FM-ORG 13 som resultat av insatsfokus?

Vad skulle man kalla en skola som sparkar vaktmästaren, behåller en städerska och en ur bespisningspersonalen, sparkar fyra femtedelar av språklärarna samt stänger NO-salarna för att hänvisa eleverna till trä och syslöjdsalarna?

Under 2000-talet har vi sett det nya försvarets födslovärkar. Vid skrotandet av återtagningsdoktrinen vid sekelskiftet verkar modern drabbats av förlossningspsykos. Beslutet var kraftfullt underfinansierat, år 2001 reducerade man antalet personer som fick gå utbildning ifrån Löjtnant till Kapten bl.a. ställdes det taktiska programmet för 20 helikopterelever in.* Vid försvarsbeslut 2004 skulle försvarsmakten ytterligare reduceras med 3 miljarder men min minnesbild är redovisningen att Fb00 var underfinansierat med 3 miljarder svenska kronor. En besparing på verksamheter skulle alltså ske med 6 miljarder svenska kronor år 2008 jämfört med år 2004. Något försvarsbeslut kom inte år 2008 utan vi fick ett inriktningsbeslut år 2009 där man lät värnplikten vila och man räknade hem en hel del besparingar på omdaning av logistik, m.m. Man ville också reducera kostnader samt att de insatsförband man beslutat om skulle uppfyllas. Försvarsmakten tolkning av detta beslut blev först förspelet ÖBs semesterhälsning sommaren 2009 där officerare som skulle gå nivåhöjande utbildning också fick acceptera YOP 02-04:as krav om obligatorisk internationell tjänst. Huvudnumret var dock att hela personalstocken året efter var tvungen att acceptera ett obligatorium om internationell tjänst i sina anställningsavtal.

Som om inte det här milleniets första årtionde varit illa nog i försvarsmakten. Galenskaperna fortsätter med införandet av ”Försvarsmaktsorganisation 13” den sammansatta organisationen av Insatsorganisation 14 och den basplattform Försvarsmakten har för att stödja utbildningen och vidmakthållandet av insatsförbanden. I torsdags fick vi se hur man flyttat personal ifrån tjänster i bas/stödorganisationen för att fylla upp insatsorganisationen. I detta arbete har man också minskat på stödorganisationen för att få råd med den organisation som riksdagen i inriktningsbeslutet beställt. Sedan detta beslut togs har vi varit ett flertal bloggare som påpekat det orimliga och anorektiska i den här lösningen. Nu har vi fått svart på vitt att förbanden får svårt att regenerera sig själva.

Stödet i trafikutbildning upphör till stor del, bevakningschef blir på vissa håll en tillikauppgift. Hela uppgifter försvinner då det inte finns något i förbandens Krigsförbandsspecifikationer (en beskrivning av förbandets förmågor) som anger vilket förband som skall lösa dessa stöduppgifter. Resultatet blir att under januari månad 2013 kommer försvarsmakten succesivt tappa förmåga att möta beredskapskraven då specifika förmågor saknar huvudmän. Efter någon månad kommer man att tappa krigsförbandsduglighet, då materiel hos vissa förband saknar användningsbarhet. Tidigare understödda förband kommer att sakna materiel då vi sluter oss samman och kraftsplitrar för att möta våra egna krav så det inte räcker till att stödja andra.

Jag hoppas att vi fram emot sommaren 2013 kommer att ha ett fåtal dugliga plutoner i kompanierna då man inser att vi kommer att få börja återbemanna någon form av den tidigare basorganisationen för att hjälpa varandra. Det kommer att bli smärtsamt och med en lägre förmåga än vi skulle kunna ha om vi fått tillåtelse att dela på personal mellan insatsförband och basförband.

Den ensidiga fokuseringen på ”Insatsförbanden” leder till min tanke om att försvarsmaktens personalbehov kan, lite förenklat, beskrivas enligt nedanstående skiss då vår svenska försvarsmakt beskrivs som någon form av handikappad ”Huvudfoting”. Eller med andra termer, Få indianer men många hövdingar. Det belackarna missar är att en försvarsmakt inte bara kan bestå av verkansdelar, så länge vi vill ha en förmåga måste vi förvalta den här förmågan. Så länge ishockeylandslaget Tre Kronor spelar hockey med skridskor och klubba måste någon vässa skridskor se till att det finns klubbor. Förbundskaptetenen måste ha hjälp av tränare för utespelare och målvakterna. Spelarna måste kunna vara trygga i att kunna få hjälp när de gör illa sig under spel. Oavsett om laget ställer upp med två femmor eller tre femmor med fjärdekedja måste de ha denna ledning. Om laget ställer upp med två femmor är de knappast VM-mässiga. Om laget lämnar materialförvaltaren och målvaktstränaren hemma för att kunna ställa upp med tre femmor och fjärdekedja så är de inte heller VM-mässiga.

 Den vänstra triangeln beskriver ett förbands behov av officerare, jag har valt att utlämna specialistofficerarna för tydlighetens skull men även om jag tagit med dem så skulle vi fått se en i princip likvärdig triangel. I basen ser vi att de officerare som leder verksamheten direkt samtidigt som det mer indirekta ledarskapet kräver färre och färre fram till vi kommer upp till en förbandschef med en ställföreträdande chef.

I hela försvarsmakten krävs det personal enligt den högra figuren. Vi kommer att ha en stor midja i personalbehovet i syfte att kunna delegera och ta ansvar för att kunna bereda ärenden i enlighet med lagar, förordningar och riksdagens/regeringens regleringsbrev/uppgifter samt utveckla Försvarsmakten. Åren vid sekelskiftet hade förbanden stora krav på sig att skicka lärare, instruktörer samt bestrida övriga bemanningsuppdrag bärandes mot det vi nyss beskrev. I kölvattnet efter förbandsavvecklingarna i Fb00 omvandlades en hel del rörliga personalrader på skolor, centra och staber till fasta rader där personal ifrån avvecklingsförband fick ny tjänst. För oss som inte tillhörde avvecklingsförband innebar detta att vi kunde fokusera på vår huvudtjänst. Dock fick belackarna åter vatten på sin kvarn om ”Många hövdingar, få indianer”. Tidigare innebar många värnpliktiga med nyutbildning av många förband att många av oss vissa år kunde i anspråkstagas för dessa bemanningsuppdrag men när antalet värnpliktiga minskade i takt med krigsförbanden ställdes högre krav på oss att vi är tillgängliga att leda förband då omsättningen av förband ökade fram till i dag när vi skall helt eller delvis stående förband. I dag klarar vi knappast av att sköta bemanningsuppdrag utan att det går ut över krigsförbandets duglighet.

Vi ser alltså att ett minskat antal soldater kräver en högre andel personal utanför krigsförbandstjänsten för att kunna underhålla vår förbandsmassa. Den här personalen kan i mina ögon gott och väl kunna utgöras av officerare ifrån insatsorganisationen som av olika orsaker inte längre kan stå i beredskap för internationella insatser. Den här personalen kan också, med visst lagstöd, utgöras av reservofficerare med speciella civila kunskaper. Stödpersonalen skulle dessutom kunna utgöras av personal på förbanden som är intresserad av viss växeltjänstgöring. Ett antal år på en enhet för utveckling och tillbaka på förband som instruktör eller i någon funktionstjänst för att implementera sina kunskaper ifrån centra, HKV, m.m. Det handlar om att vi skall kunna sätta upp femårsplaner för personalen igen och det är ingen nackdel om centra, skolor och staber ligger i mer attraktiva områden. Personalen har familjer som med goda förmåner kan skapa förutsättningar för god tjänst under bemanningsuppdraget eller nivåhöjande utbildning.

Strunt samma i om juristen som utvecklar avtalen mellan Frankrike och Sverige om deltagande i vissa operationer också är Örlogskapten. Eller att Statsvetaren som deltar som operationsanalytiker vid spel om väpnat angrepp mot Sverige också är Kapten. Vi måste ju ändå ha en viss personalmassa, varför inte skapa ett mervärde i att dessa är användbara i insatsorganisationen också? Att vi på den här sidan sekelskiftet inte har avvecklat någon förbandstyp innebär att vi måste ha en viss overhead för att kunna vidmakthålla ens en rudimentär förmåga att veta vad Luftvärn, Ubåtsvapen, m.m. är för fåglar. Att samtidigt kunna utveckla detta kräver ännu mer insats oavsett om vi har 2 eller 22 ubåtar, 2 eller 32 luftvärnsbataljoner. Det enda som egentligen växer med utökad förbandsmassa är kravet på utbildning på bredden, alltså 1 eller 3 lärare i ett ämne.

 

*Försvarsmaktens årsredovisning 2002

J.K Nilsson