vi göra? Jag har tidigare berört vad jag anser som brister i folkpartiets förslag men jag utvecklar dom här.

Permanet basering av divisioner på Ärna då man innan avvecklingen av F16 JAS-anpassade berget så att vi kan få ner Gripenflygplan dit, förmodligen är utrustning för detta utrivet men det borde fortfarande finnas kvar nödvändiga konsoler och annat för att hänga kraft, kylluft och brandbekämpningsutrustning i. På Ärna finns också ett knippe jordkulor som borde kunna renoveras och modifieras för att skydda flygplan i enlighet med NATOs krav på flygplansshelters. Vidare vill jag belysa Bråvalla som 2008-01-01 skulle vara avvecklad som bas. Bråvalla var som bekant gamla F13 och den första flottiljen som JAS-anpassning inleddes på. Bråvalla har berghangar och flygplatsen är fortfarande i Fortverkets ägo, här borde vi också kunna renovera och modifiera befintliga jordkulor till Shelters. Nu har vi åtminstone fortifikatoriskt skyddat i bästa fall upp till tre divisioner. Till detta så bör vi införskaffa luftvärn som är knutet till flygplatser och flygbaser. Vi kan titta på den norska lösningen NASAMS och den tyska lösningen med IRIS-T SLS men vi måste säkerställa att vårat luftvärn kan bekämpa kryssningsrobotar. Med en sådan här lösning så kan vi ha ett flygvapen på fyra – fem flottiljer visserligen inte fortifikatoriskt skyddade på alla platser men vi har skapat en möjlighet till att bygga skydd på andra flottiljer och risken att låsa hela flygvapnet på marken borde vara liten.

Det ovan skrivet kan ju betraktas som en önskedröm om ett funktionellt flygvapen på hemmaplan men i realiteten måste vi nog hålla oss till att åtminstone bevara Ärna som en baseringsmöjlighet med förhandslagring av flygplanammunition och drivmedel samt en rudimentär möjlighet att utföra reparationer och enklare förebyggande underhåll, gärna i fortifikatoriskt skydd men hellre service i det fria än utan Ärna.

J.K Nilsson

Både och för F21

2010-01-23T19:18:00.002+01:00

De dåvarande nordiska försvarscheferna Sverre Diesen, Juhani Kaskeala och Håkan Syrén fick en gemensam debattartikel publicerad i Aftenposten, Helsingin Sanomat och Svenska Dagbladet. I den artikeln argumenterade försvarscheferna för ett nordiskt samarbete i fråga om Framtida markförband, Sjöövervakning, Luftövervakning, Skjut- och övningsfält, Transporter och drift av baser,sjukvård och militär utbildning.

Genom att knyta samman luftrummet i norra Sverige med luftrummen i norra Norge och Finland kan vi dagligen öva flygvapnets insatsberedda insatsdivisioner över tre stater. Genom att behålla och utveckla Norrbottens flygflottilj, F21 i Luleå, genomför vi både och, både nationella och internationella insatser med en och samma organisation. Även vid utbildning av andra svenska insatsförband spelar F21 en betydelsefull roll. Förband som är lokaliserade i Boden gör stora vinster av att kunna samöva med flygplan ur F21. Chefen för artilleriregementet A9, Thomas Lindell, menar att förlusten av arméns helikoptrar ifrån Boden till förband i södra Sverige har påverkat förbanden i Boden menligt. Försvarsmakten har sagt att det är enkelt att ombasera helikoptrar till Norrbotten och att man skall göra det om behovet uppstår, men hittills har det utlovade helikopterstödet uteblivit. Kan vi lita på att behovet att samöva med stridsflyg kan uppfyllas utan F21? För internationell övningsverksamhet är F21 en viktig framgångsfaktor för Sverige genom att flottiljens infrastruktur klarar av att ta emot utländska flygförband som Sverige bjudit in för att utnyttja våra unika övningsförutsättningar.

F21 betyder så mycket genom att F21 möjliggör att Försvarsmakten klarar av att göra mer än både och för Sverige och det nordiska samarbetet.

Jag har genom dessa enkla inlägg visat på det svenska flygvapnets behov av minst fyra insatsdivisioner på minst två insatsflottiljer. Skulle någon insatsdivision tas i anspråk för internationell tjänst måste den viktiga dagliga flygverksamheten fortlöpa utan friktioner för att kunna lösa både nationella insatser och internationella insatser med samma organisation. För att kunna lösa funktionen att betjäna insatsdivisionerna med ammunition, drivmedel, mat, et.c. måste det finnas flygbasbataljoner på bägge insatsflottiljerna för att kunna lösa både de nationella insatserna och de internationella insatserna.

Genom den befintliga infrastrukturen i flygvapnet är försvarsbeslut 2004 fortfarande en giltig lösning för flygvapnet, Försvarsmakten och statens behov av luftstridskrafter. Flygvapnet klarar nu av att göra både och för svenska staten men flygvapnet klarar inte en ytterligare reducering om både och i Sveriges båda landsändar skall kunna genomföras. Flygvapnet måste få kosta de pengar flygvapnet spenderar i dag.

Jag inser ödmjukt att det finns mycket mer att skriva ur ett markoperativt perspektiv men det överlåter åt mer initierade skribenter såsom Cynisk att genomföra.

J.K Nilsson

Både och för F7 och F17

2010-01-23T18:52:00.003+01:00

I området söder om Blekinge och Skåne övar NATO-flyg dagligen och viss risk för direkta kränkningar av det svenska territoriet finns därför. Vidare ser vi också här, ett för EU och Ryssland gemensamt, intresse att nyttja Östersjön som plats för att upprätta och vidmakthålla en infrastruktur för naturgastransport i pipeline. Detta kommer att leda till ett utökat intresse av våra grannstater att närvara med militära styrkor för att visa sitt intresse och sin förmåga att påverka beslut som fattas för områdets förvaltning. I enlighet med mitt resonemang i Både och för Försvarsmakten måste svenska insatsdivisioner med JAS 39 öva i området och demonstrera den svenska viljan att visa sig likt den vilja de främmande staterna besitter att visa sig. Insatsdivisionerna på Blekinge flygflottilj, F17 i Ronneby, löser både denna uppgift och kan samverka med marinstridskrafter baserade i Karlskrona relativt enkelt i både övningssyfte och maktdemonstrationssyfte. Vidare utgör F17 basering för den sjöoperativa delen av helikopterflottiljen och synergieffekter kan därför tas tillvara i samövningar mellan flygvapnets insatsdivisioner, sjöoperativa helikoptrar och marinstridskrafter. Närheten till det kontinentala Europa betyder mycket för det svenska intresset att på ett enkelt sätt samöva med europeiska flygvapen genom att besöka flygbaser på det kontinentala Europa.

Flygvapnet löser genom F7 uppgiften att tillvarata Sveriges nationella intressen genom att vara centrum för Gripenutbildning och exportstöd. Då den svenska statsmakten beslutat att svenska flygvapnet skall använda stridsflygplanet JAS 39 Gripen och att antalet flygplan nu är så pass lågt jämfört med behovet vid framtagning av flygplanet måste vi nu förlita oss på andra operatörer av flygplanet. Detta behov grundar sig i att tillverkaren av flygplanet måste fortleva för att kunna lämna stöd i driften av flygplanet och vidareutveckla flygplanet mot framtidens krav på luftstridskrafter. Dessa operatörer är beroende av bl.a. utbildningsstöd, vilket svårligen kan ges vid de nuvarande två insatsflottiljerna. Därför är F7 en hörnsten i det svenska flygvapnet.

J.K Nilsson

Både och för Försvarsmakten

2010-01-23T18:34:00.003+01:00

”Både och” är titeln på överbefälhavaren Håkan Syréns skrift, publicerad 2007, där han beskriver Försvarsmaktens uppgifter.

”Både och” innebär att Försvarsmakten skall ha förmåga att kunna genomföra insatser både nationellt och internationellt med samma organisation. Vi har alltså lämnat tanken på att Försvarsmakten skall ha en organisation för att genomföra en särskild typ av insats, nämligen insatsen att försvara riket mot en invasion. Denna insats skulle genomföras med mobiliserad personal som använder förrådsställd materiel, det så kallade invasionsförsvaret. Den andra organisationen skulle lösa insatser utomlands, populärt kallat: Missioner. Missionerna skulle genomföras med samma materiel som låg hemma i förråden och väntade på att användas i försvar mot invasion. Förhållandet mellan dessa två organisationer var så pass stort att organisationen för missioner inte menligt påverkade organisationen mot invasion. Efter det kalla krigets slut och Berlinmurens fall har organisationen för försvar mot invasion spelat ut sin roll, det finns inte längre någon tänkbar angripare som besitter förmåga att hota oss så att vi behöver försvara oss med hundratusentals mobiliserade soldater. Detta faktum innebär emellertid inte att vi enbart kan inrikta oss på att planera och utbilda för att genomföra insatser utanför Sveriges gränser.

Vi ser att både stormakter och mindre stater är inblandade militärt i området kring Afghanistan. Långt ifrån alla dessa stater har naturlig anknytning till området i form av landmassa i området t.ex. USA, Storbritannien, Danmark och Sverige. Naturligtvis har dessa stater olika rationalitet för sin närvaro i området, det staterna har gemensamt är att genom sin förmåga att ställa upp med militär närvaro visa sitt intresse att utöva möjligheter till inflytande över området samt inflytande i gemensamma institutioner och forum. Afghanistan är inte unik för denna form av maktspråk, vi ser detta i områden där värden står på spel. Även i området kring Sverige kan vi skönja bruket av maktspråk. Ryssland har återupptagit Sovjetunionens bruk att med bombflygplan provocera sina omgivande länder till åtgärder i luftförsvaret. Norge, Danmark och Storbritannien har under det senaste året avvisat ryska bombflygplan med egna jaktflygplan. USA visar regelbundet flagg genom att närvara med flottstyrkor i Barentsregionen. De olika staterna vill visa att de har möjligheter att använda militär för att visa sitt intresse i en region som är rik på naturresurser. Även i Östersjön har Ryssland provocerat sina grannar genom flygningar med bl.a. bombflygplan, Finland och de Baltiska staterna har fått sina gränser kränkta av dessa flygningar. Med detta vill jag inte hota med någon rysskräck utan peka på realiteter i relationerna mellan stater och att främmande militär närvaro existerar och demonstreras i närheten av Sveriges gränser.

Hur påverkar detta då svensk försvarspolitik? Genom att visa beredd svensk militär gör vi oss synliga på maktarenan. Denna beredskap demonstreras av Försvarsmakten då insatsberedda insatsförband dagligen övar i de områden och regioner som andra stater också övar och visar närvaro i. Då den svenska försvarspolitiken numer inriktas på samarbete mellan stater, både materielprojekt och övningar, så ställer det speciella krav på flygvapnets förband. Dessa krav kommer jag i senare inlägg att redovisa.

J.K Nilsson

Internationella insatser dimensionerande för svenska FM

2010-01-17T12:08:00.016+01:00

Jag vill med detta inlägg diskutera Peter Neppelbergs artikel som är publicerad i sin helhet av Wiseman och återfinns också på ledarbloggen hos SvD. Vi diskuterar alltså Länk 16.

Jag tvivlar på att det finns en avsikt att bakvägen knyta Sverige till NATO genom att avveckla den nationella förmåga att text/trafikskyddat datastridsleda svenska flygstridskrafter. För oss som funnits i det svenska försvaret under 2000-talet vet att det närmast varit kontraproduktivt att tala om det svenska försvarets behov för att försvara Sverige, förre ÖB kallade föraktfullt oss som är tveksam till att internationella insatser skall vara en huvuduppgift för FM och dimensionerande för ”Ubåtar”. Man har tryckt på de politiska uttalanden om att vi måste ut och säkra svensk säkerhet innan hoten når oss, allt annat har i princip varit landsförräderi.

Proposition 2004/05:5 ”Framtidens försvar” (propositionen till Försvarsbeslut 2004) anger att vi skall kunna ha 8st JAS 39 i beredskap för internationella insatser. Och två radarflyggrupper FSR 890 skall vidmakthållas.

Proposition 2005/06:1 (budgetpropositionen 2006) Säger att en reducerad grupp FSR 890 har behållits men skall avvecklas och delar behållas för att utvecklas som demonstrator.

Demonstratorn har genom affärer där Ericson/SAAB sålt PS890 utvecklats till ASC 890.

Proposition 2008/09:140 (proposition till Försvarsbeslut 2009) säger att flygstridskrafterna skall ha en ledningsflyggrupp ASC 890.

Liknande resonemang kan vi spåra i utvecklingen av F100 eller modifieringen av ett antal JAS 39A till C/D.

Försvarsbeslut 2004 säger vidare att det är behovet för internationella insatser som skall vara styrande. Jag tycker mig skönja en viss spårbarhet mot varför vi sitter i den ledningssitsen vi gör. I ett internationellt perspektiv så är det rätt att satsa på Länk 16. Vill vi i Sverige stå som värd för internationella övningar och delta i övningar och insatser så är Länk 16 den enda vägen att gå. Jag tycker mig se att man tagit en risk för att kliva in i det internationella finrummet.

Jag tror att en återgång till TARAS blir svår och onödigt dyr, att bara förlita sig på Länk16 är ett politiskt risktagande för det svenska nationella försvaret men det är också en nödvändig komponent genom vår solidaritetsförklaring inom ramen för EU-arbetet. Finns vi inte på Länk16 så finns vi inte i omvärlden bland andra deltagare.

Jag lägger därför förslaget att komplettera Peters första förslag om att löpa linan ut och köpa länk 16 och genomföra lösningen som Frankrike har valt till sina Rafale (Väpnaren har en kopia av artikeln). Företaget Thales har en apparat de kallar ”TRA 6030-N:NextW@ve” med funktionen LX16 som Thales kallar den, en sändare som arbetar bredvid Midsterminalen. NextW@ve är så pass liten att det borde finnas plats i flygplan JAS 39 för den. Med denna apparat så uppnår vi funktionalitet av Länk 16 men vi inkräktar inte på länk 16 transmissionsmässigt, jag lämnar det tekniska för de intresserade. Det är också en "of the shelf" lösning som är så önskvärd i dag.

Med MIDS och NextW@ave så kan vi fortfarande köra Länk 16 om så önskas men vi kan också köra text/trafikskyddade överföringar utan att vara beroende av krypton ifrån NATO om så önskas. Att vi inte får med hela den smakliga lösningen som TARAS innebär är en uppoffring vi får göra om vi vill vara internationella.

J.K Nilsson

Gotland

2010-01-16T10:29:00.005+01:00

Jag vill med detta inlägg gjuta lite olja på vågorna i diskussionen om svenska stridskrafter på Gotland. Försvarsdebattörer har ondgjort sig över bristen på stridskrafter baserade på den svenska ön ute i Östersjön. Och nu senast så föreslår Folkpartiets Jan Björklund att Gotlandsbrigaden åter skall sättas upp.

Jag är ytterst ambivalent i denna diskussionen, min gode bloggkollega Wiseman har visat på nyttan av Gotland i ett luftvärnsperspektiv:

Bilden visar det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400 med 240 km räckvidd vid en gruppering i Visby. Som vi alla vet har robotsystem en enastående uthållighet när det väl är grupperat. Det här systemet utgör ett veritabelt minfält för luftstridskrafter över hela den delen av östersjön. Analogt så kan vi se hur sjömålsrobotar på Gotland kan vara lika hotfulla.

Men låt mig bara blicka tillbaka till vad Jan Björklund hade på sin kravlista för svenska försvarsmakten:

1. Gotlandsbrigaden (P18) bör återuppsättas.
2. Visbykorvetterna har hittills kostat drygt 10 miljarder kronor, trots det är de inte användbara. Korvetterna måste nu färdigställas, beväpnas och förbandssättas.
3. Armén bör på sikt organiseras i fem brigader i en förbandsreserv som kan mobiliseras på relativt kort tid. Det nya systemet med bataljonsstridsgrupper har tillkommit för att försörja de internationella insatserna, men för att försvara Sverige krävs större enheter, brigader. Alla moderna befintliga stridsvagnar, stridsfordon, artilleripjäser och luftvärnssystem skall bibehållas. Den avveckling som har varit tänkt av moderna stridsfordon bör inte få genomföras.
4. Krigsplanläggningen för att försvara Sverige behöver återupptas. Det överbyråkratiserade Högkvarteret på Lidingövägen behöver brytas upp i bland annat några regionala staber. Man kan tänka sig tre militärkommandon för att planera och leda försvaret; ett i nord, ett i syd och ett särskilt Östersjökommando.
5. Flygvapnet bör inte minskas mer. Dagens antal Jas-plan bör bibehållas och moderniseras utifrån svenska operativa behov.
6. Vi inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Vi är i så fall beredda att fatta sådana beslut under nästa mandatperiod.

Vi kan snabbt se att punkten 6 kommer att snabbt krävas men låt mig diskutera punkterna var för sig.

1. En armébrigad på Gotland kommer inte att kunna göra mycket, varför? Jo om ambitionen är att hota flygstridskrafter över östersjön så är det politiskt sett mycket billigare att ha en rote jaktflyg i luften kontinuerligt. Jan Björklund har tydligt pekat ut Ryssland som en trolig angripare, för att ens nu kunna hota Gotland måste Ryssland utmana det svenska flygvapnet och det görs inte utan förmågor som lufttankning och framskjuten luftburen ledning av sina flygstridskrafter. Dessa förmågor krävs för att vara ett hot i Östersjön med eller utan Gotland, så varför vill man ha Gotland då?

Jag skulle kunna diskutera samma sak angående möjligheterna att kontrollera fartygsrörelser i Östersjön genom att placera ut sjömålsrobotar på Gotland. Den politisk enkla lösningen för Ryssland vore att låta riktiga robotbåtar börja patrullera Östersjön och komplettera med luftburna sjömålsrobotar. Kom ihåg att Ryssland måste ha den förmågan innan det kan utgöra ett hot mot Gotland

En tredje invändning är frågan om denna brigad skall vara anställd eller mobiliserad. Skall vi mobilisera den så står vi egentligen kvar på samma plats som i dag. Skall den vara anställd så har den samma problem som de övriga fyra brigaderna enligt punkten tre.

2. Visbykorvetterna är något som jag håller med om men det borde inte vara något som det bör skjutas till medel för att lösa. Det borde finnas en ekonomisk ram för införandet av dessa fartyg men man har förmodligen nallat lite av den genom att sträcka ut den i tid för att finansiera den nya kärnverksamheten: Internationell tjänst.

3. Den tredje punkten borde inte vara någon större konst att ställa i ordning, här är det snarare frågan om att sätta upp riktiga krigsförbandshandläggare ute på utbildningsförbanden och öva förbanden i mobilisering. Problemet är att Jan Björklund inte föreslår tillförsel av den kvalificerade materiell som krävs för att fem brigader skall vara trovärdiga. Man vill inte skrota bort befintlig materiell, gott så men det räcker inte, brigaderna är ändå papperstigrar.

4. Krigsplanläggning för försvar av Sverige välkomnas men vilken är grunden för den planläggningen? Regionala staber låter bra men vilken tidsrymd talar vi om och hur skall överlämningen ske. Läs gärna mitt försök att förklara förmågeglapp.

5. Att flygvapnet inte skall minskas mer tackar jag för men vad innebär det mer än att behålla antalet flygplan och sminka upp dom för nationellt försvar? Kommer vi att ha fyra reducerade divisioner som nu eller tre fulltaliga divisioner med annan utgångsgruppering än nu, Jag skulle önska mig något djärvare såsom ett återtagande av Upplands flygflottilj med uppställning av flygplan i berg och skyddade uppställningsplatser spridda på flottiljområdet. Detta skall skyddas av ett bra luftvärn. Dock är jag rädd att den här punkten resulterar i pappersförband likt den tredje punkten.

Jag är som sagt lite rädd för att det här förslaget blir bara en symbolisk handling utan någon bäring mot hot eller försvar, som jag visade ovan så riskerar vi att återigen få pappersförband på halsen.

Som Cynisk skrev: ”I huvudsak har FP:s debattartikel bra innehåll men det räcker inte hela vägen. Försvaret av Sverige måste stärkas men det görs inte med Gotlandsbrigaden.” .

Jag håller fullt med Cynisk om Gotlands betydelse för att basera stridskrafter utöver de robotförband som jag i inledningen av detta inlägg talade om.

Jag vill att den svenska försvarsmakten skall ha en god luftvärnsförmåga, god artilleriförmåga, god förmåga att föra markstrid över en större yta. Jag vill också att marinstridskrafterna skall kunna uppträda som de stridskrafter de är men med tanke på flygvapnets numerär och baseringsförmåga är den egna luftvärnsförmågan ett måste. För flygvapnets del så vill jag se en trovärdig basering av våra divisioner och då ser jag gärna att vi sprider ut våra divisioner såsom de flottiljer vi hade innan försvarsbeslut 2004 med skillnaden att Uppsala skall vara igång istället för flygskolan på Såtenäs. På flottiljerna skall flygplanen kunna ställas upp relativt skydd i fred för att vid beredskapshöjning kunna spridas på krigsbaser. Om det innebär att bygga den planerade berghangaren på F17 så må det vara så, vi kan också titta på en lösning som innebär att F13 är i gång med berget som en gång renoverades för att ta emot JAS och riktiga jordkulor av NATO-snitt. Det är först när vi kan det här som vi kan försvara Sverige.

Jag läser nu Wisemans kommentar till Cynsik, jag anser att vi inte kan måla världen helt i termer av realismmodellen. Omvärlden är mer komplex är ett parti RISK, som jag skrev så kan Ryssland uppnå samma sak utan att ta Gotland. Eftersom vi saknar riktigt luftvärn och kustartilleri så är inte lösningen en armébrigad heller. Några kompanier för att skydda de funktioner som vi vill ha på ön säger jag inget om men en Brigad? Tänk på att en svensk brigad är upp till 5 500 man stor, skall den mobiliseras så är inte mycket vunnit jämfört med i dag och är den anställd så kostar det stor summa som jag tror inte motsvarar nyttan.

Det är inte Gotland som skall försvaras, det är Sverige som skall försvaras. Om vi kan försvara Sverige så kan vi försvara Gotland.

J.K Nilsson

Jag får mjäll!

2010-01-04T23:02:00.001+01:00

Rubriken är ett uttryck jag fick lära mig i stället för att säga att man blir gråhårig och gråhårig kommer jag att bli eftersom jag tydligen saknar anlag för att bli flinskallig.

Jag talar naturligtvis om ”Det nya försvaret” Chefsingenjören publicerade ett gästinlägg på sin blogg om hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna. Hemvärnet kommer till utseende och uppgifter att likna de gamla försvarsområdesskyttebataljonerna. Men vad säger det egentligen?

Det är förband för att bedriva infanteristrid och ambitionen är att krigsförbandsöva det åtta dygn varje år. Storleken på hemvärnet skall vara 40 bataljoner och innehålla 22 000 människor och hålla R10 beredskap. Det här väcker en del tankar hos mig så jag börjar bena ut dessa.

Först så konstaterar jag att det kommer att kosta ungefär 150 miljoner i lönekostnader om man räknar med att det skall vara ersättning enligt dagens system. Vi skall dessutom se till att det kvalitativ övning/utbildning så då får vi plussa på kostnader för ammunition, drivmedel, körmil på fordon m.m. ungefär som att utbilda 482 VPL på ett år.

För det andra så funderar jag på var detta passar in i det nya försvaret. År 2008 utbildade vi 8500 värnpliktiga. Vi skall anställa 6000 soldater (GSS) till det stående försvaret och ytterligare 9000 soldater (KSS) som skall vara kontrakterade att genomföra KFÖ med regelbundenhet. Till detta kommer en officersstock på 8500 personer. Så vi skall anställa personer för att kunna ha direkt gripbara, vi kontrakterar ännu fler som vi skall mobilisera in och utöver det så tillkommer hemvärnet. Kommer hemvärnet att ha en högre eller lägre beredskap än KSS?

Det tredje går lite in i två, vilken utbildning kommer HV-plutonerna att ha? När kan man anse att man har fungerande plutoner. Som jag ser det kommer det att krävas minst tre månaders förbandsutbildning första året för att sätta samman förbanden så att de fungerar, därefter omsätter man hela plutoner. Med tanke på den höga ambitionsnivån så kan inte Hemvärnet vara den slaskorganisation som samlar upp de intresserade individerna som inte har plats i det reguljära försvaret längre. Kommer det att bli blandning av marinens kockar tillsammans med pansarknektar och fallskärmsjägare så blir det inte riktig bra för att få ut det som krävs av ett modernt krigsförband.

Om vi inte kräver minst KSS-klass på HV så kan vi lika gärna strunta i den förbandstypen.

J.K Nilsson

Avveckling i samband med utveckling

2009-12-20T20:04:00.002+01:00

Nu ser vi flera "Förmåglapp" uppstå när ny materiell inte kan komma förbanden tilgodo för att ersätta föråldrad materiell.

Varför uppstår då dessa glapp? Svaret kan i bland tyckas vara svårförståeligt men obland enkelt.

Om vi börjar med något så enkelt system som att ersätta en jaktrobot i Flygvapnet. När bytet planeras ske och det skall vara ett visst överlapp mellan ny och gammal materiel så kommer underhållsbehovet av den gammla materiellen att minska samtidigt som det kommer att uppstå ett underhållsbehov av den nya materiellen. Så därför börjar man med att sätta upp en budget för den nya materiellen och man kan minska budgeten för den gamla materiellen i ganska så stor utsträckning.

Om vi nu har minskande budget för underhåll av en viss apparat så måste vi också minska beställningen av underhåll vid central verkstad. Minskar beställningarna så kommer den centrala verkstaden att ha för mycket personal, man kan inte avlöna om man inte ha inkomster. Men personalen kommer säkert att omskolas till att kunna utföra underhåll på den nya jaktroboten dock kommer den nya materiellen att vara mindre underhållsintensiv så det kommer att ske en överflyttning av personal för att täcka naturliga avgångar inom andra delar av verkstaden. De totala undehållsresurserna kommer att minska.

Viss materiell kan delas mellan de nya och de gammla robotarna så dessa kommer att fortlöpande behöva underhåll men genom att den nya roboten inte är driftsatt så kommer den budgeten inte att vara åtkommlig utan man hänvisas till den krympande budgeten för den gammla roboten.

Ju längre införandet dröjer så övergår överlappet till att bli en störtspiral av lätförståeliga skäl. Då kommer den stora frågan: Har vi ett förmågeglapp i jaktrobotar? Mitt svar är hur tusan skall jag veta, det jag vet är att den risken finns precis som i allt annat som skall ersättas.

Om vi skalar upp detta resonamng till större materiel som taktisk flygspaning så är det ingen hemlighet att AJS37 Viggen är utskrotad och flygvapnet länge saknade den förmågan till JAS39. Nu går vi från robotar till kameror men det är inte så enkelt längre utan nu pratar vi om införande och avveckling av hela flygsystem. Dessutom så behöll vi AJS37-systemet längre tid än vad som var planerat. På slutet hade det tagit slut på reservdelar så man startade upp produktion för att tillverka en sista laddning av en del. Apparatunderhållet minskade, Volvo flygmotor skrotade sin översynslina för motorn så att när man saknar motorer så kostar det multum att börja göra översyner igen. Så här kan vi gå igenom delsystem för delsystem på flygplanet, det kommer att kosta så mycket att fortsätta att flyga och av ekonomiska skäl så kommer man att sluta.

Övergågen i från 37 till 39 skedde med fördröjning genom att vi saknade 39 flygplan som var tillräckligt utvecklade då man prioriterat andra förmågor på dels flygplanet men också i stort i flygvapnet. Vi körde 37-systemet i botten så glappet kom i taktisk spaning. Hade vi prioriterat annorlunda och inte gapat efter så stor förmåga så har vi haft taktisk spaning med 39 i lång tid men vi har prioriterat andra förmågor för internationell tjänst och vi har velat ha ytterst avancerade kamerakapslar till flygplanet.

Om vi skalar om resonemanget ytterligare så hamnar vi bland helikoptrarna. Vi har avvecklat HKP3, 4, 5 och 6 för att frigöra resurser att ta emot helikoptrar 14 och 15. Avveckling skall liksom införande följa en tidsplanering, när den helikopterindividen har flugit tillräckligt länge för att det skall göras en tillsyn så gör vi inte det, genom att vi inte gör tillsynen så frigör vi tekniker som kan ta sig an de nya systemen, vi behöver inte skicka grejor på underhåll, vissa delar kan vi använda i andra helikoptrar och andra grejor kasserar vi. Vill vi fortsätta att flyga efter att vi inte beställt undehållet så kostar det att dra igång. Vi har en tidsplan för avveckling att följa vare sig vi vill det eller inte när avvecklingen väl har startat. När vi tappar flygande skrov så tappar vi möjligheter för piloter att få flygtid vare sig dom är inskolade på det nya systemet eller inte. Tekniker tappar möjligheter att upprätthålla certifikat, slänger vi in ett antal omorganisationer på det så kommer det att sluta behöriga yrkesmänniskor. Hur många tekniker följde med i från Berga till Malmen? Hur många tekniker följde med helikoptrarna i från Boden till Malmen?

Att i det här läget kräva insatsberedda helikpoptrar till ett visst datum går som vi alla inser inte. Har vi inte fått helikoptrar så har vi inte, har vi avvecklat helikoptrar så har vi. Skall vi sätta helikoptrar i bruk så tar det resurser i från införandet av de typer som visserligen är försenade men det kostar också resurser som används för annan verksamhet.

Om vi tittar på organisatoriska lösningar som riskerade att bli förmågeglapp så vill vi kunna genomföra luftstridsoperationer med flygplan som baseras i Mälardalen. FV vill inte stå ensam och driva en flygplats så därför vill man lämna över Ärna eller lämna det för att kunna stå någon annanstans i mälardalsområdet. Nu togs beslutet att inte inleda avvecklingen av Ärna.

Vi måste med andra ord gå tillbaka till en av operationskonstens grundregler: "Sätt upp ett mål och håll fast vid det". Börja inte att försöka styra om och hatta med uppgifter, förmågor och organisation när vi skall byta system.

Min inspiration har jag som vanligt fått ifrån. Wiseman 1, Wisman 2, Strilaren II, Chefsingenjören, SvD Brännpunkt

J.K Nilsson

Svensk försvarsindustri eller GM?

2009-12-18T19:54:00.002+01:00

Idag gick en gren av svensk försvarsindustri i graven. Biltillverkaren SAAB kommer att avvecklas men vad har det för koppling till svensk försvarsindustri?

Biltillverkaren SAAB grundades som en reservindustri för att låsa fast tekniker och ingenjörer på fall att landet helt plötsligt skulle ha ett behov av snabb tillväxt av antalet stridsflygplan. Biltillverkaren var en del av Wallenbergsfären och har i princip aldrig genererat vinst till tillverkaren.

Nu är jag inte inläst på hur företaget skulle ha fungerat som del av svensk försvarsindustri efter 1960 men jag har på känn på att företaget skulle fungerat som en svensk försvarsmaterielleverantör likt andra mobiliserande företag. Under hela det kalla kriget så har bilttilverkaren SAAB dels gått med förlust och inte kunnat utveckla en modell som varit vettigt designad ur ett tillverkarperspektiv. 9000-modellen gick inte att tillverka så att försäljningspriset kunde motsvara tillverkningskostnaden. Tittar man under skalet på den bilmodellen så finner man en hel del kluriga och fascinerande lösningar som inte har ett dugg att göra med driftsäkerheten men kostar pengar vid tillverkningen. Nya modellen av SAAB 900 lanserades på rekordtid, man till och marknadsförde SAAB som effektivare än japanska tillverkare, men man fick betala med kvalitétsproblem och teknik som har sina rötter i Opel Ascona C en bil som var mindre modern än den 9000 man tillverkat i 8 år. Varför har ett sådant företag kunnat leva kvar utanför marknadsekonomins logik?

Hur ser vår försvarsmateriellförsörjning ut nu? Jo vi vill vara en del av den Europeiska försvarsmateriellförsörjningen, våra industrier åläggs att leverera produkter som betalas genom förseningar och införandet av tandlösa system. Om vi tittar på kockums och de övriga leverantörerna i Europa så tillverkas försvarsmateriellens motsvarigheten till SAAB 9000 men med kvalitét och funktionalitet som den nya generationens 900. Jag är rädd att så fort EU-imperiet tröttnat på att betala för mycket för något som har så liten funktionalitet så kommer europas försvarsmateriellföretag att sluta sina dagar som brickor i ett spel där småtillverkare och rysk/kinsesiska intressen kommer att slita häcken av sig för att köpa spillrorna.

Jag kan notera att det funnits ryska intressenter i Opelförsäljnignen som GM drog tillbaka och i Spykerfallet för SAAB som GM valde att avveckla.

Läslänkar: DN, SvD, Wiseman, Chefsingenjören

J.K Nilsson

Vad skall vi göra, vad skall vi säga?

2009-11-15T12:15:00.001+01:00

Jag väljer att skriva ett inlägg för att bemöta kommentarer gjorda på WW.

För att ytterliggare spä på förvirringen så kan jag säga att jag är kraftfullt emot insatsen p.g.a. hur den har motiverats och hur den motiveras. Insatsen saknar relevens för svensk försvars och säkerhetspolitik, utrikespolitiskt är det en helt annan femma och vi har gjort liknande insatser förut.

Vi lyckades flytta en bataljon ifrån Gaza till Kongo år 1960 med kort varsel och utbilda ny Gazatrupp. Vi lyckades, med kortare varsel än vad SE03 har (ca:83 dagar kortare,) sätta upp en division J och S29 för stöd till marktrupp i Kongo. I Kongo genomfördes luftstrid, bekämpning av markmål, direkt flygunderstöd och spaning av stridsflygdivisionen. Markförbandet var inblandat i strider där svenskar båda sårades och dödades. De svenska soldaterna använde både eldhandvapen (kpist), och understödsvapen i form av kulspruta och granatgevär. Markförbandet både tog och försvarade terräng på ett sätt som skulle få många i Sverige att kippa efter andan i dag. Motståndarna var både inhemska soldater och europeiska soldater och uppträdde på ett sätt vitt skilt ifrån hur man uppträder mot ISAF i dag. På fyra år omkom 16 svenska soldater.

Säkerhetspolitisk var ONUC ett spel, vi drog bort resurser som var vitiga för försvaret av Sverige iform av stridsflyg med tillhörande underhållsdelar och stridsledning. Vi gav bort resurser till en bataljon som skulle kunna gjort nytta i försvaret av Sverige. Trots allt syftade ONUC till att stabilisera omvärldsläget, främst relationen mellan USA och Sovjetunionen. Att det till viss del lyckades visas i hur arbetet i FN.s säkerhetsråd kunde till viss mån börja fungera igen.

Skillnaden mellan det svenska bidraget till ISAF och det svenska bidraget till ONUC är att resurserna till ONUC skedde med materiell som var bra att ha i Sverige men inte livsviktiga, t.ex. så sprängdes J29-flygplanen på plats när styrkan skulle hem, spaningstunnorna flögs hem. Materielen som behövs i Afghanistan finns inte i Sverige och för att lyckas med att använda materielen så måste vissa processer genomföras så att det finns underhållsföreskrifter, reservdelar, utbildning, m.m. Organisationen för utbilda styrkorna suger kraft i systemet, t.o.m. flygtekniker utbildar FS. Kort sagt vi är en organisation som knappt klarar av att utbilda utlandsstyrkorna. Vi kan se våra organisatoriska brister när vi övar hemma, det vi kunde för 15 år sedan klarar vi knappt av idag.

Det svenska bidraget till ISAF motiverar Allan Widman med att det är ett sätt att klia USAs rygg och hoppas på att eftersom vi nu visar god vilja så kommer USA att återgälda det om vi skulle behöva det här i Norden. Försvarsmaktsledningen har motiverat insatsen med att den syftar till öka Sveriges säkerhet genom att på sikt förstöra handeln med narkotika ifrån Afghanistan. Tolgfors talar om solidaritet med det afghanska folket. Av dessa håller jag Tolgfors motivering som den enda fungerande. Att se insatsen som en försäkringspremie är konstigt då det knappast går att lita på stöd i framtiden, det är en fråga om dagsaktuell realpolitik. Narkotikahandel i Sverige borde vara ett socialt och polisiärt problem i Sverige, att använda försvarsbudgeten till det blir bara konstigt om vi tänker på att Leni Björklund avfärdade behovet av försvarsmaktens helikoptrar till civila räddningsinsatser. Det återstår då bara argumentet att folk får det lite bättre. I det svenska AOR så kan flickor gå i skolan, skolor kan skyddas och svenska soldater skapar säkerhet så att hjälporganisationer kan verka.

Då återstår frågan om hur jag anser att den taktiska situationen ser ut för FS-förbandet i Afghanistan. Som jag nämnt på Wisemans blogg anser jag att genom att tala om hur vi uppfattar motståndet så talar vi indirekt om hur vi förväntar motståndaren att uppträda. Talar vi om hur motståndaren taktikanpassar så talar vi indirekt om våran utbildning och taktik. Att hänvisa till att journalister sagt si eller så har ingen betydelse. Att hävda att jag anser att vissa skall hålla tyst är fel, allt jag säger är att väg era ord på guldvåg så kan vi undvika tråkigheter.

J.K Nilsson

Någon Ljuger

2009-10-19T23:06:00.006+02:00

Någon ljuger så både tungan blir svart och näsan blir lång. Greasemonkey gjorde mig uppmärksam på detta förhållande genom sin kommentar om Anna Dahlbergs ledare i Expressen: Stoppa Super-Jas. Anna Dahlberg påstår sig citera Johan Thunberger i påståendet att vi i Sverige flugit, J35J Draken, AJ37 Viggen, JA37 Viggen, JAS39A/B Gripen och JAS39C/D Gripen under samma tid som Norge och Danmark flugit F-16 med en uppdatering.

Den slutsats som Thunberger drar enligt Dahlberg är att eftersom Sverige har haft en högre takt i flygplanutveckling än USA så skulle vi fortfarande kunna flyga Viggen. Påståndet är något oerhört ignorant i både sin första del och sin andra del. USA har naturligtvis under den tiden utvecklat ett flertal flygplan i ett flertal olika versioner, F-16 har mig veterligen 6 olika inkarnationer oräknat de Israeliska och Japanska kreationerna på samma flygplan. USA har utvecklat flygplanet F/A-18 i minst sex olika versioner, flygplanen F-14 och F-15 har jag inte ens brytt mig om att räkna något närmare på hur många varianter de haft under de senaste 30 åren. Sedan har USA utvecklat ett antal mer nischade attackflygplan i form av A-10 och F-117

Låt mig bara citera Dahlberg:
"Lilla Sverige har alltså haft en förnyelsetakt som är flera gånger så hög som supermakten USA."

Thunberger/Dahlberg påstår vidare att vi fortfarande skulle kunna fortsätta flyga Viggen i dag med tanke på att Österike flög J35 till för något år sedan. Inget skulle kunna vara mer fel, AJ37 skulle ha slut på flygtid i skrovet och därmed vara lika användbar som en utrostad Ford Eskort. Faktum är att man talade om att modifiera ett antal J35 till A35 för att kunna ha ett flygplan som fyller platsen för attackrollen då flygtiden i AJ37 Viggens skrov skulle vara slut. Skulle vi flyga Viggen så blir det alltså ett hundratal viggar i Jaktrollen med ytterst begränsas attackförmåga. Det skjuts alltså inga styrda attackvapen ifrån den fågeln.

VIdare påstår Dahlberg att flygtiden i JAS39 systemet skulle räcka i 70 till 80 år. Enligt mina beräkningar så räcker flygtiden till 70 år om vi har ett lågt flygtidsuttag per pilot och inte räknar med flygtiden som går åt till taktisk/teknisk utprovning och utbildning av nya piloter. om jag räknar snällt så skulle flygtiden kunna räcka i 50 år. Poängen med dessa uträkningar är att Dahlberg menar att vi nu planerar för en ersättare som skall kunna drifsättas om 20 år.

Låt mig visa hur detta kan vara orimligt i Anna Dahlbergs värld:
Dahlberg önskar att Tolgfors gör upp med "Försvarskramarna" genom orden:
"Han bör göra klart att de internationella insatserna fortfarande är försvarets huvudsakliga uppgift. Det är bara där vår försvarsförmåga prövas på riktigt och det är där vi gör nytta och bygger solidaritet med andra länder."

Anna Dahlberg vill således inte ha ett försvar som fungerar nationellt och då är det rationellt att behålla ett flygplan som inte klarar av de flygtider som krävs i Sverige som har den försvarsinfrastruktur vi håller på att skapa med Tolgfors "Insatsorganisation 2014". I syfte att finansiera denna organisation så minskar man flygvapnets del av förbandsanslaget i försvarsbudgeten med 25 %. För flygvapnets del innebär det centralisering av basbataljonerna och avvecklingen av en flottilj, lästips: Efter valet fortsätter vansinnet för försvaret. Om vi avvecklar en flotilj som vi skall verka ifrån enligt insatsorganisation 2009 så kommer flygplanet JAS39C/D inte att kunna verka i försvaret av Sverige. Alltså måste vi skapa en ersättare för flygplanet i förtid. Ersättaren måste ha prestanda och förmåga för att kunna täcka det svenska territoriet ifrån de verksamhetsställena som blir kvar.

Dahlborg talar vidare om att JAS är gökungen som ätit ur flygvapnets bo som gör att flygplanet inte beväpnats med jaktrobotar eller sensorer i adekvat utsträckning. Enligt politiska beslut så har det inte anskaffats en större mängd jaktrobotar då vi avstått färdiga amerikanska alternativ till förmån för europeiska projekt i form av IRIS-T och Meteor. Jag ställer mig tvivlande till att det är ett billigare alternativ än att köpa färdiga robotar, dock kan vi säga att vi får en större förmåga jämfört med att köpa amerikanskt. Spaningsförmågan har varit styrd till att köpa ett svenskt alternativ och jag vet så mycket att den förmågan är vansinnigt mycket dyrare än att köpa de system som SAAB erbjuder presumtiva Gripenkunder och nu har vi köpt det dyra spaningssystemet. Hur kan JAS vara en gökunge som gör att flygvapnet inte har råd med beväpning och sensorer nrä vi nu köper de dyrare systemen?

I Anna Dahlebergs ledare den elfte oktober så utlovas en serie ledarartiklar som skall avslöja Thunborgs svenska försvarsindustri som en parasit på den svenska försvarsmakten. Frågan är varför Dahlberg måste antingen ljuga eller vidarebefodra Thunborgs lögner? Kan svaret vara att Dahlberg inte vill ha en svensk nationell försvarsförmåga.

Jag ser gärna fram emot en kritisk granskning av försvarsmakten och försvarsmaterielförsörjningen men det Anna Dahlberg gör är löjligt.

J.K Nilsson

Ghezalis senaste gripande och frisläppande

2009-10-10T17:03:00.000+02:00

Den 18 September rapporterade SvD att en grupp bestående av bl.a. Mehdi Ghezali gripits av Pakistanska myndigheter för Spioneri då man har befunnit sig på vad som i Sverige skulle kunna kallas för ”Militärt Skyddsområde”. En term som tydligen har fallit i glömska i Sverige och i medvetandet ersatts med Muslimsk Terrorism. På området finns tydligen ”kärnvapenutrustning”. Tyvärr har ryktesspridningen gått varm om att gruppen varit ute i avsikter som mer liknas vid terrorism än som spioneri och den närmare termen sabotage. Anledningen till detta kan vara att Pakistan varit förtegen om anledningen för till detta sedan gripandet den 11 September.

I den svenska Bloggvärlden har detta rönt ett stort intresse där det finns en politisk skiljelinje. Dels den vänsterorienterade där man betonat rättsäkerhet och att ingen skall gripas utan misstanke eller dömas utan bevis. Vi har också den mer högerinriktade där man anser att man måste frihetsberöva människor som man tror kan begå terroristbrott och den som suttit i det amerikanska fängelset på Kuba inte kan sättas där utan orsak. Ingen bloggare har vad jag sett reflekterat över anklagelsen som vi kan läsa om i SvD, nämligen intrång på militärt skyddsområde och vad det kan innebära. Om vi drar oss till minnes filmen S.O.S – En segelsällskapsresa och karaktären Ole när dom seglar i den svenska skärgården och hamnar på militärt skyddsområde. Komiken att övertyga Ole att tala med svenska är obetalbar.

I dag nås vi av rapporter att gruppen är på väg hem till Sverige och en viss skadeglädje kan skönjas i bloggkommentarerna av att Pakistan tydligen avskrivit de misstankar som gruppen ställts inför.

Den som lever får se och jag anser att vi får vara försiktiga att anklaga folk baserade på rykten.

J.K Nilsson