Om vi tittar tillbaka till mitten på 1990 talet så ser vi
Försvarsbeslut -96 som en vattendelare i Svenskt Försvar. Här påstås att vi
lämnar ”Invasionsförsvaret” till förmån för ”Anpassningsförsvaret”. I
inledningen av Proposition 1995/96:12 kan vi läsa:
”I dagens säkerhetspolitiska och militärstrategiska situation finns ingen
tänkbar angripare med omedelbar tillgång till förband lämpade för omfattande
angrepp mot vårt land. Sverige skall dock även i dagens situation ha en
betryggande förmåga att möta sådana militära angrepp, som trots allt skulle
kunna inledas.
Inom några år skulle befintliga militära resurser i vår omvärld kunna
sättas i stånd, och därmed skulle det skapas förmåga att genomföra ett angrepp
i större skala. Om en sådan utveckling äger rum, måste det svenska försvarets
krigsduglighet kunna höjas på ett betryggande sätt i minst motsvarande takt.
Mycket talar för att krig i en svårförutsägbar framtid skulle
karakteriseras av att kvalificerad militärteknik och strategiska insatsstyrkor
kommer till användning. Därför bör den svenska försvarsplaneringen långsiktigt
i första hand inriktas på förmåga att möta angrepp med strategiska
insatsstyrkor.
Det kan emellertid inte uteslutas att en mera omfattande förmåga till
anfall över landgräns och hav skulle kunna växa upp i vårt närområde. Även om
detta enligt militära bedömningar skulle ta lång tid, måste vi planera för att
möta det genom tillväxt i ett försvar, som i första hand är utformat för att
möta strategiska insatsstyrkor.
Luftförsvaret och vår förmåga att behålla luftherraväldet över vårt
land är av särskild betydelse i alla tidsperspektiv. Det kräver dessutom mycket
lång tid att införa nya avancerade flygsystem. Flygstridskrafterna måste därför
utformas och dimensioneras i ett långt tidsperspektiv.
Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska
produkter till det svenska försvaret har fortsatt ett mycket stort försvars-
och säkerhetspolitiskt värde. De långsiktiga materielbehoven måste
säkerställas. Inhemsk kompetens måste bevaras på de försvarspolitiskt mest
värdefulla teknikområdena. Det är vidare betydelsefullt att försvarsindustrin
behåller och utvecklar kompetens genom utlandssamarbetet.
Till följd av svårigheten att förutsäga den säkerhetspolitiska
utvecklingen i vår omvärld måste totalförsvaret - och då i första hand det
militära försvaret - på ett betryggande sätt kunna anpassas efter förändrade
hotbilder. Detta är en central tanke i regeringens förslag.
Samma realpolitiska analys, som styr besparingen på försvarsutgifterna
idag, måste styra kravet på beredskap och förmåga hos försvaret att kunna
anpassa sig till morgondagens situation.
Den bedömda hotbilden skall alltid styra Sveriges rustningsnivå.
Förmåga till anpassning efter ett förändrat säkerhetspolitiskt läge måste
därför prioriteras i Sveriges försvarsplanering. Ingen nation utformar sitt
försvar utifrån ett hypotetiskt värstafallsscenario.
Både vår egen och andra länders historia visar att det av flera skäl
kan vara svårt att i tid skönja och reagera på politiska och militära
förändringar, som borde leda till ökad försvarsförmåga. En åtgärd av central
betydelse i regeringens förslag är därför att skapa ett trovärdigt och
effektivt system för förvarning om förändringar i hotbilden och tolkningen av
förvarningssignaler.
Vid sidan av en planerad höjning till full krigsduglighet inom högst
ett års tid skall det finnas konkreta planer för tillväxt och förstärkning av
det militära försvaret, om det säkerhetspolitiska läget försämras. Dessa planer
skall baseras på löpande planering och kontroll av den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Våra svenska erfarenheter från tiden mellan de båda världskrigen visar
hur avsevärda brister i just detta avseende kan få förödande konsekvenser. När regering
och riksdag sent omsider anvisade mera pengar till försvaret, saknades genomtänkta
militära planer för hur pengarna skulle användas.”
Man påstår att hotet mot Sverige är lågt men att luftstrids-
och fjärrstridskrafterna kan verka i korta tidsförlopp till skillnad mot de
mark och marinstridskrafter som krävs för ett en regelrätt invasion. Det första
skulle vi ha hög materielberedskap för att snabbt kunna växa i, de andra skall
vi ha planer att möta ett större hot än det som bedöms kunna sättas upp nu.
Det finns en vilja att ”Växa i kostymen” igen enligt
proposition 1996/97:4som utgjorde försvarsbeslutets andra del
Långsiktig anpassningsförmåga
Långsiktig anpassning innebär att krigsorganisationens
förmåga förändras så den kan möta framtida hot. Detta kan - om hotbilden förvärras
- innebära att organisationen behöver utökas, att den måste ges nya egenskaper
för att kunna möta nya angreppsformer, att dess beredskapsegenskaper behöver
förändras, att viktiga system måste modifieras för att kunna fungera i nya
motmedelsmiljöer etc. Det är viktigt att inse att vi inte kan förutsäga och än
mindre föreskriva vilka anpassningskrav som kan komma att bli aktuella i
framtiden.
Krigsorganisationen och verksamheten för att utveckla
den bildar en grundläggande plattform för den långsiktiga anpassningsförmågan.
Den är grunden för personalens kompetens både när det gäller att utbilda individer
och förband, att utveckla taktiskt och operativt tänkande och att integrera ny materiel i organisationen.
Anskaffningen av materiel för krigsorganisationen ger vidare förutsättningar
för vidmakthållandet av kompetenser i Sverige och därigenom för den framtida
fortsatta materiella förnyelsen genom att utvecklings- och
tillverkningsresurser beläggs.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen en något större
krigsorganisation än vad inriktningen i försvarsbeslutets första etapp angav.
Regeringen anser det vara enklare och snabbare att utöka eller förändra
markstridskrafterna genom att komplettera eller fylla upp flera brigader som
inte är fulltaliga jämfört med att etablera helt nya förband. Bibehållandet av
vardera en patrullbåts- och flygdivision utöver inriktningen ger en långsiktig
handlingsfrihet att omsätta en större organisation.
Tillgången till kompetent personal kommer att vara en begränsande
faktor särskilt vid en utökning av organisationen eller om anpassningsåtgärder företas
i ett läge då kraven på insatsberedskap har ökats. Regeringen har därför bedömt
att ca 300 yrkesofficerare bör finnas utöver krigsorganisationens direkta
behov. Det förändrade sätt att utnyttja reservofficerare och annan personal som
behandlas i kapitel 13 bidrar även till anpassningsförmågan.
Viss materiel som inte erfordras för den reducerade krigsorganisationen
kan bibehållas i materielberedskap. Försvarsmakten har förslagit att bl.a.
artilleri- och luftvärnspjäser, ledningsmateriel, moderna
kustförsvars-anläggningar och materiel för lätta attackdivisioner bibehålls. På
sikt kan det bli aktuellt att bibehålla JA 37-flygplan på motsvarande sätt.
Regeringen vill dock särskilt betona att denna metod endast bör utnyttjas om
två villkor är uppfyllda, nämligen dels att materielen har en tillräckligt lång
återstående livslängd, dels att kostnaderna är låga.
Grundorganisationen utgör en av förutsättningarna för
anpassning. Värdet ligger emellertid snarare i den verksamhet som bedrivs och i
kvalificerad utrustning som simulatorer än i sådana fysiska tillgångar som ofta
förknippas med grundorganisationen såsom förläggnings- eller administrationsbyggnader.
Det grundorganisationsförslag som redovisats i kapitel 11 har inte givits någon
generell överkapacitet för att öka anpassningsförmågan. Däremot har de olika
utbildningsplattformarnas egenskaper, främst möjligheten att förändra verksamhetens
karaktär eller att utöka verksamheten, påverkat förslagets utformning.
Vid sidan av satsningen på militär personal utöver
krigsorganisationens direkta behov satsar regeringen de största ekonomiska
resurserna på att säkerställa möjligheterna att tillföra ny, liksom att
utnyttja och modifiera befintlig materiel, samt att säkerställa den
teknologiska kompetensen. Förutom riktade satsningar mot sådana teknikområden
som gynnar en generell materiell anpassningsförmåga, bör även en inhemsk
kompetens inom ubåts- samt krut- och explosivämnesindustrin säkerställas under försvarsbeslutsperioden.
Den viktigast förändringen är dock en ny syn på
internationellt samarbete. Den säkerhetspolitiska utvecklingen medger nu att
försvarets materielförsörjning bör kunna ske i nära samarbete med andra länder.
Ett ökat och fördjupat försvarsmaterielsamarbete skapar enligt regeringen förutsättningar
för tillförsel av ny materiel, även i tider när den internationella efterfrågan
är stor.
Kostnader
Det är inte möjligt att göra en exakt uppskattning av
kostnaderna för att skapa en tillräcklig anpassningsförmåga. I många fall är
behovet av anpassningsförmåga ett av flera skäl till att en åtgärd vidtas. Regeringen
beräknar emellertid att drygt 500 miljoner kronor kommer att satsas årligen på
åtgärder som i huvudsak syftar till att öka anpassningsförmågan. I denna summa
ingår särskilda satsningar på forskning och teknikförsörjning, utökat antal
yrkesofficerare och utökad krigsorganisation med ca en tredjedel av
totalbeloppet vardera.
Vår omvärld ansågs alltså så pass osäker att regeringen
valde att föreslå en större krigsförbandsmassa än vad Försvarsmakten ansåg sig
behöva för stunden.
Grundorganisationsförband
utan tydlig koppling till krigsförbanden såsom Artilleri och Luftvärn avvecklas
efter att det kan anses att de inte längre bedriver rationell utbildning. Konkret
avvecklades Bl.a. Lv4 i Ystad, A1 i Linköping, A4 i Östersund, Ing1 i Södertälje,
S2 i Karlsborg men man hade fortfarande en rad luftvärnsförband i riket
tillsammans med sex stycken stridsflygflottiljer som utbildade och vidmakthöll
13 stridsflygdivisioner och 16 basbataljoner.
Visst skulle man kunna anse att beslutet är underfinansierat
och drevs igenom med en ekonomisk optimism. Men för oss som varit med ett tag i
Försvarsmakten framstår förbandsmassan i Fb96 som det som en stormakt skakar
fram jämfört med dagens/år 2019.s ”Enveckas försvar”. Tittar vi tillbaka på den här tiden så ser vi att det hot som
Ryssland utgjorde då inte var lika stort som det hot Ryssland kan utgöra nu och
inte tillnärmelsevis jämförbart med det hot Ryssland kan utgöra vid år 2020 och
bortom. Trots det så ska vi möta det hotet med tre stridsflygdivsioner när vi
för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och 13 stridsflygdivisioner 16 basbataljoner. För 17 år sedan
ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2
luftvärnsbataljoner.
J.K Nilsson
7 kommentarer:
Det är väl alldeles uppenbart att vi inte behöver mer än vad vi har råd med, dvs. koppling mellan finansiering och säkerhetspolitiska behov av militära förmågor saknas helt. Därvidlag har tokmoderaten idag en alldeles utmärkt slutsats. Om vi inte har råd med mer än 415 miljarder på tio år, och dessa inte ger oss mer än ett "enveckasförsvar", så är det ett gigantiskt och onödigt slöseri med skattemedel. Det ger faktiskt inte ett skit förutom ett statsceremoniellt värde i form av högvakt, musikkårer, statsflyg och närvaro i internationell krishantering. Är det värt så mycket som 1,2% av BNP? En angripare behöver bara vilja, knappt några resurser, för att inom en vecka tvinga Sverige till kapitulation och/eller eftergifter och det kan INGEN göra något åt. Vad är då övriga svenska investeringar i internationellt inflytande, demokrati, frihet och välfärd egentligen värda? Många gamla statsmän rullar sig i sina gravar... Eftersom de redan gör det och skadan verkar gjord och irreparabel, så spara nu de sista miljarderna också. Låt oss festa in den nya svenska framtiden, vad den månde bli då vi valt bort kontrollen över vårt öde.
"när vi för 17 år sedan ansåg att vi behövde 13 stridsflygdivisioner och 13 stridsflygdivisioner." J.K. Nilsson
Det blev något fel där.
R.M.Klang
"För 17 år sedan ansåg vi oss behöva 22 luftvärnsbataljoner, nu behöver vi 2 luftvärnsbataljoner."
Glöm ej här BrigLvKomp. Detta ger en total förbandsmängd motsvarande 30 bat.
Luftvärnet idag är en liten kvarvarande spillra av det vi hade för endast 10 år sen. Den personella kompetensförlusten och den praktiskt, egenupplevda "know-how" har till allra största delen försvunnit. Volymen är idag så liten att det är svårt att bedriva någon vettig verksamhet. Satsningen på nytt robotsystem kanske kan ge litet framtidstro till ett idag i princip utraderat truppslag.
/5 K ri 8
@5K ri 8
Sök ny våg!
Roger, ändrat i texten tack för din uppmärksamhet.
Farbveckan -86, stort tack för tillägget. Jag använde de siffror jag förstod att använda. Kanske kan man be om en kommentar om skillnaden mellan brigadluftvärnskompanier och bataljoner?
J.K Nilsson
I varje brigad ingick 1-2 st BrigLvKomp utrustade med Rb-70.
Tumregel för transportsätt kan sägas vara som följer:
Infbrigad: Tgb-221
Norrlandsbrigad: Bv-2071 (en Bv-206 med fästanordningar för sikte mm)
Pansarbrigad: Lvrbv-701 (hasande hämnaren), dessa kompanier var dessutom utrustade med PS-701, som hade bättre förmåga att detektera helikoptrar.
På slutet av brigadsystemets era förekom att de 2 BrigLvKomp inom samma brigad benämndes som BrigLvBataljon.
Totalt 523 st Rb-70 enheter och 100+10 st PS-70/PS-701 inköptes.
De 22 st LvBataljoner som fanns var:
2 st Rb-77 (med PS-707)
10 st 40mm m/48 (med PS-90)
10 st Rb-70/90 (2+1 komp) (med PS-70 respektive PS-90)
Skicka en kommentar